BBC News – China steps up security in Tibet following protests.

Efter den senaste tidens oroligheter i Sichuanprovinsen har Kina tagit ytterligare ett steg – dragit åt snaran om Tibet ett snäpp till så att kloster och munkar och andra ”upprorselement” och ”förbrytare” ska tystas.

Munkar bränner sig till döds i förtvivlan över förtrycket, medan Kina säger att Dalai Lama ligger bakom all uppvigling och oro. Det som händer i Sichuan kan sprida sig, vilket är kinesernas fasa. Som vanligt släpps inte västmedia in i området och vi får ytterst partisk information. Med andra ord är allt som vanligt.

Jag behöver inte fundera så mycket eftersom jag har sett förtrycket med egna ögon. Jag vet hur tibetanerna har det och hur allt snedvrids av kineserna. Visserligen stämmer det att levnadsstandarden har höjts för den vanlige tibetanen sen kineserna kom – men till vilket pris? Frihet kan inte köpas för pengar i det här fallet. Råkar (knappast rätt ord) nu det ockuperade landet ha stora naturtillgångar  – till exempel vatten – som kan ledas till de stora risfälten i söder, så är det väl bara att komma och ta för sig? Vad bryr sig de styrande i Kina om att Tibets sjöar och glaciärer försvinner och att dess mineraler grävs upp så att landet ödeläggs? Både land och folk lider.

Förtrycket och skövlandet är inte ett dugg bättre än när vi västerlänningar kolonialiserade som värst för några hundra år sedan. Om du tittar lite närmare på argumenten så är de i mycket desamma. Vi ville ”bibringa dem civilisationens ljus”. I Conrads Mörkrets Hjärta får vi en stor bit av sanningen. Orkar du inte läsa – se Francis Ford Coppolas klassiker Apocalypse Now.

Blotta tanken på att Kina helt öppet, men ofta i den stora massans ovetskap, håller på att köpa upp ansenliga delar av världen…Se på Sydafrika, USA och även Europa. De försökte ju till och med köpa delar av Island. Det gäller att hålla ögonen öppna för vad som händer i den heliga penningens namn. Man kan åtminstone sprida informationen. Slumra inte till, snart kan det gälla Ditt land.

På tåget mellan Peking och Lhasa,Tibet

Gå gärna tillbaka och läs i bloggen om tidigare artiklar och kommentarer i denna fråga.

Vad? En solstråle?

Några ljusglimtar i regnet. Precis vad jag behöver idag – en strimma sol och lite Skyr! Igår hittade sonen (i vår lilla lokala ICA-butik!) den underbaraste yoghurt vi någonsin ätit. Och vi är alla överens. Inget slår den.

När vi lämnade Island var bland det vi saknade mest den inhemska yoghurten Skyr. Hemma i Sverige är vår yoghurt lös och ”blaskig”, som ungdomarna uttryckte det. Vilken lycka att få njuta denna delikatess igen! Så, genomsök hyllorna i din lokala butik – Skyr kan revolutionera din frukost!

Smaka den!

Få en fläkt av ett isländskt vattenfall

Fascinerande. Genom åren har jag och min man –  eller hela familjen – gjort ett antal besök i vulkaniska områden. Jag tror inte att fascinationen upphör, utan vi  kommer att besöka fler sådana. Vad är det då som lockar? Naturligtvis naturens mäktiga krafter som vi små människor varken kan förhindra eller stå emot. Det är fantastiskt härligt – men man håller sig gärna i säkerhet med såpass god marginal att man inte riskerar livet. Att vandra vid vulkanens rand under ett utbrott ligger inte för mig. Det finns de som offrat allt för sin fascination. Ett franskt par som jag tappat namnen på försvann vid ett utbrott för några år sedan. De hade slagit läger en bit ner i en aktiv krater.

Min egen vulkaniska historia – om jag får uttrycka det så – började med Vesuvius och Pompeji 1976. Det har inte blivit att jag återvänt dit…men, någon gång ska jag det! Oerhört intressant och samtidigt skrämmande. Det var ju inte så länge sedan jag läst om det i skolan då, 1976. Sedan kom Krafla 1977 på Island och Mount Helen i USA 1980. Båda utbrotten har jag starka minnen av. Mount Helen blåste av hela toppen och utbrottets askmoln och gaser påverkade stora delar av världen.

Min man och jag åkte till Island 1981, någon månad efter Heklas utbrott. Det rök fortfarande från toppen – vi kunde se den tunna pelaren från vårt rum. Krafla var nästa mål. Efter ett utbrott fyra år tidigare, 1977,  kändes marken på sluttningarna fortfarande varm under skorna. Geysrar och annan het verksamhet visar att det rör på sig under ytan hela tiden.

Se dig för var du går, du trampar lätt igenom jordskorpan

Island – vulkanisk verksamhet

Alla geysrars moder och fader – Geysir

Geysir har inte varit aktiv på många år, istället är det Strokkur som skjuter upp kaskader av vatten och ånga. Men Geysir är ändå Geysir.  Det är inte varje dag du trampar historisk mark och får se ett begrepp i närbild.

Strokkur, sent på kvällen

Sen tog vi oss vidare ut till Vestmannaeyar för att besöka Heimaey, där Eldfell 1973 hade ett stort utbrott. Bilderna från utbrottet och evakueringen därifrån satt fortfarande på näthinnan, och det var skrämmande att se förödelsen, och hur nära hamnen de stora lavaflödena hade stannat. Fortfarande låg förstörda hus kvar i den stelnade lavafloden. Faktum är att öns hamn tjänade på utbrottet – den blev bättre skyddad mot havet. Det hade också varit intressant att åka ut till Surtsey, en ganska nybildad (1963) lavaö,  men det var bara forskare som tilläts åka dit.

På 80- och 90-talen besökte vi några av de kanariska öarna, bland annat Teneriffa med den stora vulkanen Pico de Teide och så den lilla ön Lanzarote. Teide ryker mest hela tiden, men när vi var där de första gångerna fick man fortfarande bestiga toppen (3700 m.ö.h). På Lanzarote kunde man fortfarande steka ägg direkt på marken. Roligt, tyckte barnen. Att sticka ner fingret var dock inte tillrådligt.

Så 1987, när vi flög tillbaka hem från Peru, flög vi över Ecuador och den mäktiga, snötäckta Cotopaxi. Inte förrän man är precis ovanför vulkankäglan inser man hur enormt stor den är. Cotopaxi är en av de få vulkaner som ligger alldeles vid ekvatorn och ändå har en glaciär. Ett utbrott där skulle kunna få enorma konsekvenser – framförallt beroende på hur glaciären skulle reagera – den ligger mycket nära huvudstaden Quito.

Det senaste, riktigt stora utbrottet är kanske Pinatubo på Filippinerna, 1991. Vid ett vulkanutbrott blir ju himlen totalförmörkad av aska, pimpsten och övrigt så kallat pyroklastiskt material som kastas ut ur vulkankäglan. När jag var i Paris senast fick jag klart för mig hur det kan se ut – efteråt. På staketet till en av de stora parkerna hängde nämligen en fantastiskt fin utställning med bilder, tagna av världsberömda fotografer.

Foto efter Pinatubos utbrott 1991, Filippinerna

Ett av dessa stora verk visade en bild från en by nära Pinatubo, efter utbrottet. Fotografens namn har jag tyvärr tappat bort, men det går säkert att hitta. Bilden är fantastisk. Den ser ut att vara manipulerad, men är tydligen inte det.

Också detta utbrott orsakade stora skador, och tiotusentals människor fick evakueras. Precis som Mount Helens utbrott orsakade även det här märkbara klimatförändringar världen över.

Tillbaka till Island. Med Eyafjallajökulls utbrott våren 2010 fick vi lära oss något nytt – vad ett askmoln kan innebära för flygtrafiken. För övrigt skapades då ett nytt begrepp och ett nytt ord i svenska språket, ordet askmoln.

Naturen slutar aldrig att fascinera – vulkaner slutar aldrig att fascinera. De flesta som jag skrivit om här är stratovulkaner – det vill säga de är uppbyggda av skikt av vulkanaska och lava. Oftast är de då konformade, och mycket, mycket vackra. Rentav farligt sköna. Vi får rapporter varje vecka – Katla rör oroligt på sig därunder glaciären, under Mýrdalsjökull.

En rofylld kyrkogård kan vara en sann njutning. En bit ut från Paris centrum ligger Père – Lachaise som är Paris största kyrkogård – invigd i början av 1800-talet. Vi strosade en halvdag där i skönt tempo och fick förmånen att bara vara med oss själva och våra egna tankar. Som tillfälligt sällskap hade vi  några nyfikna korpar.

Följ med och njut en stund av stillheten.

Många berömdheter har fått sin sista viloplats här. Bland andra Edit Piaf, Molière, Oscar Wilde, Marcel Proust och Maria Callas.

I livet och i döden - intill tidens ände