Fascinerande. Genom åren har jag och min man –  eller hela familjen – gjort ett antal besök i vulkaniska områden. Jag tror inte att fascinationen upphör, utan vi  kommer att besöka fler sådana. Vad är det då som lockar? Naturligtvis naturens mäktiga krafter som vi små människor varken kan förhindra eller stå emot. Det är fantastiskt härligt – men man håller sig gärna i säkerhet med såpass god marginal att man inte riskerar livet. Att vandra vid vulkanens rand under ett utbrott ligger inte för mig. Det finns de som offrat allt för sin fascination. Ett franskt par som jag tappat namnen på försvann vid ett utbrott för några år sedan. De hade slagit läger en bit ner i en aktiv krater.

Min egen vulkaniska historia – om jag får uttrycka det så – började med Vesuvius och Pompeji 1976. Det har inte blivit att jag återvänt dit…men, någon gång ska jag det! Oerhört intressant och samtidigt skrämmande. Det var ju inte så länge sedan jag läst om det i skolan då, 1976. Sedan kom Krafla 1977 på Island och Mount Helen i USA 1980. Båda utbrotten har jag starka minnen av. Mount Helen blåste av hela toppen och utbrottets askmoln och gaser påverkade stora delar av världen.

Min man och jag åkte till Island 1981, någon månad efter Heklas utbrott. Det rök fortfarande från toppen – vi kunde se den tunna pelaren från vårt rum. Krafla var nästa mål. Efter ett utbrott fyra år tidigare, 1977,  kändes marken på sluttningarna fortfarande varm under skorna. Geysrar och annan het verksamhet visar att det rör på sig under ytan hela tiden.

Se dig för var du går, du trampar lätt igenom jordskorpan

Island – vulkanisk verksamhet

Alla geysrars moder och fader – Geysir

Geysir har inte varit aktiv på många år, istället är det Strokkur som skjuter upp kaskader av vatten och ånga. Men Geysir är ändå Geysir.  Det är inte varje dag du trampar historisk mark och får se ett begrepp i närbild.

Strokkur, sent på kvällen

Sen tog vi oss vidare ut till Vestmannaeyar för att besöka Heimaey, där Eldfell 1973 hade ett stort utbrott. Bilderna från utbrottet och evakueringen därifrån satt fortfarande på näthinnan, och det var skrämmande att se förödelsen, och hur nära hamnen de stora lavaflödena hade stannat. Fortfarande låg förstörda hus kvar i den stelnade lavafloden. Faktum är att öns hamn tjänade på utbrottet – den blev bättre skyddad mot havet. Det hade också varit intressant att åka ut till Surtsey, en ganska nybildad (1963) lavaö,  men det var bara forskare som tilläts åka dit.

På 80- och 90-talen besökte vi några av de kanariska öarna, bland annat Teneriffa med den stora vulkanen Pico de Teide och så den lilla ön Lanzarote. Teide ryker mest hela tiden, men när vi var där de första gångerna fick man fortfarande bestiga toppen (3700 m.ö.h). På Lanzarote kunde man fortfarande steka ägg direkt på marken. Roligt, tyckte barnen. Att sticka ner fingret var dock inte tillrådligt.

Så 1987, när vi flög tillbaka hem från Peru, flög vi över Ecuador och den mäktiga, snötäckta Cotopaxi. Inte förrän man är precis ovanför vulkankäglan inser man hur enormt stor den är. Cotopaxi är en av de få vulkaner som ligger alldeles vid ekvatorn och ändå har en glaciär. Ett utbrott där skulle kunna få enorma konsekvenser – framförallt beroende på hur glaciären skulle reagera – den ligger mycket nära huvudstaden Quito.

Det senaste, riktigt stora utbrottet är kanske Pinatubo på Filippinerna, 1991. Vid ett vulkanutbrott blir ju himlen totalförmörkad av aska, pimpsten och övrigt så kallat pyroklastiskt material som kastas ut ur vulkankäglan. När jag var i Paris senast fick jag klart för mig hur det kan se ut – efteråt. På staketet till en av de stora parkerna hängde nämligen en fantastiskt fin utställning med bilder, tagna av världsberömda fotografer.

Foto efter Pinatubos utbrott 1991, Filippinerna

Ett av dessa stora verk visade en bild från en by nära Pinatubo, efter utbrottet. Fotografens namn har jag tyvärr tappat bort, men det går säkert att hitta. Bilden är fantastisk. Den ser ut att vara manipulerad, men är tydligen inte det.

Också detta utbrott orsakade stora skador, och tiotusentals människor fick evakueras. Precis som Mount Helens utbrott orsakade även det här märkbara klimatförändringar världen över.

Tillbaka till Island. Med Eyafjallajökulls utbrott våren 2010 fick vi lära oss något nytt – vad ett askmoln kan innebära för flygtrafiken. För övrigt skapades då ett nytt begrepp och ett nytt ord i svenska språket, ordet askmoln.

Naturen slutar aldrig att fascinera – vulkaner slutar aldrig att fascinera. De flesta som jag skrivit om här är stratovulkaner – det vill säga de är uppbyggda av skikt av vulkanaska och lava. Oftast är de då konformade, och mycket, mycket vackra. Rentav farligt sköna. Vi får rapporter varje vecka – Katla rör oroligt på sig därunder glaciären, under Mýrdalsjökull.