Ättestupa eller dränkgöl – ett bättre slut?

Nya regler för färdtjänst kritiseras – Nyheter P4 Kronoberg.

På väg till mitt arbete slår jag alltid på nyheterna, och jag hinner höra dem ett antal gånger på både dit- och hemvägen. Idag var inget undantag.

Nya färdtjänstregler hörde jag berättas om – från första juli ska de börja gälla. Innebörden verkar vara den, att äldre, rullstolsburna människor inte längre ska få hjälp upp i sin bostad av chaufförerna. Om du inte kan ta dig in själv, så har du sex månader på dig att anpassa din bostad eller också får du flytta.

Upprörd är väl det minsta man kan säga att jag blev, jag och många andra som lyssnade på det här. Är det verkligen lagligt att införa något sådant? Bästa kommentaren var den att om detta gällt invandrade eller överhuvudtaget annat folkslag, så hade det varit straffbart, för då hade det betecknats som hets mot folkgrupp. När det gäller äldre människor är det helt OK.

Om jag nu går in och läser kommentarerna så kommer det också fram synpunkter på hur besvärligt det är för chaufförerna att hjälpa till. Det tar hårt på ryggar och andra kroppsdelar. Visst, men nog kan vi väl finna lösningar i den frågan? Jag vill också minnas att vi haft ett antal, i media uppmärksammade fall, där folk har blivit lämnade vid vägkanten mitt i vintern – chauffören har bara dumpat den äldre/sjuke utanför bildörren och sedan kört därifrån.

Alla vet vart vi är på väg, eller hur? Jag röstade Nej till EU, och det står jag för. Privatiseringen och konkurrensutsättningen bara eskalerar och det är de äldre och barnen som får betala mest. Sjuka och mindre arbetsföra tillhör också de grupper som får ta största smällarna.

Gud give att jag får behålla vettet och min vassa tunga och att mina barn lever och kan fortsätta tala för mig om eller när jag förlorat dessa förmågor. Min fasta övertygelse är att vi måste återinföra ättestupan – den innebär ett mer humant slut än det som nu väntar oss alla.

Camellia japonica

Camellia Williamsii ”Brigadoon”

Camellia japonica är en nästan osannolikt vacker växt som jag har försökt odla hemma på fönsterbrädan ett par gånger, men misslyckats. Till slut har jag insett att jag helt enkelt inte kan ge denna skönhet de yttre förutsättningar den behöver.

Kamelian är egentligen en buske som växer långsamt och vill ha det ganska svalt – mellan 10 och 18 grader är idealet. Den är också kalkskyende och vill ha sur jord. I sin rätta utomhusmiljö kan den bli 6-8 meter hög och växer nästan som ett litet träd. Bladen är mörkgröna, glänsande och läderartade och kan bli ca 10 centimeter långa. Blommorna kan bli upp till 10-15 centimeter i diameter och kan vara enkla eller fyllda. Blomfärgen är vit, röd och rosa i olika nyanser. Kamelian blommar på våren.

Namnlös skönhet

Växten är uppkallad efter apotekaren och forskningsresanden G.J. Kamel från Manila. Han levde på 1600-talet och kan ha varit den som först tog kamelian till Europa. Artnamnet japonica betyder naturligtvis ”japansk”. På 1800-talet var kamelia en vanlig krukväxt i Sverige. Som barn såg jag den ett flertal gånger i äldre trähus där den trivdes alldeles utmärkt. Förr fanns det oftare svala, ljusa rum i bostäderna, kanske ”finrum” där man inte eldade fullt som man gör idag.

I Madrids botaniska trädgård var det inte mycket som blommade just denna dag, men på väg mot utgången, efter en skön vandring i solen, upptäcker jag en ovanligt vacker samling av blommande kamelior. Mitt resesällskap satte sig tålmodigt vid kanten av en damm och väntade. Sanningen att säga glömde jag nästan bort honom, och själv somnade han till och föll sånär i dammen.

Camellia Williamsii ”Citation”

”Adolphi Audusson”

”Betty Sheffield Supreme”

”Saluenensis”

”Horto Loureiro”

Williamsii ”Debbie”

”Debbie” igen…

…och igen

Nygammal vals med folk och fä

El Rastro är Europas största second hand-marknad, och den är öppen söndagar från åttatiden på morgonen. Här finns verkligen allt. Inklusive ficktjuvar förstås, så det gäller att hålla i grejerna. Madrid bjuder naturligtvis på flera marknader och varje liten stad eller förort tycks ha sin.

Jag tycker om att besöka åtminstone en marknad vart jag än kommer i världen. Fisk och blomster står naturligtvis högt i kurs, men också till exempel loppmarknader är kul. Vi besökte tre helt olika marknader, två av dem i Madrid med förort och den tredje i Segovia, ca en timmes bussfärd utanför staden.

Önskas mera stjärt?

På den minsta marknaden, i en förort till Madrid, såldes mycket underkläder och frukt. Man kunde till och med stå med sitt tygskynke liggande mitt på gräset och sälja en enda väska eller ett enda parti kalsonger. Jordgubbar stora som potatisar kostade 1.50 euro kilot.

I Segovia var det högre klass på sortimentet och man fokuserade på skor och leksaker.

Skinn är stort i Spanien och överallt såg jag vill-ha-saker...

Jag kunde gott tänka mig ett par av både de gröna och de lila, men priset, priset… De kostade ca 1200 kronor paret. Reskassan var helt klart feldimensionerad.

Om jag fortfarande hade haft små barn ...

Mat, färg och form, design och arkitektur – allt är de bra på, spanjorerna. Nu har jag inga barnbarn att köpa till (hoppas det dröjer) och inga bekantas barn eller barnbarn – så de sköna träden fick stå kvar i sin skog.

Som fastnitade stod de här två - mitt i larmet

Tillbaka i Madrid på riktigt stor marknad, råkade jag på de här två vännerna. Helt klart var de kompisar och tillhörde någon av marknadsståndsägarna. Men, blickstilla stod de mitt bland folk, cyklar, motorcyklar, bilar, barnvagnar och barn, tutor, visslor, musik, skratt och skrik. Jag pratade en stund med dem och extra mycket med den större hunden, som nog var lite äldre och lite för tung för att det skulle vara hälsosamt för honom. Vi kom bra överens och han höll faktiskt med mig. Men, frestelserna i en stor stad är många…

 

Baren är öppen

…och precis som vi människor behöver slinka inom en bar här och var, så behöver väl hundarna det också. Överhuvudtaget tog man ganska bra hand om sina djur, i alla fall de vi såg.

Det blev många cortados och en del churros - lägg märke till paraplyet...

En cortado är en espresso med mjölk och churros kanske kan liknas vid våra munkar i smaken, dock ej till utseendet. Ack, så lätt det är att bli beroende av det där lilla extra…

Att spela på glas är nog något som alla gjort som barn. Men den här mannen var en virtuos!

Ingen marknad utan musik förstås! Allt från positivhalare till vattenglasspelare fanns här och vi stod och lyssnade på var och en ett tag. Så skicklig var mannen ovan, och tänk bara vilken tid det måste ta att stämma allt rätt! Ett litet aber var att det nu hade så lätt att regna…

Nygammal börs

För oss nostalgiker, som levde redan på den tiden det fanns kassettband och vinylskivor, var det intressant att se dessa klenoder återanvändas med nytt stuk.

...eller kanske handväska?

Det brukar inte bli många fynd med hem från marknaderna, i alla fall inte för min del. Ibland slutar det med en t-shirt av något slag, eller kanske en storpack sockar…Finessen med marknader ligger för mig på ett helt annat plan.

Kalla händer men varmt hjärta – Madrid i april

Fikadags

Det blev mest inomhusfika. En härlig vecka, men kylan ville inte släppa greppet riktigt. Många ljuvliga människor, kamelior och hundar, fantastiska byggnadsverk och njutbar konst senare – kom värmen. Vi tar en promenad i denna förtjusande huvudstad när vi värmt upp oss en smula!

Utanför Pradomuseet

Tillbaka igen!

Magnolian blommar

 

Våren är här på allvar nu när jag kommer hem. Magnolian i full blom och lövsångarens spröda toner singlar ner genom björkens hängen – underbart!

Money, money, money

BBC News – The illegal ivory trade threatening Africa’s elephants.

Pengar – de styr oss helt och fullt. En nedslående artikel, men mycket läsvärd. Efter 23 års förbud av elfenbenshandel säljs och köps fortfarande elfenben. Den stora boven är naturligtvis köparen, för om inga köpare finns, så upphör dödandet.

Vem köper då? Kina. Men elfenben erbjuds även helt öppet på gatorna i samma land som elefanterna skjutits.

Se filmsnutten på de föräldralösa elefanterna och deras skötare. Elefanter är kloka djur och de som mist sin mamma är svårt traumatiserade och deprimerade. En del har också fysiska skador. Skötarna gör ett fantastiskt jobb som sover, äter och lever med dem för att de ska kunna återgå till sina naturliga marker. Och, till tjuvjägarnas godtycke..

Baksidan – en högst ovetenskaplig fundering

Allting har en baksida. Medaljen till exempel. Nog tittar du väl på baksidan av tavlan eller skåpet innan du köper det – så att man inte fuskat vid tillverkningen? Hur ser det ut i trädgården mot gatan? Vad gömmer sig på baksidan?

Det känns som om ordet baksida oftast används i negativ betydelse, med en något kryptiskt inbakad hemlighet. Ofta används det i bildlig betydelse. En enkel uppslagning av ordet ger följande: Ordet baksida består av bak och sida, där bak är ett fornsvenskt ord med betydelsen rygg; baksida. Sida har i fornsvenskan betydelsen bred; vid; låg. Sida kan ha betydligt fler betydelser än ordet bak. Till exempel sida i en bok, kroppssida, yta eller kant, håll eller riktning, part eller parti, aspekt, egenskap. Kanske är det därför som en sammanslagning av de två orden blir så fruktbar?

Naturligtvis förändras ordens innebörd över tid, men det skulle ta för mycket tid och kraft att fördjupa sig i varje spännande ord man börjar fundera över. Det går an att fundera och skrapa lite på ytan…

Hursomhelst så tycker jag att baksidan oftast är mer intressant än framsidan. Baksidan säger mer om människor än fasaden – framsidan. De flesta försöker nog visa en snygg framsida även om baksidan inte är så i ordning. Den du vill vara kontra den du verkligen är… Framsidan betyder också mycket när du ska göra dina personliga val i livet. Om det sedan är hus, man, fru, tavla eller bok.

Om vi tänker på hur naturen ordnat det, så kanske jag menar det vi kallar undersida istället för baksida – men ändå. Det är ju en baksida det också. Framsidan måste vara funktionell och samtidigt attraherande – i alla fall på tilltänkt partner eller pollinerare. Samtidigt måste växten eller djuret verka avskräckande på fiender. Vad gömmer sig egentligen på baksidan?

Begonia

Min ryska begonia är ett tydligt exempel på vad jag menar. Blankpolerad och tjusig framsida/ovansida, men undersidan?

Späda och sköra

De stora bladen skuggar och skyddar de nya, späda skotten. Men riktigt hjälplösa är de inte i sig själva, de små. Med sina tunna flikar och spröt finns det inte mycket att äta på dem ännu. Och att ta sig in i dem verkar omöjligt.

På väg upp

På väg upp är de unga skotten översållade av bladflikar och trådar, så de är alldeles säkert svårklättrade. Kan man misstänka att fienden kommer nerifrån/underifrån?

Bladkanterna är också taggade

Växten verkar göra allt för att förhindra någon att nå ovansidan/framsidan. Men, om någon väl når dit, så är den som ett bonat golv – vaxartat blank, hård och hal.

Fullvuxna undersidor i hur många nyanser av grönt?

Vilken sida är då mest spännande? För mig är det självklart baksidan! Den kan vara ruffig och svårtillgänglig, men är helt klart mer givande och intressant. Det kan inte nog poängteras hur viktig den är att undersöka när det gäller dina personliga val i livet. Kanske kommer den att visa dig en del obehagliga sanningar, men, det behöver inte innebära något negativt. Tvärtom kan du få ovärderlig hjälp och vägledning – och kanske gör du oanade fynd… för baksidan använder ingen kosmetika.

Klage-Wijsa

Knoppar i värmen på min fönsterbräda. Cattleya.

Efter ytterligare en i den ändlösa raden av kylslagna och gråmulna morgonpromenader, singlar samma ord ner till mig igen – och nu tycks de ha byggt bo under min mössa. Jag bara måste skriva lite om Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr. 

Det är titeln på en dikt eller visa från 1642 av skalden – och skojaren – Lars Wivallius. Den består av 22 strofer. Visan börjar ”En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort”, och kan sägas vara en traditionell bondens och folkets bön om god årsväxt, men också en sprudlande lovsång över naturen och Skapelsen.

Som hos många andra konstnärssjälar så kom hans bästa alster till när han hade det svårt – i Wivallius fall under hans fängelsevistelser. Wivallius reste nämligen omkring i Europa med mindre rent mjöl i påsen. Han stal och smet från krognotor och lyckades under falsk flagg även gifta in sig i en adelsfamilj. Han skakade galler ett antal gånger, bland annat i Finland och i Kristianstad. Mest känd är han för sin Klage-Wijsa och den har gjort honom till vår kanske störste 1600-talsdiktare. Som få andra svingar han orden fritt och lekande lätt.

I alla fall jag kan lätt stämma in i hans bön. Här kommer några, av mig, på känsla, utvalda verser av visans 22:

Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara
i allan tid
den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.