Late, but still…Ailsas Travel Challenge: On display!
Jag blev oväntat inbjuden att vara med i en nättidnings fotoutmaning på temat Höst. Eftersom jag har många höstbilder sen tidigare valde jag en av dem. Årets höst är nämligen inte speciellt färgrik här … de färger som fanns har sorgligen regnat och blåst bort.
Denna björk stod i många år i tät skog, men lyckades ändå sikta mot ljuset långt där uppe och på något sätt överleva. När skogen fälldes runtom var det hans tur. Hans tur att glänsa och visa sitt rätta jag. Det känns så härligt att tänka på! Att ha stått där inne i mörkret under så lång tid och sen äntligen få blomma ut – i full frihet!
This great birch tree is standing in a clearing where it finally can show its true colours. Crammed in the dense forest throughout the years, the little sapling still managed to grow up to touch the sky. With almost all the other trees cut down, here it stands in splendid isolation!
I’m participating in the LetsBeWild.com Wild Weekly Photo Challenge! This weeks Challenge is: Fall.
My true colours!
Ljuv musik i alla fall – idag glimtade solen äntligen till! Flera minuter syntes den…och jag lyckades pricka några av dem. Ett vackert sken och nästan vindstilla gjorde eftermiddagspromenaden till en ren njutning, och pointillismen firar triumfer med sina olikfärgade lövprickar i alla hagar.
Jag byter ögonkast med en ung hjort, serveras vaniljbullar när jag kommer hem och en ros från mannens föreläsning. En skön dag.
Åtminstone känns det som om det regnar varje dag. Jag önskar mig så starkt en stilla, klar dag, med krispig hög luft som gör det lätt att andas. Jag önskar det så mycket. När kommer den?
I kväll när jag öppnade dörren stod regnbågen där och väntade. Jag slutar inte hoppas – än finns det tid för den att komma – Min dag.
Jag blev plötsligt inbjuden att skicka bilder på lövverk. Blad och löv – kan det passa mig bättre? Träd är ju en av mina stora passioner, så jag kunde inte låta bli att tacka ja! Det blev bilder från Nya Zeeland förstås, sedan Madeira och här hemifrån. Från högt uppe till nere på marken.
One of my newly found friends in the blogger world, Ailsa, kindly invited me to a Travel Challenge. This week it is all about foliage – a theme I truly love. But, of course that means difficulties…there are so many possibilities…
Finally, here is my contribution. High, low and in the middle!
Great tree ferns, New Zeeland, North Island.
Red beech half way to the canopy, New Zeeland, South Island. Yellow crowned parakeet.
Ferns by a levada, Madeira
On the ground, in the more dark areas of the beech wood, Sweden.
Autumnal canopy, Sweden.
Solen bröt igenom molntäcket – igen. Efter arbetsdagens slut blixtrade den till i backspegeln, och snabbt fattade jag beslutet att köra inom Hembygdsparken i Hässleholm. Enbart för att njuta av Sven-Ingvar Johanssons fina motorsågsskulpturer i vackert sken. Han är verkligen mycket duktig, denne sydsvensk. Han gör underskön konst av nedsågade träd. Roligt när konstnärer från trakten får visa upp sig – vi tar en kort promenad!
Mer om Sven-Ingvar Johansson?
Godmorgonkor i gryningsdiset
Förbi den stilla ån
Delicious cupcakes med drömfrosting…
En bild säger mer…men vilken fredag! Jag stannade flera gånger på väg till arbetet för att ljuset var så underbart, korna så ljuvliga med ångande andedräkt och ån så rofyllt flytande under bron.
Väl på mitt arbete gjorde eleverna strålande prestationer – och bjöd dessutom på egenhändigt nybakade cupcakes. Vad kan man mer begära?
Ibland går hundpromenaden inne i samhället istället för i skogen. När regnet fått övertaget eller när jag har osedvanligt bråttom. Eller…när någon av herrarna tydligt meddelar att han vill förlägga promenaden åt ett visst håll och inte alls åka bilen en bit.
Cotoneasterkaskad
Längs vägen växer många häckar och buskar som fortfarande har behållit sommarfärgen. En tålig och vacker häck bildas gärna av olika sorters cotoneaster. Här som ett friskt sommarregn!
Liljekonvalj
I vägkanterna falnar vårens liljekonvaljer – nu övermogna med giftiga bär.
Rönnbärsljus i parkens tak
Ett av mina favoritträd är rönnen. Den är vacker hela året med sitt skira bladverk och sina vita blomklasar. Den verkliga prakten är förstås här och nu – om hösten.
…och på dess botten okända kamrater
Lilla stigen
Hemåt på den lilla stigen längs med husen ser jag björkarna få guldslantar och några få har redan singlat ned.
Ljuv syrénhortensia
Den är nästan över, syrénhortensian, men fullständigt ljuvlig. Minner om romantik och gamla spetsar. I min ungdom kallades färgen för gammalrosa, vilket är passande än idag. Höstens sista klasar har lagt sig att vila mot det grå stengärdet. Jag måste bara stanna en stund och njuta. Några svaga solstrålar vågar sig fram och jag lutar mig mot de gamla, trygga stenarna.
Vidare igen och det mörknar snabbt nu. Det blir en kall natt.
Det är något visst med vissa djur. Ekorren är en sådan filur. Många gånger hör jag honom utan att se mer än en svanstipp runt ett hörn (ett runt hörn…), eller ofta ser jag ett par stycken jaga varandra under livligt tjattrande. Men därifrån till att få ekorrar på bild är steget långt.
Om vintern syns han gärna vid fågelbordet. Jag har väninnor som har de märkligaste foton…så jag blir alldeles avundsjuk. En vinterhistoria har jag dock När vi bodde en vecka i fäbod i Dalarna, var vi övertygade om att det var inbrott på gång. Ett fruktansvärt bråk verkade pågå på vår lilla träveranda…men efter en blick ut genom fönstret fick vi klart för oss att fem till sju (5-7) ekorrar huserade bland våra utställda kylskåpsrester. Faktum är att de bodde under taknocken på vedboden intill, så vi bevittnade flera slagsmål under veckan – men inga bilder blev det…
Såhär års är de i samlartagen, och idag kunde jag stå stilla tillräckligt länge och vänta ut honom eftersom det var jag som såg honom först. Med en nöt eller ett ekollon, eller kanske ett bokollon, i munnen rusade han runt en tallstam och plötsligt var vi öga mot öga. På bråkdelen av en sekund frös han till en liten stenstod – till och med med ena benet lyft – och jag kunde långsamt glida fram mot trädet och fotografera.
Got you!
I samlartagen!
Så blev det äntligen en riktigt fin onsdag i skogen. Flera timmar. Mille är tillbaka, vid full vigör, och Totti har gjort sin sista tävling för året. Hur firar man det på bästa sätt? Naturligtvis med obegränsat grävande och lerbad, kottjakter, godisletande och bus. Ivrigt påmuade av en kobligande publik.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.