Att leka med elden – eller Valborgsmässoafton. Ett firande som kan vara mycket annorlunda om du är 5 år, 15, 35 eller 50. I min åldersgrupp vill nog de flesta ha det lugnt, inga fyrverkerier, men lite god mat och att krypa intill varandra och allt närmare elden ju längre kvällen går. Helst ska man vara bland goda vänner där man kan vara sig själv, grilla något gott och hjälpas åt att hålla brasan igång och elden levande.

The celebration of this evening is very different if you are 5 years old, 15, 35 or 50. Fire, fireworks and hot dogs for the youngest and their parents, the teenager might, sadly enough, even drink a bit too much and the grown-ups of my own age and older prefer some nice lamb sausages or lambchops, hamburgers and some cider. I do think that all categories of people love to poke around with the fire.

For my own category it’s essential to be with very good friends, laugh and sing, and to move closer to the fire when the evening gets late and the chill of the night threatens to wrap you up. This year the evening and early night was brilliantly bright and crispy.

Helgen som gått var omtumlande. Våren kom till Skåne, med värme – äntligen.

I skogen, på lördagen, såg jag något som verkade vara fjäderpennor sticka upp en bit från stigen, under en stubbe. Mille sprang dit och vi kunde se att det inte var en flisig stubbe utan verkligen en fågel. En rovfågel. Den låg fastklämd under stubben med vingpennorna på höger vinge uppstickande. Jag undrade hur den arma fågeln kunnat hamna mitt i skogen och så illa som den låg.  Genast bröt jag loss den mossiga stubben från marken och tog bort ytterligare en gren som låg över fågeln.

This Saturday I found a kite under a mossy stump in our forest. How it got there is not possible to figure out. Mille led us to him.

Den rörde sig inte. Men, den andades. Hundarna skällde något fruktansvärt och min man fick hålla tillbaka dem hårt. Jag samlade ihop vingarna och lyfte försiktigt upp gladan – den vägde till synes ingenting. Den tittade på mig hela tiden med vidöppna ögon, näbben på glänt och tungan långt ute. Hur länge hade den legat där?

As I carefully removed the stump I saw him breathing and looking at me – this beautiful bird of prey. How on earth had it got there?

Väl vid bilen fortsatte jag prata med den med lugn röst och vi gjorde upp om – han och jag – att visst skulle vi klara det här! Hemma hos oss kom sonen och dottern ut och tittade och fotograferade. Sonen hämtade vatten och droppade försiktigt på fågelns tunga. Gladan visade att han uppskattade det och ville ha mer. Hela vägen till viltvårdaren låg han sen stilla och lyssnade. Vred huvudet så att han kunde se mig.

Många tankar hann fara genom mitt huvud och först nu blev jag orolig och ledsen. Kanske något var brutet. Kanske han inte skulle klara sig. Min man menade att det nog inte fanns mycket liv kvar i fågeln.

The stump removed I took the bird in my arms and carried it to the car. All the time he was looking at me and I tried to speak to him softly to make him trust me. Back home my son and daughter came out to see him, took some pictures and gave him some water. On the road to the game keeper I was a bit sad and worried. Were we going to lose this beauty?

Framme hos viltvårdaren blev gladan utlyft ur bilen och direkt reste han sig stolt upp – säkert kände han att denne man visste vad han gjorde!

At the game keeper’s the kite was taken out of the car and rose majestically in the firm grip of that capable man.

Den här fågeln hade säkert legat där i skogen något dygn. På ryggen var fjädrarna tilltufsade och en del av dem saknades helt så att man kunde se skinnet.

He told us that the bird must have been lying  there for maybe 24 hours or more. On his back feathers were destroyed or missing and he was rather cold and stiff.

Viltvårdaren började plocka lite i fjäderdräkten och vecklade ut fågelns stora vingar. Inget brutet! Jag kände ett spirande hopp – kanske den hade en chans ändå!

When the game keeper unfolded the great wings of the bird, he saw that nothing was broken. I got a spark of hope that he might survive this ordeal!

Den typiska, rostbruna kluvna stjärten. Så ofta dessa fåglar svävar ovanför vår tomt och över de ängar vi brukar gå! Deras rop är omisskännligt.

The typical, rusty brown, forked tail.

Som tur var hade jag vantar denna dag, för klorna är inte att leka med. Viltvårdaren berättade att fågeln i regel är väldigt snäll med näbben, men klorna kunde ha gjort skada.

Luckily I had gloves on this day, because the claws can be nasty.

Gladan (Milvus milvus) är en av de allra vackraste rovfåglarna – inte minst på grund av sina färger. Den är större än ormvråken och mäter ca 65 centimeter totalt.

The kite is among the most beautiful birds of prey – not least because of its magnificent colours. He is bigger than the buzzard and about 65 cm in all.

Gladan är en professionell segelflygare och vickar och skruvar ideligen på den långa, kluvna stjärten under flygningen. Den är mest en as- och avfallsätare. I boet, högt uppe i ett träd,  hittar man oftast tre ägg på en bädd av papper och tygtrasor. Om du blivit av med uthängd tvätt kanske du hittar den här!

He is a professional glider and all the time moving his tail during the glide. In his nest, high up in a tree,  you will find about three eggs resting on a bundle of paper and cloth. If you have got some laundry missing from your garden, you might find it here…

I september går flytten till Medelhavsländerna och i mars är gladan tillbaka hos oss. En del övervintrar i södra Skåne.

När jag var ung var gladan på tillbakagång och ganska sällsynt, men på senare år har den kommit tillbaka igen. Förmodligen på grund av att jordbruksgifter och annan miljöförstöring minskat.

Efter någon dag ringde jag viltvårdaren för att få veta hur gladan mådde. Han hade då ätit kyckling och mådde bättre, men tyvärr hade han inte kunnat använda sin vänstra vinge och röntgen var nästa steg. Trots allt är jag lycklig över att ha gett honom en andra chans.

Vart vänder du dig i liknande fall? Läs om närmsta ombud här.

In September the kites migrate to the Mediterranian and they are back again in Mars. Some stay the winter in Skåne.

Sunday afternoon I called the game keeper to find out how the kite was doing. He had eaten some chicken and felt better, but unfortunately he hadn’t been able to move his left wing properly, so they were going to do an x-ray next. Anyway I am very happy that I was able to give him a second chance.