Godmorgonkor i gryningsdiset
Förbi den stilla ån
Delicious cupcakes med drömfrosting…
En bild säger mer…men vilken fredag! Jag stannade flera gånger på väg till arbetet för att ljuset var så underbart, korna så ljuvliga med ångande andedräkt och ån så rofyllt flytande under bron.
Väl på mitt arbete gjorde eleverna strålande prestationer – och bjöd dessutom på egenhändigt nybakade cupcakes. Vad kan man mer begära?
Idag har jag inte tittat ut mycket, utan häckat inomhus på mitt arbete. Inte för att jag sitter ner hela tiden – jag sitter nog inte mer än kanske 15-20 minuter på hela dagen, någonstans mellan 8 och 16. Det brukar ske i samband med någon form av matintag.
Hösten har varit ganska ljum i sina erbjudanden i år, och har till exempel ännu inte salufört någon av de där sprakande dagarna med strålande sol och krispig luft. Dagar då livet känns nytvättat och uthängt att fladdrande torka i vinden. Då doftar det gott att finnas till.
Det borde snart vara dags …jag längtar starkt – när kommer den, Brittsommaren?
http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.694!webbbrittsommar%5B1%5D.pdf
Singer Andy Williams dies at 84 – CNN.com.
”Moon River” kommer alltid att leva. Som liten såg jag Andy Williams Show och älskade hans sammetsmjuka röst. Min mamma beundrade också honom, även om bådas vår håg låg närmre Elvis Presley och The Beatles.
Det händer nu och då att jag tänker på hur snabbt åren virvlat iväg. Hur många minnen jag har som inte mina yngre vänner eller mina barn kan dela. Då tänker jag också på hur många gånger man som barn eller ung kanske tyckt att ens föräldrar pratade för mycket minnen. Snart är jag kanske där själv.
Men minnen är viktiga. Det talas så mycket om att se framåt och gå vidare – hela tiden. Inte drömma, minnas och kanske vara vemodig – eller rentav sörja, utan glömma och köra på. Jag vet inte riktigt om jag håller med helt och fullt där. Naturligtvis finns det en gräns för hur mycket du mår bra av att tänka på svunna tider och människor du känt och mist. Men, jag tror också att det är viktigt för människan att stanna upp och tänka tillbaka, minnas och reflektera. Kanske fälla en tår över en melodi eller ett gammalt foto. Kanske prata med en vän och minnas tillsammans.
Personligen tror jag inte att det alls är bra att bara se framåt och aldrig minnas tillbaka. Vi är inte gjorda för det.
Ibland går hundpromenaden inne i samhället istället för i skogen. När regnet fått övertaget eller när jag har osedvanligt bråttom. Eller…när någon av herrarna tydligt meddelar att han vill förlägga promenaden åt ett visst håll och inte alls åka bilen en bit.
Cotoneasterkaskad
Längs vägen växer många häckar och buskar som fortfarande har behållit sommarfärgen. En tålig och vacker häck bildas gärna av olika sorters cotoneaster. Här som ett friskt sommarregn!
Liljekonvalj
I vägkanterna falnar vårens liljekonvaljer – nu övermogna med giftiga bär.
Rönnbärsljus i parkens tak
Ett av mina favoritträd är rönnen. Den är vacker hela året med sitt skira bladverk och sina vita blomklasar. Den verkliga prakten är förstås här och nu – om hösten.
…och på dess botten okända kamrater
Lilla stigen
Hemåt på den lilla stigen längs med husen ser jag björkarna få guldslantar och några få har redan singlat ned.
Ljuv syrénhortensia
Den är nästan över, syrénhortensian, men fullständigt ljuvlig. Minner om romantik och gamla spetsar. I min ungdom kallades färgen för gammalrosa, vilket är passande än idag. Höstens sista klasar har lagt sig att vila mot det grå stengärdet. Jag måste bara stanna en stund och njuta. Några svaga solstrålar vågar sig fram och jag lutar mig mot de gamla, trygga stenarna.
Vidare igen och det mörknar snabbt nu. Det blir en kall natt.
Det är något visst med vissa djur. Ekorren är en sådan filur. Många gånger hör jag honom utan att se mer än en svanstipp runt ett hörn (ett runt hörn…), eller ofta ser jag ett par stycken jaga varandra under livligt tjattrande. Men därifrån till att få ekorrar på bild är steget långt.
Om vintern syns han gärna vid fågelbordet. Jag har väninnor som har de märkligaste foton…så jag blir alldeles avundsjuk. En vinterhistoria har jag dock När vi bodde en vecka i fäbod i Dalarna, var vi övertygade om att det var inbrott på gång. Ett fruktansvärt bråk verkade pågå på vår lilla träveranda…men efter en blick ut genom fönstret fick vi klart för oss att fem till sju (5-7) ekorrar huserade bland våra utställda kylskåpsrester. Faktum är att de bodde under taknocken på vedboden intill, så vi bevittnade flera slagsmål under veckan – men inga bilder blev det…
Såhär års är de i samlartagen, och idag kunde jag stå stilla tillräckligt länge och vänta ut honom eftersom det var jag som såg honom först. Med en nöt eller ett ekollon, eller kanske ett bokollon, i munnen rusade han runt en tallstam och plötsligt var vi öga mot öga. På bråkdelen av en sekund frös han till en liten stenstod – till och med med ena benet lyft – och jag kunde långsamt glida fram mot trädet och fotografera.
Got you!
I samlartagen!
Varje kväll hundpromenad. Varje kväll försöker jag hitta nya vägar att gå – det blir roligare för både mig och hundarna. Hus och trädgårdar stiger fram i ny dager när skymningen faller. Alla människor, utom hundägare, tycks kura inomhus. Kanske de äter något gott tillsammans…pratar och spelar kort. Det vore trevligt. Men, oftast syns genom fönstret en ensam man eller kvinna, sittande vid sin dator, stirrande in i skärmen. Vad gör vi med dessa underbara skymningsstunder?
Tack och lov för hundar – och träningslokaler.
Gamla, fina trähus rustas upp av nya ägare
Jag drömmer om en egen glasveranda…
…en riktigt speciell
På väg med trunken…till eller från träningen?
Pendlarna hinner de sista strålarna
Blekingeeka
Mot höst
Nu bara känner jag att jag har kommit för mycket i underläge här…Faktiskt så brukar det vara överläge som gäller när det gäller mig. Bevis krävs förstås! Här hittade jag en bild från BIR i Ronneby och sen en bild tagen av ett troget fan. Få se om det finns någon mer representabel bild att stoppa in…
BIR i Ronneby
Nyklippt!
Matte och jag i uppfödargruppen
Så – snacka om överläge!
Underlig är världen. Men enligt husse kunde hunden inte hjälpa det – ”Han är bedårande. Jag borde inte ha osäkrat [geväret], säger Rene.”
Mina egna gossar är också mycket glada och hoppiga. Som tur är går jag aldrig omkring med skjutvapen.
Här var det bussuget…fint väder och alla hemma i huset på helgen. Då mår vi som bäst!
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.