Det är något speciellt med bilder på saker som mångfaldigats, men det blir inte så många foton med sådana. Veckans utmaning från Ailsa handlar om just detta fenomen.
Ailsa’s Where’s my backpack? gives us a new theme every week. This time it’s Multiples. A funny and enjoyable theme. Here’s my try from different spheres!
Årets sista utmaning från WordPress handlar om mig själv…Mitt 2012 i bilder. Att reducera ett helt års händelser till bara 12 bilder är naturligtvis svårt – men också något att lära av. När jag ser på mina bilder såhär efteråt smyger sig en analys över mig…yrkesskada säkert. Men bara en liten. Detta år handlade mycket om Mille och hans sjukdom. 4 månader. Det var oerhört svårt att koncentrera sig på att arbeta och jag ringde eller sms:ade ständigt hem. Hur mådde han? Hundarna är en del av familjen, och den ligger mig närmst om hjärtat.
En annan stor del av året intas av mina elever. Jag är så stolt över dem! Och lycklig att få ha ett sådant arbete där jag kan följa unga människor och se dem växa under en så viktig period av deras liv. Slutligen är det nog resor och upplevelser av andra människor, kulturer och konst som upptar mitt år.
Huvudinnehållet är ungefär detsamma varje år, egentligen. Men fördelningen mellan och händelserna i de tre huvudingredienserna familj, arbete och resor ser säkert annorlunda ut under olika perioder. 2012 har varit ett ganska tungt och arbetsamt år, men det slutade i alla fall gott. Denna utmaning har varit mycket nyttig, och faktum är att jag rekommenderar dig att testa den själv, även om du kanske inte tänker medverka i WordPress.
The last challenge from WordPress this year is My 2012 in pictures. This was not easy – to narrow down a whole year to only 12 pictures. But, I guess it’s a challenge that can teach us something about ourselves and about the way we look at life. Maybe my chosen pictures are not my best liked ones, but they will show what happened in my life 2012.
Författaren Yann Martels prisbelönta roman ”Berättelsen om Pi” kom 2001, vann Bookerpriset 2002 – och nu har Ang Lee (”Brokeback Mountain”, ”Crouching tiger, hidden dragon” och ”The ice storm” ) skapat ytterligare ett konstnärligt mästerverk – av den här romanen. För filmen är ett dramatiskt, poetiskt och svindlande vackert konstverk om oss människor, om de villkor vi lever under här på jorden och om de under vi genommaterialistiska människor inte längre klarar av att tro på.
Huvudpersonen Pi Patel, som spelas av en 17-årig Surja Sharma, växer upp i en indisk djurpark, där han lär sig att inte förmänskliga djur utan att förstå att deras främsta instinkt är att överleva. Namnet Pi (uttalat Paj) är hans egen förkortning av Piscine, bassäng på franska, men som blir till ”Pissa” bland klasskamraterna. Både hur han fått sitt underliga namn och hur han får igenom sin förkortning är en helt underbar historia i sig…
När familjen får det ekonomiskt svårare bestämmer de sig för att flytta till Kanada och på vägen sälja alla sina djur. Mitt ute på Stilla Oceanen, rakt ovanför den djupa Marianergraven, förliser skeppet med människor och djur under en storm. Bara Pi överlever, tillsammans med en skadad zebra, en hyena, en orangutang och en fullvuxen bengalisk tiger vid namn Richard Parker. (Hur tigern fått detta namn är ytterligare en fantastiskt underhållande historia…) Nu börjar en kamp på liv och död i den lilla livbåten. Att djuren är animerade kan man inte se – deras kamp är mycket realistisk och själv undrade jag hur det var möjligt att dressera djur till sådana scener. Slutligen är det bara Pi och Rickard Parker kvar, och för att klara sig – och tigern – drar Pi nytta av all sin förvärvade kunskap under uppväxten i djurparken och av allt som hans far lärt honom. Pi vinner tigerns, åtminstone tillfälliga, respekt och inser att de är livsnödvändiga för varandra. Bara att förse tigern med mat är ett uppdrag som ger Pi en anledning att hålla sig uppfinningsrikt vaken och aldrig förlora hoppet.
Genom gyllene stiltje och rytande storm, genom flygfiskanfall, valvolter och mareldssken får vi följa de två i rent magiska bildsekvenser. Ang Lee låter hav och himmel byta plats så fiskar och havsdjur blir till flygande stjärnor och planeter och himlavalvet flyter ut i ett myllrande, oändligt havsdjup. De två världarna förenas i total magi.
Och magi är det inte bara bildmässigt, för ”Berättelsen om Pi” är också en fabel om respekt för allt levande. Pi är både hindu, muslim och kristen. Gud tar många gestalter och som Vishnu erbjuder han Pi ett dygns vila på en ö när han som bäst behöver det.
Berättelsen har många tolkningsmöjligheter och ingen är naturligtvis den ”rätta”. Själv vill jag nog se den som en berättelse om vår livsresa. Skeppet fyllt av alla djurparkens djur förliser, och i djupet går Pis hela familj med all trygghet han någonsin känt. Då börjar hans egen resa. Den blir en kamp på liv och död, men också en sinnlig skönhetsupplevelse. Dess svårigheter är där för att hålla honom vaken och uppmärksam, hålla hoppet levande. När du som bäst behöver vila från alla prövningar kommer den till dig på ett sätt du inte kunnat förutse. Du får styrka någon obegriplig stans ifrån, styrka att gå vidare och klara din resas alla svårigheter för att slutligen nå fram till ditt mål.
Jag vill rekommendera alla att se detta mästerverk. Särskilt om du är en stor djurvän, estetiker, cineast och/eller livsfilosof ska du inte tveka. Men, orkar du inte se långa bildsekvenser utan är en snabbklippskadad 2000-talsmänniska ska du kanske låta bli.
En oväntad vänskap (2011) – IMDb.
Har denna film ungått dig? Det är inte försent att se den! I min lilla stad har den bara fortsatt gå, vecka ut och vecka in. Nu har den gått hela hösten! Och den är verkligen värd det.
Philippe är förlamad från halsen och ner efter en olycka med glidflygare. Han behöver en assistent…och den som blir anställd är väl kanske inte riktigt den mest passande när man ser till meriterna. Den förmögne mannen från samhällets toppskikt i Paris och den arbetslöse, småkriminelle killen från en betydligt fattigare sfär – jo, de blir ett muntert par som lär av varandra…Genom allehanda trubbel och kärlekstörst får vi följa en högst annorlunda vänskap utveckla sig.
Jag har blivit rekommenderad denna film av så många människor – från släktingar till kära vänner och pensionerade kollegor. Till och med biopersonalen kunde inte låta bli att kommentera när vi gick in i salongen: ” – Min pappa gillar inte nånting, men jag bjöd honom på den här – och den gick verkligen hem! ” ”…du tänker på den länge efteråt. ”
Så, jo, nu har jag sett den. Och jag säger precis som alla andra: Du Måste se den! För dess halsbrytande humor, för otroliga skådespelarinsatser – inte minst från François Cluzet, som ju måste spela med enbart sitt ansikte som instrument, för den mänskliga visdom som släpps loss, inte minst hämningslöst av Driss (Omar Sy ), för att den är fransk, för dess rent tropiska värme och för det stora leende du svårligen kan dölja på väg ut från biosalongen (och hela vägen hem…). Och, för att den bygger på en verklig historia, där dessa två män fortfarande är nära vänner!
Läs gärna mer på IMDb – inte synopsis dock – om du inte vill ha storyn helt avslöjad.
Fallande björn en av årets bästa nyhetsbilder – DN.SE.
Se några av årets ”bästa” nyhetsbilder. De säger en del om oss människor.
THE HOBBIT Review. THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY Review | Collider.
The Hobbit: An Unexpected Journey – nu har jag sett den. Och, ja, nog motsvarade den förväntningarna! Jag hade förväntat mig det nya sättet att filma, med dubbelt så många bilder per sekund, och att det då skulle bli knivskarpa bilder med möjlighet till myllereffekt av värsta sort. Peter Jackson har naturligtvis gjort ett mästerverk – igen.
Ett sällskap dvärgar invaderar och äter totalt upp hobbiten Bilbos hem och så kommer trollkarlen Gandalf och talar om hur trevliga de egentligen är när man väl vant sig…och visst vänjer man sig. Det är ett härligt gäng som Bilbo kontrakteras av som ”inbrottstjuv”. Han ska nämligen hjälpa dvärgarna att ta tillbaka sitt förlorade hemland, Erebor, från elddraken Smaug. Lite motvilligt skriver han på och får sedan bekymmer med att visa sig värdig att vara en av dem. Särskilt inför ledaren, Thorin. Men, han växer med uppgiften och förtjänar sin plats i sällskapet.
Tekniken är förstås alldeles makalös och man sitter och bara njuter. Jag ville inte se den i 3D, särskilt inte med den nya, snabbare bildtekniken, utan såg den i 2D. Ändå var det en person i publiken som mådde så dåligt att han kastade upp. Det blev en kvarts avbrott i filmen och vi fick gå ut. Inte helt fel eftersom den varar nästan tre timmar.
Som vanligt blev det ganska mycket krigande och fighter – och många halshuggningar…men inte mer än man orkade med. Sagan om Ringen innehåller ju mycket krigande den också. Jag visste att denna film inte skulle till lika stor del som trilogin om Ringen vara filmad på plats ute i det storslagna landskapet, utan mycket skulle vara studiofilmat med green screen. Men vi fick i alla fall känna igen oss i Hobbiton och Shire, detta ljuvligt gröna, kulliga landskap som vi besökte förra julen, bara två-tre veckor innan filmteamet lämnat det. Och uppe i bergen tyckte vi oss känna igen området kring Mount Ruapehu.
Skådespelarinsatserna är jämnt över lysande. Ian McKellen är förstås favoriten som Gandalf – en roll som jag tror ingen annan kunde ha gjort bättre. Martin Freeman var ett mycket gott val för rollen som Bilbo (hörde tidigare ryktas att tankar hade gått till Daniel Radcliffe för denna roll…), och Richard Armitage (som jag aldrig hört talas om tidigare) gör en synnerligen allvarlig och trovärdig Thorin. Tjusig är han också, vilket inte känns fel…
Vi funderade på Alvkungen Thranduil, som bara är med några korta ögonblick – om han möjligen kunde vara Legolas fader? De är väldigt lika varandra. Boken ska naturligtvis läsas om och då kanske man får svaret där.
Hursomhelst så var väl the Hobbit tänkt mer som en barnbok från början – därav den lite glättiga och skämtsamma tonen och de många tokerierna. Vi får hoppas att allteftersom äventyren blir mer grymma och vilda, så kommer tonen att dämpas något. Men jag är inte orolig. Peter Jackson brukar veta vad han gör. Annars knyter filmen väl an till trilogin om Ringen. Alla trådar knyts samman och ingen hänger löst. Intressant var det till exempel att få veta lite mer om hur det djupa hatet mellan dvärgar och alver en gång startade.
Musiken, slutligen, är alldeles underbar. Man kan inte sluta njuta och inte sluta nynna – i alla fall inte på vägen hem från bion.
En utförligare review och lite mer kött på benen rent filmiskt får du om du följer länken – varsågod ovan! Och – gå och se filmen! Det blir en oväntad resa…
Ikväll ska vi äntligen få se den – Peter Jacksons efterlängtade film om the Hobbit. Då får vi se hur han hanterat J R R Tolkiens lilla bok. Det ska bli härligt att sätta sig i biosalongen och befinna sig på Nya Zeeland igen, i Hobbiton! Jag återkommer med mina intryck i morgon.
Temat den här veckan handlar om cirklar. Eftersom jag redan använt min favoritbild av en cirkel, som är en koru – vilket innebär nytt liv på maoriernas språk, så fick jag tänka lite extra. Men, jag fann ganska snart en röd tråd i tanken på liv och nytt liv.
Resultatet blev detta: Först en målning av Salvador Dalís hustru Gala, där hennes ansikte ges liv av ett antal cirklar. Sedan det tibetanska Livets hjul, som visar buddhisternas syn på livet, och allra sist ett fält av maskrosbollar i solnedgången. Maskrosbollar vars små frön kommer att dansa iväg i den ljumma sommarvinden under sina runda, skira parasoller och ge upphov till miljontals nya maskrosliv.
I have already posted my favourite circle – the maori koru, so when Ailsas Travel theme for this week was circles, I started thinking about the meaning of koru – new life. It didn’t take long to find three other favourites also meaning new life.
So, here they are: First Gala, the wife of Salvador Dalí, who in this painting is put together and given life by the use of many circles. Then the Tibetan Wheel of Life that symbolizes the Buddhist perspective on life, and the third and last picture that shows a field of dandelions in the sunset. Dandelions that will spread new life with millions of tiny capsules, dancing and swirving under their circular umbrellas in the soft winds of summer.
BBC News – Skyfall tops UK all-time box office.
Ja, vem har inte sett Skyfall vid det här laget? Alla måste i alla fall ha hört Adele sjunga ledmotivet minst 25 gånger. Och ledmotivet är Bondtypiskt och suggestivt som vanligt. Adeles röst är perfekt för den här.
Filmen har höjts till skyarna av många som den bästa Bondfilmen hittills. De stora förväntningarna när jag gick förra veckan kom väl till stor del att uppfyllas, men personligen tycker jag att filmen hade vunnit på att bantas mer. Kanske så mycket som 20-30 minuter. När jag börjar titta på klockan, då är det något som inte stämmer. Sen hade Bond ingen riktig ”Bondbrud” heller, vilket jag tycker tillhör konceptet för denna klassiker. ( För övrigt det koncept/den story som väl gått under längst tid av alla?)
Bra skådespelarinsatser av Daniel Craig som Bond och Javier Bardem som skurken. Dame Judi Dench gör sin sista chefsroll i Bondfilmerna och Sam Mendes har rott iland ett mycket lyckat projekt. Tydligen är också Craig bokad för ytterligare två Bondfilmer.
Jag kommer att se dem.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.