When I read or hear the word ”community” I immediately think of bees and ants, whose communities are extraordinary interesting. On our week in Spain this autumn, we had an apartement with a terrass/balcony, on which also resided the tiniest ants. So small that they in fact were almost invisible. Until someone dropped a cheese crumb on his way out from the kitchen…

När jag hör eller läser ordet ”community” eller ”samhälle” tänker jag nog först på bin eller myror. De är intressanta varelser och jag och min familj tycker mycket om dem. Till vår stora glädje delade vi lägenhet och terrass med ett litet samhälle minimyror i Spanien. Jag tror knappast att vi hade upptäckt dem om inte någon tappat en ostsmula på väg ut från köket med frukosten…

My spoon left my cup of coffee and ended up beside the ants to make you see their tininess…To see other communities, click here.

Faktiskt är vi så tokiga att vi brukar jämföra myror i olika länder vi besöker, hur stora/små de är och hur de lever. Det kan låta galet, men vi är sådana bara…

I like ants, and so do our whole family. In every country we visit we notice the size of the ants and compare them to ants in other countries. This might sound a bit weird, but that’s the way we are…

Why are they so interesting then? Well, if you peer into the deep recesses of an ant colony, you will discover an extremely well organized community with thousands of workers quietly going about their jobs. Some dig nests while others gather food or tend the young. Remarkably, every chore is done without supervision or direction, and some workers even switch jobs to meet the ever-changing needs of the colony.

How does an insect as tiny as this with a brain smaller than a poppy seed decide to carry out a particular task? The answer,  is that it has less to do with brainpower than with the ant’s extraordinary sense of smell. Scientists have found that, when a parade of patroller ants returns to the nest, their distinctive body odor cues other workers to go out and forage for food. I don’t think that this crumb of cheese had been left on the floor for more than a couple of minutes when I took this photo. And then we should remember that the distance between this crumb inside the apartment and the ant colony below the rail at the rear end of the terrace  must have been – say about 3-4 metres. So, ants use chemicals the way we use sight and sound.

Vad är det som är så intressant med dem då? Jo, hur kan en så liten varelse, med en närmast obefintlig hjärna leva i och sköta ett så välorganiserat samhälle? En del bygger i boet, andra samlar mat och ytterligare andra tar hand om de små nya myrorna. Och detta gör de helt av sig själva. De till och med byter jobb och täcker upp för varandra när så krävs. Forskare har kommit fram till att det är myrornas dofter som leder dem. De använder alltså kemi för att tala om vad som ska göras och var man finner mat. Fotot, med min tesked som storleksmätare, tog jag kanske två minuter efter att smulan tappats, och den låg inne i lägenheten. Myrorna bodde under terrassräcket kanske 3-4 meter bort – utomhus.

Från det vi förstod att vi delade lägenhet med dessa våra minsta, såg vi till att tappa några smulor då och då…och innan vi åkte tillbaka till Sverige fick de levererat en farvälsmulhög att kalasa på – alldeles vid deras egen ingång under terrassräcket.

From the moment we understood we shared apartement with these pleasant little creatures, we made sure to drop some little crumbs every now and then…and when we left for Sweden again, they got a farewell load of crumbs delivered right by their door.