Literature

Vertigo

/ Leya / Lämna en kommentar

BBC News – Vertigo is named ‘greatest film of all time’.

BFI’s Sight and Sound magazine gör vart tionde år en lista på alla tiders bästa filmer.  Närmare bestämt två listor. Kritiker och regissörer kan lista lite som de vill… för tolkningen av ”bästa” är alltså högst personlig. Det kan gälla till exempel tekniken, nytänkandet eller vad som gjort mest intryck på regissören personligen. Resultatet visar två ganska olika listor, men toppnamnen är med på båda ställen och filmerna är alla ganska ”gamla” – mer än 30 år samtliga och de flesta mer än 40 också.

Orson Welles Citizen Kane har legat i topp de senaste 50 åren, men har nu fått lämna plats för Alfred Hitchcocks Vertigo, en film jag själv aldrig har sett. Huvudrollerna spelas av James Stewart och Kim Novak – välkända namn som jag dock sett i flera andra produktioner. Och Mr Hitchcock är ju en självskriven skräckfavorit sen jag var riktigt ung. Filmer som Psycho och Fåglarna gav många nätters ruggiga mardrömmar som extra bonusmaterial.

Det blir till att bänka sig för att se vad man själv tycker om Vertigo. Båda toppfilmer, Ctizen Kane och Vertigo, fick ett blandat mottagande vid premiären, men har vuxit med tiden. Ofta är det så med riktigt bra material. Det behöver tid att sjunka in och att ”bo in sig” i människors sinnen och medvetanden. Och ofta är regissören ”före sin tid”. Intressant är att två av mina egna absoluta favoriter finns med på listorna: Francis Ford Coppolas Apocalypse Now och Martin Scorseses Taxi Driver. Fast… båda är för ”unga” för att kunna konkurrera i översta toppen. Vi får väl se om en 30-40 år.

The Hobbit – igen

/ Leya / Lämna en kommentar

Hobbit-filmerna blir trilogi – DN.SE.

Bara en kort notis, men ändå. Om det inte hade varit J.R.R.Tolkien och om det inte hade varit Peter Jackson så hade jag suckat djupt och med utandningsluften blandat en stark oroscocktail för kvalitén.

Men jag är helt lugn. Ungefär hemkokt flädersaft.

Ticket used – money well spent

/ Leya / Lämna en kommentar

Klockan 11.59 igår natt bänkade vi oss på biografen. Premiär för den tredje och sista delen av trilogin om Batman – The Dark Knight Rises. Christopher Nolans två första, Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) är båda mörka berättelser och i rollerna syns förstås Christian Bale som Batman och Michael Caine som den trogne Alfred. Morgan Freeman, Liam Neeson och Gary Oldman är andra namnkunniga skådespelare i rollistan. Särskilt minns man också Heath Ledger som the Joker i film nummer två.

Det är många tankar som flyger runt i huvudet innan ens reklamen hinner börja rulla. Hur ska Nolan lyckas sy ihop historien? Hur kommer den att sluta? Batman som berättelse kan ju aldrig dö, så då krävs något alldeles speciellt av regissören för att avsluta trilogin ”rätt”.

Jag blev inte besviken. Till Hans Zimmers (Inception, The Dark Knight, Pirates of the Caribbean osv.) eminenta och njutbara kompositioner rullas den väl genomtänkta storyn upp i händerna på lika eminenta skådespelare. Inte minst Anne Hathaway som Catwoman. Halle Berry har också gjort denna roll en gång, men lyckades inte alls gestalta henne lika trovärdigt. Berry gjorde henne snarast till sexsymbol (?) medan Hathaway fångar henne som en ganska olycklig, nästan främmande fågel i Gotham City och i världen.

Personligen är jag förtjust i Gary Oldman och jag har faktiskt aldrig sett honom göra en dålig rollprestation. Han lyckas bra med kommissarie Gordon. Tom Hardy gör den grymme motståndaren Bane på ett sympatiskt sätt – hur jag nu kan uttrycka det så. Men, se hans ögon därunder masken. De är inte så grymma som hans handlingar är, och han har haft en helvetisk uppväxt. Bokstavligen.

Christian Bale – ja, vad säger man? Jag menar att han gör den bäste Batman någonsin. Från filmens början en bruten man som lämnat både Batmans kostym och roll bakom sig, tagit på sig skulden för den populäre (men skurkaktige) Harvey Dents död och som dessutom rent fysiskt är till synes bortom reparation. Han gör en trovärdig roll – igen – för det har han gjort i samtliga tre delar. Men, den här gången är han mänskligare än någonsin. Det är en mörk gestaltning i ett mörkt samhälle i en mörk tid.

Många trådar ska löpa samman för att föra storyn till ett trovärdigt slut. Nolan lyckas bra med det. Mycket bra. Verklighetsförankring, trovärdighet i en ickeverklig genre – det ni! Hela denna komplexa story lyckas anknyta till vår tid och dess problem  – ekonomisk kris, börsens roll, politik, insiderstories, de högt uppsattas spel som drabbar den lilla människan. Och så den enskilda människans möjlighet att verka för och stå upp för det goda. Bruce Waynes kamp med och mot sig själv görs också tydligare än jag minns från någon annan Batmanfilm.

The Dark Knight Rises är en värdig slutberättelse på trilogin och möjligen ”den mest vuxna superhjältefilmen någonsin”, som en recensent skriver. Jag förstår att man från filmbolagets sida inte vill skicka ut skådespelarna på den planerade PR-turnén – tragedin i USA på premiären sätter sina spår. Men, mitt råd till dig som ännu inte sett filmen är ändå att om du har en hundring över – gå och se den. Eller varför inte alla tre.

Har du också en biljett?

/ Leya / Lämna en kommentar

Gun debate figures into storyline of ‘The Dark Knight Rises’ – CNN.com.

The Dark Knight Rises har premiär här i Sverige natten till onsdag och jag sitter med en biljett på handen. Som barn älskade jag den tecknade Batmanserien och som vuxen har jag sett alla filmerna. Nu kommer den sista i trilogin.

Fredagens skjutning vid filmpremiären i USA har förstört många människors liv och påverkat många människor inför premiären här hemma. Galningens motiv är ännu oklart. Gott är dock att filmens budskap gås igenom och analyseras. Det är med blandade känslor jag läser artikeln och tänker på hur jag själv alltid sett på Batman – som en man som står på rätt sida om lagen, för Det Goda och mot Det Onda. Vid en närmare analys stämmer detta till och med så långt som att han aldrig tar till vapen utan slåss med kroppsteknik och mannakraft. Filmerna innehåller dock ganska mycket våld och vapen och även om CNN-artikeln är en spoiler så är den läsvärd för att reda ut begreppen. (Läs alltså inte om du inte tål förhandsinformation.)

Varför då ”flasha” så många vapen när filmens huvudperson säger att vi inte ska bruka dylika? Kontentan av artikelns analys är att du inte behöver vapen för de vanliga små konflikterna, men när det kommer till regelrätt krig är vapen den enda lösningen. Jag konstaterar också att samtidigt som Batman själv är en vapenlös hjälte så tar den kvinnliga huvudkaraktären gärna till vapen. Något som jag antar ligger i tiden – att visa aggressiva kvinnor som är  minst lika råa som män.

Ett lyckat filmkoncept i den här genren består alltså av en alltigenom God Hjälte,  en massa action, vapen och onda karaktärer – plus en snygg, aggressiv kvinnlig medhjälpare. (Slår det också dig vad det är som skiljer Batman från Bond?) Risken är ganska stor att ett eventuellt gott budskap – som att inte bruka vapen – försvinner i det allmänt publikfriande luddet. Filmer görs oftast för att tjänas pengar på. Redan på Shakespeares tid visste man hur – krydda för alla smaker.

Personligen orkar jag inte läsa de eviga trätorna mellan oliktänkande  grupper i vapenfrågan. Jag håller med förre polischefen i Los Angeles, William J. Bratton, som till CNN i fredags uttryckte att landet behöver ”some sanity in our gun control laws. Gun control can reduce these numbers of incidents,” said Bratton. ”These incidents will continue to occur. We are a country in love with our guns.”

USA kommer aldrig att desarmeras.

Jag ser fram emot att använda min biljett.

Filmer i mitt hjärta

/ Leya / Lämna en kommentar

Somliga filmer sprider en varm och stark känsla inom mig bara jag hör titeln. Eller läser den någonstans.

När vi åkte genom Whitby, Scarborough, i våras, dök en skylt upp som fick mig att snabbt slänga iväg en bild, i farten innan vi var förbi. På skylten stod det WHISTLESTOP Café & Bistro. Om du inte har sett Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café, så rekommenderas du härmed att ge denna filmberättelse någon timma av din tid. En sådan regnig sommar har du ytterligare ett motiv – förutom att det är en fantastiskt bra story som är vackert filmad i tjusande miljöer och med lysande skådespelare.

Filmen kom 1991 och jag vill minnas att den blev genombrottet för Kathy Bates. Underbara Jessica Tandy gör här en av sina sista roller – och gör den som vanligt lysande. En film om Livet.

Egentligen har du nog inget skäl alls att inte se den.

En bok är en bok är en bok

/ Leya / 2 kommentarer

Ambitiöst bokprojekt kan läggas ner – DN.SE.

Nationalnyckeln köps in på vår skola och är ett fantastiskt fint projekt. Nu ser det ut att kanske läggas ner – många år och många verk före det enligt planerna skulle avslutas.

Synd. Om det nu bara är pengar det handlar om, så verkar en övergång till digital utgivning inte innebära några besparingar alls. Vän av böcker och papperskänsla som jag är – det kan aldrig bli detsamma med digitala verk! Dessutom är tanken att denna samlade vetenskapliga kunskap ska förmedlas till gemene man – men alla har faktiskt inte en dator.

Jag vill citera Kajsa Glemhorn, projektledare för Malaisefälleprojektet, den stora insektsinventeringen som gjorts inom Svenska artprojektet:

Jag har många internationella forskarkollegor som blir helt lyriska när de får se de här böckerna, det finns en sådan stolthet i att Sverige som Linnés hemland kan göra det här. Vi är skyldiga att göra det.

Som sagt. Vad ska stoppa projektet om det inte är pengar som är haken?

Vi är många som väntar – och längtar

/ Leya / Lämna en kommentar

Enorm reklambanner till ”The Hobbit: An Unexpected Journey” | Capishe.

Så verkar inspelningarna av JRR Tolkiens  berättelse The Hobbit vara slutförda och det är dags att börja klippa – efter vad det sägs. Vi är många som ser fram emot och längtar efter premiären av den färdiga filmen sent i höst. Det har gått att följa inspelningarna eller tankar om och delar av dem via nätet med korta klipp av och med regissören Peter Jackson. Sir Ian McKellen, som spelar Gandalf, har också haft en intressant blogg att följa. Det var faktiskt via den vi hittade till inspelningsplatsen av Hobbiton i Matamata på Nordön.

Av vår vän och guide från Nya Zeeland , Rendall, förstår vi att den nya filmen inte är till så stor del inspelad ute i verkligheten som trilogin om Ringen är. Synd, eftersom Nya Zeeland, som inget annat land, kan erbjuda fantastiska miljöer för fantasy. Den här gången blir det mycket studio i Wellington och mycket green screen. Men, Hobbitons utemiljöer är riktiga, verkliga. Här ansträngde man sig för att hitta just de kullar som krävdes och inte en kraftledning syns så långt ögat når… Underbart att känna igen landskapet på postern med Gandalf.

En Hobbits drömland

Allting i Matamatas Hobbiton är minutiöst perfektionistiskt  tillverkat och byggt. Från minsta gardinremsa till handdekorerade postlådor.  Vi fick se Bilbos och Sams hus och alla de andras. Hos Sam står fortfarande hans odlings- och frölådor kvar, skottkärran och andra små kärl. På trappan till någons hus ligger en ränsel slängd och en vattenkanna lutar sig mot den lilla trädgårdsstolen. (Fantastiskt nog är samtliga växter som planterats i de små täpporna här sådana som växte i gamla engelska trädgårdar!) Däremot är alla inomhusscener inspelade i Wellington och Hobbitons husdörrar kan bara öppnas ca en halv meter inåt en jordvägg.

Anekdoterna är många och guiderna är duktiga på att berätta dem. Du kan förstå Peter Jacksons detaljnoggrannhet bara genom att veta historien bakom  eken ovanför Bilbos hus. Den är inte äkta därför att så små ekar finns inte. Man fick såga ner och montera ihop en ny ek efter berättelsens anvisningar om storlek och utseende. Nu hade man alltså en död ek. En skolklass sattes till att surra fast konstgjorda eklöv på hela trädet.

Efter Sagan om Ringen hade ju alla byggnader och all rekvisita monterats ner så inför The Hobbit fick teamet börja från noll och bygga upp allt igen.  När det gällde den nya eken gick man efter filmbilder på det första trädet. Den nya måste dessutom  göras mycket mindre än den gamla eftersom The Hobbit utspelar sig några tiotal år tidigare. Åter igen anlitades skolklasser för att montera på alla nya blad…

Eken syns i ett antal filmrutor och är mycket viktig för totalupplevelsen. Så, vi skruvar åt Jacksons minutiositet ytterligare ett snäpp med hjälp av plommonträden. Plommonträd växer sig helt enkelt för höga för hobbitar, så Jackson lät plantera päron- och äppelträd istället. All frukt plockades bort och ersattes med ditsurrade plommon. Scenen där hobbitbarnen äter plommon varar väl tre sekunder i den färdiga filmen.

Lite sörjer jag när jag tänker på alla möjligheter som landet har att göra äkta film – och inte tar dem. Jag förstår dock att det är svårt att resa, leva och spela in i svårtillgängliga områden och vänta in rätt väder och allt. Det kostar. Men jag är övertygad om att Peter Jackson inte ger upp sin perfektionism och sin kraft att göra fantastisk och trovärdig film.

Bram Stoker´s inspiration

/ Leya / 2 kommentarer

Abraham, eller Bram, Stoker (1847-1912) är den irländske författare som står som en fyrbåk i vampyrhistorien i egenskap av författare till alla tiders roman i genren, nämligen Dracula (1897). Romanen var inte den första i genren, men det är den som gått till historien som The Vampire Novel.

Bram Stoker var författare och tidningsskribent och mycket intresserad av vetenskap och medicin. Han var faktiskt en avlägsen släkting till Sir Arthur Conan Doyle och kände flera av den tidens stora engelska författare, bland andra Oscar Wilde. Stoker var också personlig assistent till skådespelaren Henry Irving – vilken ägde The Lyceum Theatre i London. (Stoker hade titeln Business Manager där.)

En av höjdpunkterna på resan till Scarborough var naturligtvis en vandring i Bram Stokers fotspår. Efter flera somrars vistelse i Whitby, Yorkshire,  förlade han nämligen en del av handlingen i Dracula hit.

This is where he lived in Whitby

Efter flera års research i Europa om folklore och vampyrer, och efter somrarna i Whitby, skrevs romanen klart och gavs ut 1897. Den är skriven i ett slags realistisk stil där författaren använder sig bland annat av dagboksanteckningar, brev och nyhetsklipp för att göra storyn trovärdig. När den kom ut blev den inte en omedelbar succé, men hamnade i ”skräckroman”-genren direkt precis som Mary Shelley´s Frankenstein.  Andra likheter är att båda romanerna har flera berättare som delger sin syn från olika perspektiv – ytterligare ett trovärdighetsknep för att få läsaren med sig.

Then as the cloud passed I could see the ruins of the abbey coming into view, the church and churchyard became gradually visible. Whatever my expectation was, it was not disappointed, for there, on our favourite seat, the silver light of the moon struck a half-reclining figure, snowy white.

En vandring på kyrkogården i skymningen försätter dig garanterat i rätt stämning.  Inte för inte benämns Dracula också som a Gothic novel.

The abbey

1922 gick romanen upp som film, Nosferatu, med Max Schreck i huvudrollen och på samma tema har sedan dess spelats in ett nästan oräkneligt antal filmer. Så sent som 1992 spelades den in igen av Francis Ford Coppola med några av vår tids stora skådespelare: Gary Oldman, Winona Ryder, Sir Anthony Hopkins och Keanu Reeves.

Wuthering Heights – Another Story of Love

/ Leya / 2 kommentarer

På väg upp till Top Withens och ”Wuthering Heights” var allt som jag föreställt mig det. Det öppna landskapet, de flyende molnskuggorna över heden och den ljumma vinden. Emily Brontës roman om familjen Earnshaw och familjen Linton speglar landskapet både i sig, i händelser och i karaktärer. Lika vild är Cathy och lika otämjt djurisk framstår Heathcliff. De två är oskiljaktiga som barn och Cathy ”är” Heathcliff. De två är ett.

Molnskuggor över heden

Emily Brontë, och säkert de andra syskonen Brontë också, brukade ofta vandra över heden och det sägs att Emily brukade gå till den här bäcken där hon gärna satt på en sten och betraktade de porlande små vattenfallen.

Vid bäcken

Fallen

På vår väg upp över heden får jag plötsligt syn på en stor, brun  hund som skuttar och far över tuvorna. Vid en närmare titt ser jag att det är två hundar. Efter ytterligare några sekunder inser jag till min förskräckelse att det istället är en hund som jagar ett lamm. Vi blir stående och väntar – hunden och lammet kommer rakt emot oss. Lammet skuttar skräckslaget förbi  och nedåt ravinen medan en i vår grupp ställer sig mitt i vägen för hunden, som tvingas retirera och lämna sitt byte.

Lammet var nu på andra sidan ravinen och vi hörde mamman ropa på det från vår sida. Den lille svarade med ljus stämma och mamman fortsatte oförtrutet att ropa.

Då kommer en jeep  körande mot oss över heden och ut stiger en man som jag misstolkar för att vara hundägaren. Som hundägare själv skämdes jag över släktet efter den händelse vi just bevittnat, så jag var på väg att säga något barskt. Mannen visar sig dock vara fårfarmaren och han var helt uppgiven när han pratade om hur hundägare struntar i att hålla hundarna kopplade trots förbud på dessa marker att ha dem lösa. Vi hade själva sett skylten. Så, han står kvar och hoppas att mamman och lammet ska finna varandra igen.

Återförenade

Längst ner i ravinen har de äntligen återförenats och tillsammans, som två små prickar, är de på väg upp mot vår sida igen. Fårfarmaren väntar och kontrollerar in i det sista så att de verkligen mår bra. Vi kan alla pusta ut.

Hela dramat kanske tog 5 minuter, men det var långa, ängsliga minuter. Vi pratar om händelsen när vi vandrar vidare mot ”Wuthering Heights”, eller det man tror är förebilden för berättelsen. Alla är glada och jag tänker på hur stark även denna kärlek är, kärleken mellan mor och barn. Som den passion som rasar i Cathy och Heathcliff? Jag vill inte tro att det bara är instinkten som styr.

Efter ett tag har paret hunnit ifatt oss och vill passera, men vågar inte. Så går vi då åt sidan och släpper fram dem.

Tätt, tätt

De tittar noga, sen trippar de förbi oss och vidare upp mot ruinen. Tätt, tätt tillsammans. Lammet skyddat på andra sidan mamman.

Tillsammans mot ”Wuthering Heights”

Är då detta den sanna och riktiga platsen för romanens Cathy och Heathcliff? ”Wuthering Heights” kapitel I sidan 2:

Wuthering Heights is the name of Mr. Heathcliffs dwelling. ”Wuthering” being a significant provincial adjective, descriptive of the atmospheric tumult to which its station is exposed in stormy weather. Pure, bracing ventilation they must have up there at all times, indeed: one may guess the power of the north wind blowing over the edge, by the excessive slant of a few stunted firs at the end of the house; and by a range of gaunt thorns all stretching their limbs one way, as if craving alms of the sun. Happily, the architect had foresight to build it strong: the narrow windows are deeply set in the wall, and the corners defended with large jutting stones.

Ro

Beskrivningen från boken stämmer mycket väl in, och äntligen har tackan och lammet varandra igen.

The long, winding road up there…


Just hemkommen…

/ Leya / 2 kommentarer

Iris med besök

…och börjar naturligtvis med varma kramar till utstormande hundar. En tur i trädgården blir det sedan. I solen. Det är berikande att vara borta, men också gott att vara hemma, och det är gott att se hur allting växer.

I morgon bär det vidare med nya berättelser om äventyren i England – fast på svenska. En tur med får och andra till Top Withens, havet och en vandring i Bram Stokers fotspår (för den som vågar…) för, vem känner inte till Dracula?