Ett hjärta av sten

29 februari, 20121 mars, 2012 / Leya / 2 kommentarer

På väg till Franz Josefs Glacier och Fox Glacier i Sydalperna vandrade vi genom glaciärgrus av allra vackraste slag. Blicken vilade hela tiden mer intensivt i marken än i fjärran.

Det är något visst med stenar. Många ord och fraser som innehåller ”sten” har en mycket negativ klang. Tung som en sten, stendöd, det var som hugget i sten. Men, för mig är stenar något positivt.

Somliga stenar verkade rymma hela egna världar

I en del stenar kunde jag se universums spiralgalaxer och The Milky Way – andra var mer jordnära.

Stigar, träddungar och svallande vågor

De flesta stenar var mycket dekorativt slipade av isen, en del så dekorativt att jag direkt såg vad de föreställde.

Vulkan med flödande lava

Som barn samlade jag på vackra och underliga stenar. Min mor kan fortfarande berätta om hur jag varje kväll radade upp de finaste bredvid mig på kudden. Sen sov jag blickstilla hela natten för att inte rubba dem.

Somliga är mer lagom för kudden än andra

Fortfarande går jag aldrig ifrån en strand utan någon liten sten med mig i fickan. Att krama en stund och kanske lägga på en bricka med små ljus att tända i skymningen. Att se hur ljuset spelar i ytans struktur, och att så småningom sakna den speciella glans som stenen nog lämnade kvar på den plats där den ursprungligen låg.

Nästan helt i gråskala

Varmare toner

Ännu mera eldfängt

För sanningen är väl att allting är beroende av sin rätta omgivning för att den inneboende skönheten ska komma fram.

Lämningar från Fox Glacier

Ryktet om Sannolikhetens död är inte överdrivet

28 februari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

BBC News – BBC’s Roland Buerk goes inside Fukushima nuclear plant.

Kanske är det dags att avskaffa ”sannolikheten” nu. De tusentals år som det ursprungligen sades ta innan det sannolika skulle kunna bli mer än sannolikt har ju reducerats betydligt. Bara under min korta livstid har tre mycket allvarliga olyckor med kärnkraft hänt. Och det är bara vad vi säkert vet – mycket mörkas. Följderna är katastrofala.

Det är en stor sorg att en så begåvad man som Tage Danielsson inte fick leva ett tag till. Vid hans ålder var ju sannolikheten att bli äldre ganska stor. Vi är tacksamma över att han har varit här. Med sina kloka funderingar öppnade han mångas ögon.

http://www.youtube.com/watch?v=FjuhW-4tyEI

http://www.folkkampanjen.se/danielsson1979.html

Are the Oscars stuck in the past? – CNN.com

27 februari, 201227 februari, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Are the Oscars stuck in the past? – CNN.com.

Som stor filmentusiast – jag vill inte gå så långt som att kalla mig cineast – brukar jag med spänning följa Oscarsgalan. Om jag orkar. De senaste åren har jag faktiskt inte suttit uppe och väntat, för jag vet inte ens vilken kanal den visas på eller om vi över huvud taget har den. Och för att…

Många gånger känns galan bara som klubben för inbördes beundran, eller ännu värre – klubben som avgör om och hur länge du platsar i innegänget. Vem som har de rätta kontakterna och vem som är ute i kylan. Man vill inte se det så, men den stora festen kanske har överlevt sig själv?

”Så har det väl alltid varit”, säger kanske du. Men, titta noga så ser du att leendena känns mindre äkta idag än för 30-40 år sedan, talen blir allt mer krystade och tårarna sprutar allt mer okontrollerat. Eller kanske droger och plastkirurgi spelar en så pass vinnande roll att en nominering kunde komma ifråga där?

I John Andersons artikel skymtar tankar på att branschen stagnerat, inte tillför något nytt utan istället blivit bakåtsträvande med åldrade stjärnor och svartvit film som dagens vinnare. I flera andra artiklar läser jag också att vinnarna kanske blir ”smalare” i sitt tilltal och att gemene man knappast tar sig till en bio för att titta på kämpande vardagsfamiljer eller krigshästar från första världskriget.

Då säger jag bara Avatar och Sagan om Ringen.

Möjligen att något om kvalité kunde nämnts här, något om att det ibland var ”bättre förr”. Film är inte bara glitter och specialeffekter, inte bara melodramatiskt amerikanskt. Titta på Meryl Streep och Sir Anthony Hopkins. Det skadar inte med en och annan smällkaramell.

Kristallen den fina

26 februari, 201226 februari, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Så har ännu en gnistrande klar och vacker dag börjat lägga sig till ro. Det var frestande att stanna kvar i skogen för gott, men, när alla sinnen var någorlunda mättade fick vi ändå bege oss hemåt.

Blek vårvintersol i bokskogen

Bäcken blir större och vildare allt eftersom isen drar sig undan. Iskristallerna visar sig allt tydligare och snart är bäckens kanter prydda av den vackraste spets.

Från en fastfrusen stock hänger den spröda spetsen ner i vattnet

Isen kan också ha olika form beroende på i vilket vatten den kommit till. Åtminstone ser det så ut. Det kan vara i skummande vatten eller i stilla vatten eller i rinnande vatten.

Skum bro eller skumbro?

Så tunn och spröd i det stilla vattnet

Här i fallet klamrar sig de sista kristallerna kvar på kanten

De små tingens värld

25 februari, 2012 / Leya / 4 kommentarer

En vacker men blåsig morgon. Jag tar med min lilla fickkamera på vandringen, redo för de fantastiska små tingen. Detaljer som du lätt skyndar förbi i vardagen skickar iväg känslorna till en annan dimension.

Bäcken öppnas

Bäcken skuttar allt gladare över stenarna för varje dag. De små vattenfallen frustar högjutt och jag blir stående en stund och blundar, lyssnar. Gulsparven lägger in sin speciella ton och till och med en bofink stämmer in.

Fjolårskottar

Blicken faller på några kottar i ny kostym – eller i alla fall har de sytt på andra applikationer. Hela stigen är full av dem.

Mossor och lavar, löv och bokollon

När solen kilar in strålar mellan träden lockar den fram gömda färger och former. Det som känts grått och trist får nytt liv och du själv dras med…Utsikt från en stubbe är inte att förakta.

Intressant är form i alla former

När jag går in genom dörren, hemma igen, känns stegen lätta. Jag sätter på en kopp kaffe och begrundar all färg och form som ligger och pyr av längtan att få blomma ut för fullt. Inomhus har det redan börjat.

Symfoni

En liten man med stort hjärta och mycket handlingskraft

24 februari, 201224 februari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Vid skogsgårdens gärde

Mannen i skogsgården samlar på växter från jordens alla hörn. Han är sällan där på vintern, så jag kan inte fråga om denna pampiga fröställnings ursprung. Den är två, tre meter hög. När mannen kommer tillbaka framåt våren brukar vi språka en stund om hans senaste resor och fynd. Sist vi talades vid hade han samlat alpina växter i Kina och i Anderna. Hans trädgård är en oas och ett paradis för alla växtintresserade, och besök ordnas för entusiaster, som kommer i bil från hela landet. Men, hans gärning för naturen häruppe pågår ständigt. Han röjer och vårdar sig om de sällsynta växter han hittar. När nattviolen höll på att försvinna på grund av sprättande kreatur, så utverkade han av bonden att få stängsla av området. Han röjde fram och har lyckats få tibasten att leva och frodas igen – tills några tokiga björnbärsröjare jämnade nästan alla buskar med marken.

Den lille mannen är även ornitologiskt intresserad, och gör en stor insats för fågellivet i området. Lämpliga holkar sätts upp på lämpliga ställen – uggleholkarna i de jättelika bokarna måste han fått upp med livet som insats. Jag tror att han håller räkning på alla häckningar, inte bara de mera sällsynta.

Nu har ett besvärligt problem uppstått. Bonden som äger marken häruppe släppte inga djur på markerna förra sommaren, så allting växer igen. Jag uttryckte min stora oro för detta och den lille mannen kände samma som jag – vi måste hitta någon som kan hålla betesdjur där. Markerna är vidsträckta och betet gott. Vatten finns i bäckarna och det är stängslat – men behöver ses över. Bonden själv tycker tydligen att det är för arbetsamt att titta till djuren så långt iväg. Ändå skogade han av många fina träd bara häromåret för EU-bidragets skull.

Snart kommer han tillbaka till sitt hus, den lille mannen. Då får jag höra om senaste resorna och om vi kan vara till hjälp med att finna hugade kreatur, för ängarnas skull. Han behövs – denne naturens man. Jag brukar påminna honom om det.

Gulsparven räknar till sju

23 februari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

I alla fall så lärde sig sonen det i skolan. Han hade en älskad biologilärare som är orsak till att sonen än idag, fyra år efteråt, kan känna igen fler fåglar på bara sången än de flesta vuxna människor klarar.

Gulsparv och talgoxe höll hov i morgonsolen idag. En strålande morgon som gjorde arbetet lättare och snabbare avklarat än jag kunde drömma om. Nästan alla blommor har fått en uppfräschning och vi fick tid till en riktigt lång och njutbar vandring i skogen. Ormvråkarna cirklade ovanför och lät höra sina klagande rop, och hästarna var utsläppta utan täcken. 8,5 grader plus!

Snöfritt

Snart isfritt

Spännande och skönt för två glada hundar också! Isarna håller inte, men det är inte djupt under i en vanlig bäck. Klart man måste prova…

Totti testar isen

Mille undrar när vi ska fortsätta gå

...hemåt

Total makeover i vecka 8

22 februari, 201222 februari, 2012 / Leya / 2 kommentarer

En vanlig dag i vecka 8 kan se ut som följer. Om man har varit lyckosam med provianteringen i Växthuset, förstås…

Två morgontrötta gossar vill gå ut

Efter morgonpromenaden med hundarna är det dags att fortsätta med min omsättningsskatt…alla krukväxter behöver fräschas upp för att de ska kunna se fram emot vårljuset med tillförsikt.

Köket under belägring

Efter någon timme börjar det bli dags för matlagning. En snabbröjning av spisen visar att det verkligen finns en häll därunder – och matlagning är möjlig. Efter ytterligare någon timme finns en paj klar att äta.

Ljuvligt doftande lammfärspaj

Nya krafter kommer med lunchen, och när jag ser mina växter en och en, som solitärer, känns allt arbete med dem ganska förtjänstfullt. En del har vuxit kolossalt utan att jag märkt det, och somliga har måst ta sig ut genom krukbotten på grund av utrymmesbrist.

Buskdracaenans rotsystem har vuxit genom bottnen och svingar sig glittrande genom vattnet därunder

Många växter har jag ärvt av gamla släktingar eller fått av vänner och bekanta. Andra har jag hämtat på resor eller tagit med frön hem och drivit upp. En del har jag fått av utomlandsboende på besök hos oss. Det är härligt med växter med historia. Den här är hämtad från Ryssland, från en gammal babusjka till min dotters vän. Det är en jättelik begoniavariant med ett fantastiskt bladverk.

"Rysk" begonia

Det enda nyförvärvet i år – hittills – är den lilla vita miniphalaenopsis jag skrev om tidigare i veckan.

Mini - men vacker

När det bara är lampsken kvar att arbeta i så blir det för osäkert. Det blir till att fortsätta i morgon – i dagsljus.

Min favoritphalaenopsis önskar godnatt

Varför minns ingen längre?

21 februari, 201221 februari, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Det är ofta rofyllt att besöka kyrkogårdar. Jag gör gärna det när jag är på resa. Utanför Paris ligger Père Lachaise, den fina gamla kyrkogården där många storheter inom bland annat musiken ligger begravda. Dit åker jag gärna och strosar en stund bland mossbevuxna och lutande stenar. Kyrkogården används fortfarande.

I Auckland hittade jag en annan kyrkogård som såg spännande ut. Den var belägen nedanför och under vägen vi gick på varje dag. Vår sista dag i staden tänkte vi hinna med att besöka den.

Det blev en annorlunda upplevelse. Père Lachaise kan verka till synes övergiven, men den här var verkligen det. Allt var i förfall. Människorna som ligger begravda här hade levt på 1800-talet de flesta, och inga nyare gravstenar fanns. Bron var byggd rakt igenom gravarna så att stenarna låg spräckta och omkullvräkta. Det blev till slut en obehaglig känsla som tog över. Varför bryr sig ingen? Det måste ju finnas någon anhörig? Varför drar man en väg rakt över gravarna?

Vi blev också påminda om stadens våldsamma förflutna när engelsmännen och maorierna stötte samman. En av stenarna var rest över en mycket ung flicka som hade blivit skjuten på väg till skolan.

Förfallen kyrkogård

Skräckfilmsstämning

Precis i skymningen, innan vi lämnade kyrkogården, hittade vi en enda levande blomma vid en grav. Det var en klarröd ros. I dunklet mot den grågröna stenen lyste den nästan onaturligt på Felicia Bowdens grav. Men det kändes skönt – någon mindes fortfarande.

Felicia Bowden

Souvenirer

21 februari, 201221 februari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

I sena kvällen undrar jag vad dottern tagit med hem från landet långt borta. Det borde jag ha kunnat räkna ut. På en filt på golvet ligger de allihop.