Mammors måndagsmissöden

Ögontröst

Så har den årliga resan till den lilla stadens stora Växthus gått av stapeln – närapå bokstavligen. Växthusbesöket är varje år förlagt till någon av de första dagarna i vecka 8 och detta år är inget undantag. Resten av veckan går nämligen åt till själva omplanteringen av alla mina växter – vilka räknas i något hundratal.

Jag brukar se fram emot evenemanget långt i förväg och förbereda mig noggrant med inventering och långa inköpslistor. Men, den här gången begick jag ett fatalt misstag – jag underlät att kontrollera på nätet var växthus nummer två skulle ligga. Jag visste att det inte är helt enkelt att hitta, bland annat beroende på undermålig skyltning. Min mamma brukar följa med på den här turen och det är hon som brukar tycka att vi ska besöka ytterligare ett växthus, det andra växthuset, som ligger en bit utanför den lilla staden.

Förväntansfulla drog vi åstad mot de två växthusen – med början i det utanförstadenliggande. Jag körde i lagom takt och pratade om att vi måste vara uppmärksamma på skylten, för den bara dyker upp som nyuppspikad ur dikeskanten när det är dags. Till höger skulle det vara. Min kära mamma stramade upp ryggen och drog åt bilbältet med blicken stadigt ut åt höger.

”Jag får nackspärr”, meddelade mamman och log ett blitt leende. ”Nu måste det vara här snart”, tyckte jag och saktade ner lite. Men, vägen sträckte sig hal och ändlös mot horisonten och efter ett tag närmade vi oss redan nästa lilla stad…

”Vi måste ha kört förbi det”, muttrade jag argt, medan jag påminde mamman om att vi förra året hade måst vända bara för att vi kört för långt. ”Mmm, men vi har ju tittat…” mumlade hon osäkert och kände tydligt min stigande irritation. Jag förklarade att mitt dåliga humör kom sig av min egen envisa dumhet. Hur kunde jag vara så korkad att jag inte äntrade enirosajten innan avfärd för att enkelt och säkert kunna angöra Växthuset?

Småsurt vände jag och krängde upp bilen på en liten väg vid närmsta by, stannade vid en förskola och gick mot dörren. Någon människa måste ju veta! En liten vänlig man i större bil utanför byggnaden fick frågan inkilad mellan den halvöppna dörren och sätet: ”Var ligger det stora växthuset här i närheten? Det ska ligga på den här vägsträckan, men är dåligt skyltat”, glodde jag uppfordrande.

Den lille mannen blev om möjligt ännu mindre och tittade uppgivet på mig. Han körde den här vägen varje dag och hade aldrig sett något växthus – eller ens en blomsteraffär…?

Det blev till att tåga in bland de stackars barnen och leta efter en dagisfröken. ”Vems mamma är du?” tyckte en liten gosse och tittade klentroget på mig. ”Ingens!” morrade jag. Fy mig…jag kunde åtminstone varit tacksam för att han inte sa ”vems mormor”. Medan Alzheimermisstankarna bredde ut sig som en tjock filt, lyckades jag pressa fram mitt ärende till den första vuxna människa som dök upp.

Nej, något växthus fanns här inte…om jag inte menade XXX förstås, och det låg mot den lilla staden till istället för åt andra hållet – åt vilket jag pekat. Mina axlar sjönk ner en bit inför slutklämmen: ”…och de har stängt ner. Det gjorde de före jul, i oktober, tror jag.”

Under tystnad körde vi mot den lilla staden och det stora Växthuset. Där visade det sig inte finnas så mycket nytt just nu…”…det är ju måndag. På måndagar får vi inte in något.”

Några säckar jord och lecakulor senare, samt några lerkrukor i fel storlek – eftersom det var måndag – kom vi över lite gödning, en dracaena marginata till mamma och en vit miniphalaenopsis till mig. Då hade vi nästan tömt butiken.

Omplantering planeras gå av stapeln så snart jag packat upp. Det får väl bli en extratur längre fram i veckan – för krukproviantering. I backspegeln är jag tacksam för avskriven Alzheimer, för att jag var rar mot mamma och för att ha blivit misstänkt för innehav av mindre barn.

Vill du både njuta och skratta?

Morgonen började med en förevisning av några av de mest fantastiska foton jag sett. Sonen tipsade om en blogg av och med den prisbelönte amerikanske fotografen Seth Casteel, som specialiserat sig på att fotografera husdjur i full frihet. Resultatet är sköna, helt okonstlade bilder som väl speglar personligheten. Jag garanterar många skratt och förtjusta utrop! Undervattensbilderna är helt obetalbara.

Casteel har också engagerat sig ideellt för Los Angeles hundhem där han fotograferar de upphittade hundarna på ett naturligt sätt som ska få eventuella nya ägare att lättare fastna för en vän att ta hand om. På så sätt räddar han hundarnas liv – samtidigt som han berikar många människoliv!

Länken ligger i min lista under ”Dogs”, Littlefriendsphoto. Varsågoda!

Fåfängans marknad

Tigerlilja

Ibland undrar jag om blommor har förmågan att vänta. Tigerliljan blommar alltid i slutet av advent, men ingen stängel eller andra tecken syntes när vi lämnade huset före jul.

På några dagar har den ganska tunna stängeln vuxit upp till över halva mitt fönster, och igår vecklade hon plötsligt ut sin första praktfulla knopp. Hon står nu med ansiktet vänt mot mig, förstrött stödd mot fönstrets handtag för att inte tappa balansen. Och det är februari. Väntade hon på oss? Ville inte blomma utan beundrande åskådare…

Ett par av orkidéerna har också väntat, men nu finns dignande stänglar även på dem. Fast…vissa har inte blommat alls. Naturligtvis kan detta bero på att någon annan än jag har skött om dem i en månad, men jag tror ibland att vi kanske har ett lite annat band till varandra också, blommorna och jag.

Det är ju ingen idé att klä upp sig om ingen ser dig – eller hur?

En välkommen volontär

Brunbränd står hon där i kylan utanför stationen. Resväskan ensam vid sidan. Jag ser henne på håll och lyfter handen till hälsning medan jag banar mig fram längs trottoaren. Men hon ser inte mig, inte riktigt än. Jag hade inte hört hennes röst på en hel månad, så först kände jag inte igen den i luren. Nu står hon där, stark och frisk – våra ögon möts och ett stort leende sprider sig över hennes ansikte. Jag har inte långt till tårarna. Jag är så oändligt stolt. Min flicka.

Efter två månader så långt borta känns det konstigt att komma hem, det förstår jag. Men ändå härligt. Hennes resebrev har andats total harmoni. Hårt utomhusarbete varje dag och långa kreativa kvällar. För oavsett hur mycket hon arbetade så blev hon aldrig trött, säger hon. Djungeln och djuren blev hennes liv, och människorna där kan man bara älska.

Styrka och kraft strålar ut från denna späda kropp efter höbalning, kalvmärkning, stigröjande medelst machete, dikesgrävande, byggande av fällor, räkning av fåglar och ödlor och mycket mer. Utan stress, nära naturen, får du ett rikt liv. Ett sinnligt liv. Ett liv där du använder alla de gåvor du fått på ett sätt som inte är möjligt att göra hos oss, här hemma i Sverige.

Funderar du på att göra en insats för naturen och livet – bli volontär och känn att du gör skillnad. Du ångrar dig aldrig.

Två välkomstgosande gossar

Vad är ”trolsk”?

Definitionen av ”trolsk” efterfrågades i dag – och i mitt sinne gör dessa bilder från sydbokskogen på Nya Zeeland skäl för beteckningen.

Vandring vid Lake Gunn

Bokstavligen...

Fallen, men skön ändå

Snart

Det regnar – underkylt. Den strängaste kylan har släppt och igår hördes försiktiga toner från björken stråla ikapp med solen. Talgoxens trevare gick hem. Jag tinade upp ytterligare något, släppte ut håret och lösgjorde ett litet leende. Snart kommer hon. Dottern. På fredag. Vandrande hem från blommande ängar, en del förvillande lika våra egna här hemma. Snart, snart.

Sydön, maskrosor och Mount Cook

Väna smörblommor i dikeskanten... men just där, bortom bergen, spelades in scener från Sagan om Ringens Mordor

Sommarhagar vid vägen

 

Blåeld i full blom - bi in för tankning

Blåeld i full blom - bi in för tankning

Flax, universalväxten för att tillverka klädedräkter och korgar och - det mesta

Ljumma vindar i fjolårsstrån

Okänd skönhet på ängen - mer än meterhög

Överlevare i ett krympande Paradis

BBC News – Jungle tribes untouched by modern civilisation.

För några dagar sedan läste jag om den här stammen som lever i djungeln nära gränsen till Peru. Klokt nog har de valt att inte närma sig den så kallade civilisationen, utan fortsätter leva nära naturen. Men, den djungel som är deras hem krymper i rasande takt.

Speakern talar om att vi ska respektera deras val – men snart har de ju inget val alls. Kanske anar eller förstår de att de skulle dö om de närmade sig oss. Även om vi inte är fientligt inställda och vill döda dem, så finns ingen motståndskraft mot våra bakterier, virus och sjukdomar. Deras enda chans att överleva ett tag till är att hålla sig undan från oss.

Om de har klarat sig så länge utan upptäckt, så kanske de klarar sig en generation till… Ofattbart och intelligent att de lyckats – ända in på 2000-talet. De har min fulla beundran och respekt.

The Voice

World mourns death of music legend Whitney Houston – CNN.com.

Radion. Jag vaknar till meddelandet om att Whitney Houston är död. Jag känner mig kall och tom, men inte överraskad. Många fans och andra har säkert förundrats över att detta inte hänt för flera år sedan. En drogernas slav och en skandalrubrikernas tragiska gudinna var hon. Men för mig – The Voice och filmen Bodyguard. 

Amy Winehouse senast och nu Whitney. Winehouse upptäckte jag faktiskt på allvar först efter hennes död, men The Voice har funnits där sedan första rysningen. Jag ska spela henne idag, medan snön faller utanför mitt fönster. Kanske plocka fram Bodyguard ur gömmorna.

”Lev farligt, dö ung och bli ett vackert lik” – ett gammalt talesätt som aldrig går ur tiden. Sådan är världen, anno 2012.

Turistdos

Nej, naturligtvis kunde inte heller nybyggena stå emot naturens kraftdemonstrationer. Det största skalvet som drabbade Christchurch motsvarade 6,3 på richterskalan, och glashusen regnade skärvor.

Christchurch

Längre in mot centrum var allt avspärrat. Skymningen kom ganska fort, och vi vandrade genom en veritabel spökstad. Inte en människa syntes. Någon ensam fågelröst hördes – annars en onaturlig tystnad.

Fladdrande gardiner - ingen där

Mycket återstår att göra

Man kan omöjligen förstå hur mycket som måste åtgärdas när en så stor del av stadens byggnader förstörts. Det behöver inte synas utanpå dem – men inspektionsskyltarna talar sitt tydliga språk – det är livsfarligt att gå in.

Christchurch - utrymt

Men, Jul blir det ändå!

Det gäller att se framåt - det var den rådande mentaliteten

Tillfälligt bortflyttade  – men snart tillbaka! Det nya växer ur det gamla. Här stadens konstgalleri med matchande nybygge bakom.

Christchurch Art Gallery

På morgonen när vi skulle packa och åka därifrån kom ett nytt efterskalv. Sängarna skakade, fönstren skallrade och småsaker ramlade. Men, det var över på några sekunder. Vandrarhemspersonalen konstaterade vant och med en axelryckning att det där nog var ungefär en 4 på richterskalan. Så fick vi vara med om det också. En turistdos av en dödlig fara som invånarna lärt sig leva med.

Naturkrafter

Christchurch drabbades 2011 av flera stora jordbävningar och ett flertal efterskalv skakade staden under julhelgen när vi var där. Visserligen stannade vi bara någon natt, men man ville inte gärna bo i ett flervåningshus. Vårt vandrarhem  hade annonserat att de klarat sig oskadda vid de större skalven i februari och juli, och det kändes skönt.

Väl inom stadens gränser letade vi efter ”vår” gata och hittade den ganska snart. Vägbeskrivningar är inte alltid lätta att följa, men med lite hjälp hittade vi. En smärre chock infann sig dock när vi hittat fastigheten och tittar tvärsöver gatan.

Före detta kyrka

Inte mycket fanns kvar av denna kyrka. Och när vi tittade ner i själva gatan under oss förstod vi att vi verkligen hamnat mitt i jordbävningsområdet.

Lappat och lagat

Vårt vandrarhem var dock helt intakt, trots att det bara låg två meter från trottoaren här. Under bilfärden in hade vi sett en del raserade hus, så vi bestämde oss för en kvällspromenad för att titta på förödelsens omfattning. Människan fungerar så, det är bara att acceptera – man vill se det med egna ögon.

En övergiven blå (mar)dröm

Ett kvarter bort var allt kusligt tyst och övergivet. De flesta hus stod kvar, men ingen fick bo i dem.

Inspekterat - utrymt

Alla drabbade fastigheter var inspekterade och hade en lapp väl synlig som visade om de var möjliga att bo i eller ej. Affärslokaler och restauranger var stängda de flesta.

Rivet

En del hus var i så dåligt skick att de rivits helt och hållet…

Lappat och lagat... igen

…andra lagades så gott det gick. De flesta var dock ännu inte åtgärdade.

Påbörjad lagning

Många gamla, fina hus var fortfarande under reparation – bakom noggranna avspärrningar. Stadens katedral, däremot, verkade bortom all räddning. För varje jordbävning har den rasat samman allt mer och vi kunde inte ens komma fram dit eftersom hela den stadsdelen var avspärrad.