Det är ofta rofyllt att besöka kyrkogårdar. Jag gör gärna det när jag är på resa. Utanför Paris ligger Père Lachaise, den fina gamla kyrkogården där många storheter inom bland annat musiken ligger begravda. Dit åker jag gärna och strosar en stund bland mossbevuxna och lutande stenar. Kyrkogården används fortfarande.
I Auckland hittade jag en annan kyrkogård som såg spännande ut. Den var belägen nedanför och under vägen vi gick på varje dag. Vår sista dag i staden tänkte vi hinna med att besöka den.
Det blev en annorlunda upplevelse. Père Lachaise kan verka till synes övergiven, men den här var verkligen det. Allt var i förfall. Människorna som ligger begravda här hade levt på 1800-talet de flesta, och inga nyare gravstenar fanns. Bron var byggd rakt igenom gravarna så att stenarna låg spräckta och omkullvräkta. Det blev till slut en obehaglig känsla som tog över. Varför bryr sig ingen? Det måste ju finnas någon anhörig? Varför drar man en väg rakt över gravarna?
Vi blev också påminda om stadens våldsamma förflutna när engelsmännen och maorierna stötte samman. En av stenarna var rest över en mycket ung flicka som hade blivit skjuten på väg till skolan.
Precis i skymningen, innan vi lämnade kyrkogården, hittade vi en enda levande blomma vid en grav. Det var en klarröd ros. I dunklet mot den grågröna stenen lyste den nästan onaturligt på Felicia Bowdens grav. Men det kändes skönt – någon mindes fortfarande.





























Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.