Skirhet

16 september, 201217 september, 2012 / Leya / 7 kommentarer

Somliga dagar får liksom ett eget tema. Just denna söndag har det mesta haft ett speciellt och stilla skimmer över sig. Kanske på grund av det lilla rådjuret – jag vet inte. Men, plötsligt har jag bara haft öga för det vackra och utsökt skira dessa ljusa timmar. För det som ska vila och dö och för det nya liv som fröna bär med sig.

Du måste inte tycka om mig…jag kan vara vacker ändå

Kaskader av små, små blommor

På tråd

Fjärilslarven räddas från mittpåvägen

I ett spindelnät

Frön – akleja

Frökapsel – iris

De sista malvorna

Hortensians skönhet är evig

Ett drama på liv och död

15 september, 201215 september, 2012 / Leya / 8 kommentarer

Vi har just kommit tillbaka från skogen. Lättade och glada. Idag har vi fått vara med om ett naturens drama – i det här fallet med ett lyckligt slut.

Efter en lång, härlig tur närmade vi oss utgångspunkten för vandringen igen. Då hör vi långa, utdragna skrik som låter som från en fågel, snarast en trana, men inte borde de vara här nu? Vi ökar på stegen. Mot slutet på stigen ligger en äng till vänster om oss, och där får vi se ett rådjur med kid, som oroligt rör sig mot staketet på andra sidan. Det klagande skriket tilltar och min hals snörps åt av en stigande rädsla för att ett av hennes kid har blivit påkört och ligger på grusvägen bakom fårstängslet.

Snabbt mot bilen och mannen springer i riktning mot skriket. Jag hinner slänga iväg ett kort på de två därute på ängen.

Jag halvspringer mot bilen för att låsa in hundarna. Det finns inte råd att riskera ytterligare stress hos rådjuren. Jag får igen bakluckan om hundarna och fortsätter mot det klagande ljudet. Vad skulle vi hitta? Om det är ett skadat djur måste vi ringa – jag klarar inte att göra något själv.

Nästan nere vid vägen är min man redan framme vid kidet, som har fastnat olyckligt i fårstaketet. En ögla har dragits åt och han ligger på rygg med benet rakt upp i snaran. Nu säger förmodligen instinkten honom att ligga fullkomligt stilla istället för att krångla. Allt ser fint ut, inga skärsår eller annat. Försiktigt ut ur öglan…

…och han far blixtsnabbt iväg efter mor och syskon, som flytt in i skogen när de hörde våra hundar. Min rädsla att det hela skulle få ett olyckligt slut gör att jag fumlar med kameran och får inte igång filmningen. Men vad gör det!

Mot skogskanten och räddningen flyger han! Jag är säker att han knappt nuddar marken – och han verkar helt oskadd.

Med tårar i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna ser vi honom elegant segla över stengärdet och vidare in i den skyddande skogen. Förhoppningsvis står mamman och syskonet därinne och väntar på honom.

Se, det var en riktig solskenshistoria. Den värmer långt in i hjärtat, länge, länge.

The Bus

14 september, 2012 / Leya / 4 kommentarer

This is IT! Såhär gör man reklam!

Hallå… Skånetrafiken?

Tropiska Östafrikas flora kartlagd

13 september, 201213 september, 2012 / Leya / 2 kommentarer

BBC Nature – Tropical East Africa’s epic flora survey completed.

Ett viktigt och väldigt omfattande forskningsprojekt är slutfört. Men, ett arbete som enligt beräkningarna skulle ta 15 år tog istället 135 botaniker från 21 länder 60 år att ro iland. Nu har man katalogiserat alla 12,104 vilda växtarter i Uganda, Kenya och Tanzania – varav 1500 tidigare var helt okända för vetenskapen.

Se några fantastiska bilder och filmsnuttar. Det är bara att njuta!

Back in business – eller nu är det semester!

12 september, 201212 september, 2012 / Leya / 4 kommentarer

Så blev det äntligen en riktigt fin onsdag i skogen. Flera timmar. Mille är tillbaka, vid full vigör, och Totti har gjort sin sista tävling för året. Hur firar man det på bästa sätt? Naturligtvis med obegränsat grävande och lerbad, kottjakter, godisletande och bus. Ivrigt påmuade av en kobligande publik.

Kom nu då! Vad väntar ni på?

Vad hittade du där?

Nä…vi tar varsitt ställe!

Va, sticker du redan?

Vicken fint…

Nu är jag törstig…men vart tog vattnet vägen?

Jag kör på med kotten i alla fall – med eller utan vatten…

…man har ju publik!

Fast, matte säger att det ser ut att bli regn…så vi drar väl…

Vem vill inte ha fred?

11 september, 201211 september, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Exclusive: Al Qaeda leader’s brother offers peace plan – CNN.com.

Ja, vem? Erbjudanden om fred duggar inte tätt precis i vår tid – men nu kommer ett sådant, igen. Från al Qaeda till västvärlden och USA.

CNN rapporterar om villkoren och om hur det slutade förra gången ett liknande erbjudande kom – den gången från Bin Laden. Ett år efter dödades 52 personer i Londons tunnelbana.

Förslaget för en tioårig vapenvila ser i korthet ut såhär:

• U.S. and West to stop intervening in Muslim lands
• U.S. to stop interfering in Muslim education
• U.S. to end the war on Islam
• U.S. to release all Islamist prisoners.

Islamisterna ska i sin tur leva upp till följande:

• Stop attacks on Western and U.S. interests
• Protect legitimate Western and U.S. interests in Muslim lands
• Stop provoking the U.S. and the West

USA verkar inte lita mycket på erbjudandet med tidigare historia i ryggen. Man letar också anledningar till varför just denne man kommer med just detta förslag. Att det kommer den 11/9 är ju givet.

Vi kan, och kommer att, fortsätta spekulera, men jag är naiv nog att hoppas att någon verkligen vill stoppa detta vanvett. Att sedan få det att fungera i religionens och storpolitikens namn är en helt annan sak.

Believe in Bond

10 september, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Död man tros ha fallit från himlen – DN.SE.

Ingen skröna alltså?

För mig ofattbart att någon kan tro sig om att klara en färd på landningsställen…i värsta James Bondstil.

Inte mycket förvånar nuförtiden, men den här nyheten gjorde det. När det dessutom påstås ha hänt vid ett flertal tidigare tillfällen…nej, men kan detta verkligen vara sant?

Cumulus – Höstvisa

9 september, 20129 september, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Cumulus – Höstvisa – YouTube.

Minnet är märkligt. Plötsligt, i höstkrasslet, dyker en älskad visa upp. En jag inte tänkt på eller hört på många, många år. Höstvisa med Cumulus. Tove Janssons text. Jag måste bara blunda och lyssna – om och om igen. Jag tror jag släcker tidigt ikväll och låter visan sväva i mörkret. Sakta dala ner på täcket och vila på min kudde. Det ska bli så skönt.

På egen hand

8 september, 20128 september, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för en tur på alldeles egen hand. Det händer inte många gånger om året… Är det inte hundar så är det annat sällskap jag har. Men, ibland behöver man vara ensam. Med kameran på axeln och förevändningen att se hur långt björnbären kommit gick jag iväg.

Det blev en lite vemodig men vacker vandring. Förr var hösten min tid – en tid för lugn och eftertanke, färg och naturens avskedsfyrverkeri. Numera blir jag lätt sorgsen och dämpad denna årstid. Har du lust att följa med på min promenad i alla fall? Jag lovar att inte vara dyster.

Från skogskanten och ut mot ängarna

Detta år har kreaturen kommit tillbaka till ängarna. Den lille mannen och jag har varit väldigt bekymrade över att de inte varit där på ett tag – i år har vi glatts med kossornas krumsprång.

En av de gamla bokarna

En stor gren på den näst största boken ramlade i en storm för något år sedan. Den ligger kvar och ska inte flyttas. Mitt över stigen ligger den fortfarande.

Längs stigen

Rönnarna har snart tappat både bär och blad. Orange kaskader förgyller ändå en stund för vandraren.

Fläder

Fläderns svarta klasar har blivit kalasade på de flesta. Några gnistrande få finns kvar till hungriga fåglar.

Gärdet mellan ängarna

Det börjar bli varmt och jackan åker av. Jag stannar en stund och sitter vid de fina ekarna mellan gärdena. Väl inne på nästa äng hittar jag lite mer björnbär. Det har dock varit för torrt i höst för att de ska vara riktigt många, stora och saftiga.

Små och torra…

Andra frukter, bär och växter är desto finare…

På väg hemåt igen passerar jag det ljuvliga lilla fågelholksträdet. I den sjunkande solens mjuka strimmor tänker jag på de små som flyttat ut. Kanske de återvänder till samma träd nästa vår? Själv hade jag gärna bott här.

Strax bredvid, några tiotal meter ifrån bara, står ett fantastiskt äppelträd mitt bland björkarna på ängsmarken . Slösande praktfullt – nästan som ett Edens lustgårdsträd i gyllene kvällssol.

Förbjuden frukt? Inte för kor och fåglar!

Nu har jag hittat korna. Eller tvärtom. De tittar som vanligt med blandad nyfikenhet och skepsis på mig. Jag pratar lite förtroligt med dem innan jag ger mig uppför sista backen och hemåt. Hoppas de får gå här uppe i friheten ett bra tag till.