Trädets tid ger mig en del igenkännande leenden – och tårar, men också många nya insikter. Det är både skönt och oroande med insikter. Ofta har jag tänkt rätt, men ibland har jag inte tänkt alls. Dessutom händer det att jag tänkt fel.

Den nordamerikanska Contortatallens frammarch hotar vår svenska tall – och därmed även det djur- och växtliv som är naturligt för oss här i Norden. Vi har i Sverige satsat på främmande arter i stor skala. Varför? Kanske de växer fortare, kanske ger de högre vinst…ja, åtminstone har det med pengar att göra. Det kan dock inte ha med lönsamhet i längden att göra. Åtskilliga länder i världen kan visa upp exempel på vad som händer med jord, luft och vatten, samt med alla levande varelser i området, när skogarna förstörs eller förändras av oss människor. Det är också oerhört svårt att återskapa det som en gång gått förlorat. Några få av bokens berättelser tar jag upp lite om här.

Påskön är ett tydligt exempel. När det sista trädet huggits ner för att bygga fiskekanoter eller för att tända brasor – vi får aldrig veta vilket – så fanns inget som höll jorden kvar mot vind och regn. God, odlingsbar jord sköljdes ut i havet och snart fanns mest kala klippor och ofruktbar mark. Man tror att befolkningen dog ut – om de inte lyckades ta sig iväg med sina båtar och kanoter till fast land. I Skottland gick de kaledoniska skogarna åt genom avverkning och hård betning av alla fårhjordar. På Teneriffa avverkades kanarietallen till möbler, hus och bränsle – innan man till slut insåg att det var kanarietallen som samlade vatten åt folket. Vattenkällorna sinade nämligen och ingen hade lyssnat på lokalbefolkningens kunnande och urgamla vetande om att källan var just – kanarietallen.

I Trädets tid kan du också läsa om hur stor roll Göteborgs botaniska trädgård spelat i försöken att återge Påskön liv. Hur man i Skottland och på Teneriffa genom gediget arbete av den inhemska befolkningen och av organisationer som Trees for Life nått gott resultat. Man är nästan framme vid målet. På Teneriffa har man lärt sig läxan, och insett hur värdefull naturens egen specialanpassning till växtplatsen är. Experter försökte nämligen inplantera tall från andra länder, vilket inte föll väl ut. Nu delar man inte med sig av kanarietallplantor ens till grannön Gran Canaria – plantorna ska växa där de hör hemma, naturen vet bäst.

Som du förstår, så ryms många fantastiska berättelser i denna bok. De ger ett visst hopp eftersom så många organisationer och enskilda människor och forskare bryr sig och arbetar för trädens liv – och därmed människans och vår egen överlevnad. Själv bidrog jag redan som ung med en slant till Vi-skogen i U-länderna, och numera blir det till regnskogarna i Sydamerika och träden på Himalayas sluttningar.

Avslutningsvis tar mitt hjärta ett extra skutt när Christel Kvant beskriver hur hon står under den 56 meter höga kanarietallen utanför Vilaflor på Teneriffa: ”Så nära verkligheten de ligger, de gamla föreställningarna om Yggdrasil och de andra världsträden i världens uråldriga religioner. Det är ju världsträdet, livets träd, jag står och tittar på.” Just den tallen har jag stått under ett antal gånger. Barnen också. Vi trodde att jätten gått förlorad i de stora bränder som härjade Teneriffa för något år sedan. Men, Trädets tid kom ut i år, 2011 – alltså borde Vilaflortallen leva! Varje jul tar vi fram några av dess gigantiska kottar och pryder bordet eller hänger i fönstret. Vi brukade nämligen fylla någon kasse varje gång – att otympla med i knät eller i ryggsäcken på planet hem.

Nils Ferlin

”Infall” (ur Barfotabarn, 1933)

Man dansar däruppe – klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.