Tankar
WordPress Weekly Photo Challenge: My Neighbourhood
The Weekly Photo Challenge from WordPress this week is ‘My Neighbourhood’.
All photos should be taken with a mobile phone, but any device is OK, Cheri says. So, I have used both. This is where I live, from dawn til dusk!
Bakom min gardin
Weekly Travel theme: International Women’s Day
Det har varit Internationella kvinnodagen och temat för veckan blir just detsamma. Jag vet inte hur mycket vi firar detta i Sverige – men kanske är det olika mycket på olika ställen och i olika sammanhang. Detta är ett tema med många möjligheter, men jag har valt att hylla de starka kvinnorna i min familj, min mor och min dotter. Jag skulle haft med min mormor, som var starkast av oss alla, men har tyvärr inga digitala foton av henne.
Första bilden visar min mamma när vi firade hennes 75-årsdag genom att åka till Madeira igen och vandra. Detta gjorde hon första gången för ca 15 år sedan, och hon ville gärna tillbaka. Frisk och stark och vacker! Hon har arbetat hårt sedan hon var 14 år gammal och lägger nog aldrig riktigt av med det…
Den andra bilden visar min dotter när hon volontärade på Nya Zeeland med naturvårdsarbete. Hon skulle åkt ett år tidigare, men fick besvär med alla stora leder i kroppen. Ett år tog det för läkarna att konstatera att hon hade en inflammation i armbågen som måste opereras och att hennes kropp var så van vid hård träning och tävlande sedan barnsben att detta uppehåll i träning påverkade kroppen så negativt att den kärvade. När hon väl började träna igen blev hon helt återställd. Hursomhelst blev det en fantastisk tid för henne på NZ, med hårt arbete från tidig morgon till kväll – hela tiden i svårt kuperad terräng, bush och regnskog – tungt lastad med bland annat såg, yxa och machete. Hon älskade sitt arbete och vill gärna tillbaka dit.
Ailsa has decided on International Women’s Day as her travel theme this week to coincide with International Women’s Day yesterday .
I don’t have enough words to say all I would have liked to say about the women in this world. I admire so many strong women, but I also feel grief and sometimes hopelessness for mankind in its endless search for money and riches. So many times it is the women who are the losers and the victims.
For my entry I have chosen the two women closest to me, both whom I admire immensely. There should have been three photos, the first one of my grandmother, but I have no digital photos of her. She was the strongest of us all. A hardworking fruit and berry farmer with roots in the poor Sweden of the early 20th century.
The first photo shows my mother, who is a strong, beautiful woman. She has earned her own living since she was 14 and hasn’t slowed down yet… This photo was taken when we were on a hike Ribeiro Frío – Portela in Madeira. The trip to Madeira was to celebrate her 75th birthday.
The second woman whom I admire immensely is my daughter. A tough girl who went alone to New Zealand to work in a nature preserving project.
She was on her way a year earlier but had severe pain in and trouble with her joints. However, after a whole year, the doctors came to the conclusion that this was not rheumatism or any other feared illness – it was an infected elbow which she had to operate on. And, they also found out that because of her hard training and competing in gymnastics ever since she was a young girl, now her body simply couldn’t function properly without this training. So, when she started training again – she was as good as new. No pain, nothing.
This project in NZ meant hard work from dawn til dusk, in difficult terrain, bush and rainforest – all the time heavily loaded with tools like axe and machete. But she loved to work hard in this magnificent nature – prepared to do everything for the plants and the animals. She is determined to return some day.
So, to all magnificent women out there – stay strong, believe in yourselves and don’t give up even if life is hard on you. We have always had to struggle in a patriarchal society. Let us be there for each other.
Wild Weekly Photo Challenge: Black and White
Jag älskar kyrkogårdar och gamla ruiner, så när temat för onlinetidningen LetsBeWild den här gången var Svart och Vitt – då var mina bilder givna. Scarborough med Bram Stokers Whitby som kuliss för greve Dracula och Haworth med den fantastiskt vackra kyrkogården intill den prästgård där systrarna Brontë växte upp. Här står de vittrade gravstenar som kantade Lucys nattliga vandringar och här slingrar de stigar som andades av Cathys och Heathcliffs förtärande kärlek. Vandra med mig i Bram Stokers och Emily Brontës fotspår!
I love to visit churches, ruins and old graveyards, so when the theme from LetsBeWild this week was Black and White there was no doubt where I would go…to Scarborough in England. Haworth and the parsonage, where the famous Brontë sisters lived, and Whitby with its Dracula setting from Bram Stokers legendary novel. My photos were not in black and white from the start, but it was allowed to change them for the challenge. So, walk with me in the footsteps of Stoker and the Brontës!
Here in Whitby Bram Stoker found a setting worthy of count Dracula, and in this graveyard Lucy was sleepwalking and sitting in the night on one of the benches high above the sea.
The Brontë parsonage with its beautiful graveyard… I could feel the prescence of Cathy and Heathcliff – their consuming love for ever alive in Emily Brontës masterpiece Wuthering Heights.
Bukett
Skatan – en hatkärlek
Skatorna (pica pica) bygger varje år bo i grannens träd, sen håller de gratis frukostbord vid våra småfågelholkar. I min trädgård har jag holkar med blåmes, talgoxe, pilfink, svartvit flugsnappare och rödstjärt. Dessutom koltrastar och rödhakar, lövsångare, nötväcka och gärdsmyg. Jag vill gärna att dessa små ska klara sig, annars hade jag inte satt upp holkar. Starholkar har jag inga längre sedan jag sett skatan sitta på holkens tak och dra ut starungarna, en efter en. Skatan är ändå allätare, men under häckningstiden äter den mest animalisk föda.
Skatorna är alltså inte några av mina favoriter i fågelvärlden. Tvärtom har det hänt att jag önskat dem en snabb död.
Trots detta kan man inte förneka att detta är en väldigt vacker fågel – här kommer en liten kavalkad från dagens titt vid bobygget.
Magpies are hated as well as loved…Every year they nest in our neighbours’ tree, and every year they dine at our table – eating all the other birds’ young. I have got many nesting boxes in my garden and a variety of birds nesting every year. But they are all lucky if any of their offspring survives these magpies. After some years we had to take down the starling box because the magpies, every early summer, were sitting on the roof of the box, dragging out the young birds, one by one.
So, magpies are not my favourites – many times I have wished them a quick death…
However, you cannot deny that they are beautiful…here’s a little morning show!
Paret bygger idogt på sitt bo, reparerar vinterns skador och bygger till. Det är svårt att hinna med att fotografera inflygningen – rena turen om jag får ett foto.
Every year they repair their big nest and it’s not easy to cach them when they come flying…sheer luck if I get a photo.
När en ny, fräsch pinne befunnits lämplig, så flygs den hem…ibland verkar det som oavsett storlek…Faktiskt kan den vara upp till halvmetern lång. På bilden syns också skatans utmärkande vita byxor tydligt.
Suitable sticks are collected – anything between ten and fifty centimetres is their catch. In the picture above his typical white trousers are showing too.
Pinnen jongleras rätt för att kunna stickas in i bohålet eller för att stickas in någonstans utanpå boet. Paret lever i livslång monogami och hjälps åt.
The stick is handled with great skill and tucked in somewhere in the nest. They birds live in lifelong monogami and work well together.
Ibland ser det fullständigt omöjligt ut. En jättestor pinne ska trasslas in genom hålet, vilket är beläget på boets ena sida. Med hjälp av vingarna tråcklar han sig in.
Sometimes the process looks hopeless. A giant stick is to be taken through the small hole into the nest. He’s using his wings to make his way in.
Medan skatorna klättrar runt och husförbättrar sitter småfåglarna lugnt i samma träd. Det känns inte som om de är fiender…än. Här sitter en domherrehona kvar på sin gren utan att låta sig skrämmas iväg.
While the magpies are brushing up and repairing their home, giving it the final touch, their small neighbours are sitting in the same tree, obviously not that disturbed or frightened…yet.
Blåregn – The Most Beautiful Garden; Japanese Wisteria Tunnel
Style Pantry | The Most Beautiful Garden; Japanese Wisteria Tunnel.
En favorit i växtvärlden för mig är blåregn. Jag minns första gången jag såg ett sådant. Det var när jag som ung hamnade på ön Brissago i Locarno någonstans i Schweiz. Ett slott i skönt bedagat grått låg nästan helt insvept i blåregnsrankor, och jag – jag kunde inte slita ögonen från synen. Blåregnets färgtoner 0ch de kala grenarna såg ut att fullkomligt växa ut ur de grå murarna och färgerna var som ett, som om de varit skapade för varandra.
Jag bestämde mig där och då för att när jag fick ett eget hus skulle jag också plantera ett blåregn. Men, det har inte blivit något av med den saken ännu, i min trädgård, men kanske någon gång…
Ikväll har jag suttit en stund och njutit av de mest magnifika blåregn jag någonsin sett.
Njut!
Uteliggare – årets första!
Äntligen ute på trappan! Vi spanar och spejar på folk som går förbi och på skatorna som bygger bo i grannens träd. Kollen – den har vi.
Efter en timme eller så känns det lite kallt för mig… Visst börjar jag bli lite grå, men matte tycker jag är skön ändå.
Weekly Travel theme: Roads
Ailsas tema den här gången är Vägar – och vem älskar inte vägar? De tar dig någonstans och du vet inte alltid vart. De ger en skön känsla av frihet, men ibland också av spänning och förväntan. Min favoritväg har gräs i mitten och slingrar sig lojt in i en solbelyst bokskog… en tidig sommarmorgon…om jag får välja. Den här gången blir det vägen jag just gått idag, för den kastar djärvt av sig vintertäcket och bryter fram i all sin kalla grågrus. Det är ju fyra plus!
Ailsa’s Travel theme on Where’s My Backpack? this week is Roads. We all love them… they promise freedom and the excitement of the unknown… My own favourite road has got grass in the middle and is slowly winding into the green, lush forest a hazy summer’s morning. The road I walked today was just throwing off its winter cover, showing its gravel grey. That is beautiful too, and filled with promises.



















Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.