Twenty seven years ago I watched the first performance of Les Miserables at the Barbican directed for Cameron Mackintosh and the Royal Shakespeare Company by Trevor Nunn and John Caird.

Colm Wilkinson originated the role of Jean Valjean and it seemed wholly appropriate that Wilkinson should play a small but vital part in the picture. Hooper cast him as the Bishop of Digne who shows Valjean uncommon kindess telling him, rather singing to him, ”I have bought your soul for God!”

viaLes Miserables first review: Hugh Jackman gives the screen performance of his career | Mail Online.

Med en sådan kommentar som ovanstående vill jag börja mitt inlägg om Les Miserables. Jag var nämligen också där i London – för så många år sedan – och blev så fantastiskt tagen och imponerad av föreställningen och av just Colm Wilkinsson som Jean Valjean. Vilken röst! Vilken styrka och vilken föreställning! Jag minns att jag vacklade ut och tyckte att jag aldrig sett något så starkt.

När så Victor Hugos roman skulle upp på vita duken, med sång, ville jag först inte se den. Jag var rädd att förstöra minnet av denna fantastiska föreställning jag såg som ung. Men, plötsligt satt jag ändå där bakom ratten på väg in till närmsta stad för att se den, Les Miserables. I ärlighetens namn var anledningen till stor del den att få se Hugh Jackman i denna paradroll.  Han är en av mina favoritskådespelare när det gäller att vara en MAN.  Jackman är en MAN i alla bemärkelser. Jag hade också läst att han var fantastisk i denna filmroll – vilket jag väl kunde föreställa mig. Hans personliga styrka och resning, ödmjukhet och stil gör honom som klippt och skuren. Men sjunga? Jo, jag hade läst att han var fantastisk på det – också.

Hugh Jackman och Anne Hathaway (Fantine) samt Eddie Redmayne (Marius) gör lysande både skådespelar- och  sånginsatser, men det finns fler. Den ende som var något medioker var Russel Crowe (Javert), men helt OK. Och, de sjunger live, i extrem närbild. Inget fusk här…istället kryper smärtan och glädjen, orden och tonerna in under huden på dig. Strålande! Naturligtvis kändes det också speciellt att få se Wilkinson igen, även om han inte hade något stort sångnummer den här gången.

Om du läst romanen eller sett teaterföreställningen förut så tveka ändå inte – gå och se den här filmen! För de fantastiska skådespelarprestationerna, för känslan, för de fina rösterna, för storyns styrka, för att den är en klassiker i ny tappning………och för Hugh Jackman!