Natur

Blåblinka

/ Leya / Lämna en kommentar

Få blommor slår cikorian i skönhet när det gäller färgen. Till min stora förvåning blommade fortfarande några enstaka exemplar längs vägen. Det är bara att njuta.

Cikorian kallas också vägvårda och här i Skåne kallar somliga den för blåblinka. Den himmelsblå färgen, ibland med dragning åt violett, gör blomman till något av en favorit hos mig. Bara den blå bergsvallmon har en lika slående färgton.

Växten är mycket gammal och har odlats både för att bladen kan ätas som sallad och för att roten förr användes som kaffesurrogat. Den ska också  vara bra mot bland annat gikt.

Stilla

/ Leya / Lämna en kommentar

Sista kvällen i sommarhuset blev precis så underbar som en sommarkväll ska vara.

Jag gick sakta längs stranden och bryggorna och allt var stilla.

Ljudet färdades fjäderlätt över vattnet med osynliga vindar. Männens röster från båtarna lät tydliga och nära.

Stranden tom och ödslig, men spåren av en dag i sanden hade inte suddats ut.

Nästan framme vid udden var också männen i båtarna borta. Inte ens måsarnas röster dröjde kvar.

Det fantastiska ljuset mot mörk himmel klingade av och motvilligt drog jag mig hemåt. En fin kväll.

Trädgårdsmästaren och björnbären

/ Leya / 2 kommentarer

Mmm, man tar sig väl en smakbit…

Ett par tre stycken slank ner innan jag upptäckte…

…att aj, vad de stacks! Här uppe går jag i alla fall säker!

Dis på Lindö naturreservat

/ Leya / 2 kommentarer

På Lindö finns mycket sjöfågel, men också fantastiskt vacker natur. Det är gott att vandra ensam med öppna sinnen och kameran över axeln. Vädret denna dag var inte det bästa, men bättre erbjudande från vädergudarna verkade inte vara att vänta. Så… en liten aning om vad ett besök kan innebära tittar ändå fram genom diset.

Vägen mot havet går genom skog till anklarna i ormbunkar
I naturreservatet får träden lägga sig ostört till ro
Förr i tiden bröts sten här och forslades ut till vattnet på smalspårig räls
Framme vid vattnet lyser skräpporna mot det intensivt gröna och stenarnas grå
Med sina lysande ansikten motsäger tistlarna sin egen kärva person
I skogens dunkel kan det vara svårt att avgöra… vem eller vad du träffar på…
På väg mot andra sidan udden har någon fått sätta livet till
Framme vid vattenbrynet skymtar skären – himmel och hav
Stilla. Bara enstaka fågelrop hörs över vattnet
Nu mot hösten är det mest enstaka fåglar man ser, men ett vackert streck med sju hägrar drog förbi ganska nära
Det finns fortfarande gott om sten på Lindö, men brytningen har sedan länge upphört
Den gnistrar och lyser. Det går nästan inte att se sig mätt på den!
Tillbaka på parkeringen. Nu regnar det ordentligt, men jag har haft några sköna timmar i ett disigt paradis

Vi som inte cyklar…

/ Leya / Lämna en kommentar

…lever badliv och har semester. Badlivet är för övrigt ganska skralt i den här familjen – åtminstone om man jämför med oss två, Mille och mig. Själv är jag ingen badkruka direkt, inte alls som de tvåbenta, men jag är väl i kanske tio minuter per dag. Om det är varmt, vill säga. Den varan har det ju inte varit för mycket av den här sommaren precis…

Mille är en helt annan sak, han spelar i en egen division här. Om det hade gällt OS i badande så hade han vunnit guldmedalj!

Om du är nyfiken får du gärna hänga med en sväng i VÅRT sommarliv i Blekinge!

Efter frukosten dukar hon in…och då passar jag på…
Mille är i full gång redan och har hälsat på och presenterat sig för dagens badgäster – om det till äventyrs skulle finnas NÅGON som inte redan känner honom
Lillmatte försöker få i mig, Totti, redan såhär tidigt…
Mille jobbar gärna på egen tass, här under överinseende av lillmattes skor
Hästviken är fin för hundar också – åtminstone på avstånd
Och båtarna i hamnen luktar alltid lika gott
Men, Mille kör på – nu har han hittat nya beundrare
Det har sina fördelar att vara idol…
Matte ropar… då är det snart dags att ruska av sig saltvattnet och kojsa för kvällen. Fast en kvällsrunda och lite mat först
Myggen surrar i öronen och själv har jag blivit trött på dem och redan gått in. Mille får matte hämta nere vid vattenbrynet – det är för mörkt att jaga bubblor nu, tycker hon. I regel håller han inte med om det…
Godnatt

Mitt Blekinge – på cykel mot havet

/ Leya / 2 kommentarer

Den sista riktigt soliga dagen tar jag cykeln och drar mot en liten halvö med havet på båda sidor om. Här betar korna fortfarande inne bland röda stugor och hus och de gamla grindarna gör att jag får sitta av och sitta upp mellan varven. Ingen grindslant här dock… De som bor i husen har numera vuxna barn och barnbarnen verkar inte vara på besök denna fridfulla dag.

Hoppas du har tid att följa med igen!

Renfanan står i sin soligaste blom längs vägen
Nysörten pryder vägrenen längs gärdena
Nu går färden längs en liten kostig och vi följer den – sida vid sida – min gamle vän och jag
Överallt små röda stugor. Till synes byggda för lilliputtar
Kaprifolen sprätter ut sina spröt över stigen, men låter inte doften sväva förrän i skymningen
I sista svängen före den lilla hamnen skymtar havet
Vi sätter oss en stund på bryggan och bara lyssnar till måsar och svall
Björnbär blir det i år… om solen är givmild nu i augusti
Den allra, allra minsta stugan är inte högre än hobbitarnas hem
Hoppa av igen – grindstugan
Höstanemonen minner om vad som väntar – men skön är hon!
Nästan hemma. Jag njuter utsikten över ”hästviken”. Här delar hästar och gäss på stranden hela sommaren
Bakom den stora sälgen vilar jordkällaren. Spindlar och kalla drycker döljer sig här…Gott efter dagens fina tur – dryckerna alltså.

Mitt Blekinge – på cykel mot skymningen

/ Leya / 2 kommentarer

Cykelturer i kvällningen är sköna. Ljuset är milt och fint och syrsornas sång rogivande. I sommarhuset har vi några gamla trotjänare, cyklar från gamla släktingar och loppis. Varje år tycker vi med en mun att ”Varför görs inga sådana här cyklar mer? De är mycket skönare att cykla på än de modeller vi har nu.” Och visst är det så. Inga växlar som spökar, breda, sköna sadlar och ett frihjul som gör skäl för namnet. Ja, varför?

Att cykla på de små landsvägarna och upptäcka nya ängar, nya stugor, nya vyer är gott, men att minnas och känna igen är ännu mer underbart. Det rör vid de innersta strängarna och befäster din känsla av att höra hemma. Följ med på en nostalgitur i det vackra Blekinge!

Längs den lilla grusvägen ligger de små förvaringsstugorna – vad som nu förvaras i dem…
Vackra stenmurar kantar ofta betesmarken
En bit längre fram syns ytterligare en mindre byggnad som tillhör det stora godset
En bakåtblick – härifrån kom jag
Välrestaurerat nu – för något år sedan på väg att förfalla
Mittemot ligger den här fina längan, på vilken gaveln skymtades tidigare
Annorlunda vy när hela bågvalvet syns!
En liten avstickare in mot ängarna fyller mina näsborrar med en dallrande doft av kamomill – en av barndomens älsklingsdofter
Vila igen
Doftspåren blir än mer synliga
På fälten samlas gässen och syrsorna spelar allt högre
Nästan hemma igen möter jag en vacker Bengal vid namn Khian
Åskan drar allt närmre medan jag parkerar min trotjänare och stiger in i stugan – nöjd efter en skön kväll

En sista glimt

/ Leya / 2 kommentarer

 

Så tänker sommaren sända en, kanske sista, glimt av vad som kunde ha varit. Om det hade blivit någon sommar, det vill säga. SMHI säger fint idag under några timmar. Ta tillvara.

Lite bitter låter jag allt… Jag är tacksam för det vi fick, men många som jobbat hårt och mycket hela året hade nog behövt lite mera av den varma och läkande solen. Och alla blommor och djur. Fjärilar, bin och humlor till exempel, har visat sig på riktigt först de senaste veckorna. Och alla blommor, ja, inte blev det någon prunkande trädgård i år. Vi får hoppas på nästa sommar!