Ett drama på liv och död

Vi har just kommit tillbaka från skogen. Lättade och glada. Idag har vi fått vara med om ett naturens drama – i det här fallet med ett lyckligt slut.

Efter en lång, härlig tur närmade vi oss utgångspunkten för vandringen igen. Då hör vi långa, utdragna skrik som låter som från en fågel, snarast en trana, men inte borde de vara här nu? Vi ökar på stegen. Mot slutet på stigen ligger en äng till vänster om oss, och där får vi se ett rådjur med kid, som oroligt rör sig mot staketet på andra sidan. Det klagande skriket tilltar och min hals snörps åt av en stigande rädsla för att ett av hennes kid har blivit påkört och ligger på grusvägen bakom fårstängslet.

Snabbt mot bilen och mannen springer i riktning mot skriket. Jag hinner slänga iväg ett kort på de två därute på ängen.

Jag halvspringer mot bilen för att låsa in hundarna. Det finns inte råd att riskera ytterligare stress hos rådjuren. Jag får igen bakluckan om hundarna och fortsätter mot det klagande ljudet. Vad skulle vi hitta? Om det är ett skadat djur måste vi ringa – jag klarar inte att göra något själv.

Nästan nere vid vägen är min man redan framme vid kidet, som har fastnat olyckligt i fårstaketet. En ögla har dragits åt och han ligger på rygg med benet rakt upp i snaran. Nu säger förmodligen instinkten honom att ligga fullkomligt stilla istället för att krångla. Allt ser fint ut, inga skärsår eller annat. Försiktigt ut ur öglan…

…och han far blixtsnabbt iväg efter mor och syskon, som flytt in i skogen när de hörde våra hundar. Min rädsla att det hela skulle få ett olyckligt slut gör att jag fumlar med kameran och får inte igång filmningen. Men vad gör det!

Mot skogskanten och räddningen flyger han! Jag är säker att han knappt nuddar marken – och han verkar helt oskadd.

Med tårar i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna ser vi honom elegant segla över stengärdet och vidare in i den skyddande skogen. Förhoppningsvis står mamman och syskonet därinne och väntar på honom.

Se, det var en riktig solskenshistoria. Den värmer långt in i hjärtat, länge, länge.

Tropiska Östafrikas flora kartlagd

BBC Nature – Tropical East Africa’s epic flora survey completed.

Ett viktigt och väldigt omfattande forskningsprojekt är slutfört. Men, ett arbete som enligt beräkningarna skulle ta 15 år tog istället 135 botaniker från 21 länder 60 år att ro iland. Nu har man katalogiserat alla 12,104 vilda växtarter i Uganda, Kenya och Tanzania – varav 1500 tidigare var helt okända för vetenskapen.

Se några fantastiska bilder och filmsnuttar. Det är bara att njuta!

Back in business – eller nu är det semester!

Så blev det äntligen en riktigt fin onsdag i skogen. Flera timmar. Mille är tillbaka, vid full vigör, och Totti har gjort sin sista tävling för året. Hur firar man det på bästa sätt? Naturligtvis med obegränsat grävande och lerbad, kottjakter, godisletande och bus. Ivrigt påmuade av en kobligande publik.

Cumulus – Höstvisa

Cumulus – Höstvisa – YouTube.

Minnet är märkligt. Plötsligt, i höstkrasslet, dyker en älskad visa upp. En jag inte tänkt på eller hört på många, många år. Höstvisa med Cumulus. Tove Janssons text. Jag måste bara blunda och lyssna – om och om igen. Jag tror jag släcker tidigt ikväll och låter visan sväva i mörkret. Sakta dala ner på täcket och vila på min kudde. Det ska bli så skönt.

Huvaligen

Idag ven vindarna hårt och tätt kring knuten. Inte roligt att gå med hundarna. Novembervarning trots att det är en bit dit. Må det vara lite, lite sensommar kvar!

På egen hand

Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för en tur på alldeles egen hand. Det händer inte många gånger om året… Är det inte hundar så är det annat sällskap jag har. Men, ibland behöver man vara ensam. Med kameran på axeln och förevändningen att se hur långt björnbären kommit gick jag iväg.

Det blev en lite vemodig men vacker vandring. Förr var hösten min tid – en tid för lugn och eftertanke, färg och naturens avskedsfyrverkeri. Numera blir jag lätt sorgsen och dämpad denna årstid. Har du lust att följa med på min promenad i alla fall? Jag lovar att inte vara dyster.

Från skogskanten och ut mot ängarna

Detta år har kreaturen kommit tillbaka till ängarna. Den lille mannen och jag har varit väldigt bekymrade över att de inte varit där på ett tag – i år har vi glatts med kossornas krumsprång.

En av de gamla bokarna

En stor gren på den näst största boken ramlade i en storm för något år sedan. Den ligger kvar och ska inte flyttas. Mitt över stigen ligger den fortfarande.

Längs stigen

Rönnarna har snart tappat både bär och blad. Orange kaskader förgyller ändå en stund för vandraren.

Fläder

Fläderns svarta klasar har blivit kalasade på de flesta. Några gnistrande få finns kvar till hungriga fåglar.

Gärdet mellan ängarna

Det börjar bli varmt och jackan åker av. Jag stannar en stund och sitter vid de fina ekarna mellan gärdena. Väl inne på nästa äng hittar jag lite mer björnbär. Det har dock varit för torrt i höst för att de ska vara riktigt många, stora och saftiga.

Små och torra…

Andra frukter, bär och växter är desto finare…

På väg hemåt igen passerar jag det ljuvliga lilla fågelholksträdet. I den sjunkande solens mjuka strimmor tänker jag på de små som flyttat ut. Kanske de återvänder till samma träd nästa vår? Själv hade jag gärna bott här.

Strax bredvid, några tiotal meter ifrån bara, står ett fantastiskt äppelträd mitt bland björkarna på ängsmarken . Slösande praktfullt – nästan som ett Edens lustgårdsträd i gyllene kvällssol.

Förbjuden frukt? Inte för kor och fåglar!

Nu har jag hittat korna. Eller tvärtom. De tittar som vanligt med blandad nyfikenhet och skepsis på mig. Jag pratar lite förtroligt med dem innan jag ger mig uppför sista backen och hemåt. Hoppas de får gå här uppe i friheten ett bra tag till.

En sprakande vacker höst önskar jag mig nu! Oktober kan vara ett fyrverkeri om vädrets makter vill. Jag vill. Hoppas det räcker!

Egentligen var jag på jakt…

Venezuela to investigate reports of massacre of Indians by gold miners – CNN.com.

Det finns några få folkslag i Amazonas som fortfarande lever på det gamla sättet och som bevarat sitt språk och sina sedvänjor. De blir hela tiden färre, precis som mångfalden blir mindre och mindre av växter och djur i deras naturliga omgivning.

Det gäller att förstå vad vi går miste om när dessa folkslag inte längre finns ibland oss. De sitter på ovärderlig kunskap om vårt ursprungliga sätt att leva – och vi har inte en chans att få tillbaka det kunnande de besitter.

Nu har brasilianska guldgrävare helt sonika bränt inne en hel by på ett 80-tal personer för att komma åt det guld som förmodligen finns på deras marker/i deras område.

Så, vi offrar inte bara växt- och djurliv för penninghungern, utan människoliv är lika lite värda. Speciellt om det gäller urbefolkning. De är ju inte ”civilicerade” som vi…eller?

Jag blir så vansinnigt trött och besviken. Gång på gång.

Egentligen var jag på jakt efter artikeln i DN om nationella proven, men snubblade på den här. Vad betyder käbblet om NP och rättningen av dem, eller skolverkets/skolinspektionens eviga klankande på oss lärare och vår ”inkompetens” i saken, när världen och människorna så tränger in under skinnet att tårarna rinner?

Bland stora och små – cykeltur bland hästar, kor och ekar

Stora med sina små – alltid lika underbart. Men, hur många gånger ser du kalvar gå tillsammans med kor och tjurar? Djurhållningen är inte den bästa trots att vi bor i Sverige. Om du en gång hört de små skrika efter sina mammor, så vet du. Att skilja kalven från kon görs redan tidigt – och aldrig ska de ses igen. Men vi människor tjänar pengar på djurens lidande.

En skön tur i riktig natur, där det naturliga får råda, får hjärtat att jubla.