Vårsolen dansade in i köket och gav inomhusråkylan en riktig bredsida.  Den har inte hämtat sig än.

På snedden tar de sig in. Strålarna. Han skjuter från höften. Det gäller att ta emot dem stillsamt. Inte titta på fönsterrutorna. Det kan få förödande konsekvenser.

De är tunna som spindeltrådar, men de är allt jag begär. Allt jag önskar – Allt.

De förvandlar oss nordbor på ett okristligt sätt. Vem är det vi dyrkar?

Alla vänder vi ansiktet mot solen, och blir självlysande. Kanske – solgudaktiga?

Ginny Champion "Prince"

Korsning Brassia och Cattleya

Två älskade skönheter som jag just nu ofta vilar ögonen på.

Jag hade en arbetskamrat en gång, som hade fem små pojkar, med kanske dryga året emellan. Fem. Hon hade i sitt vardagsrum ett hörn högt uppe, nära taket, där hon hade spikat upp en liten hylla. På denna ställde hon några sköna ting. Och möblerade om ibland efter tid och humör. Det var den enda platsen i huset som fick vara ifred från stök, leksaker, smulor och dammtussar. Mitt i värsta vardagsbruset kunde hon lyfta blicken uppåt ibland, mot den lilla hyllan – och njuta. ”Man måste ha något vackert. Något som håller sig vackert. Något som lyfter”, sa hon.

Jag tänker ganska ofta på det. Att vi alla behöver en sådan hylla. I värsta vardagsbruset.

Tropical Pointer

Och så vänder de sina ansikten mot mig igen – januaricattleyorna. Fulländad skönhet och glädje. ”Tropical Pointer” var min absoluta favorit, men blommade ihjäl sig för något år sedan. Just nu blommar ”Prince”, med flera. Tyvärr verkar det omöjligt att finna ett nytt exemplar av Tropical Pointer. Nya hybrider tas fram hela tiden. Kamerans uppfinnare är min hjälte.