Vanessa cardui – Tistelfjäril – Painted Lady

BBC Nature – Radar helps solve painted lady migration mystery.

Radar har nu avslöjat vart Tistelfjärilen tar vägen när sommaren är slut – den dör inte (som man tidigare trott) utan flyger söderut och kan flytta en sträcka på 14400 km! Betydligt längre än vad den berömda Monarkfjärilen flyttar (Mexico – Canada). Att vi inte tidigare sett vart den tagit vägen, beror på att den flyger på 500-1000 meters höjd.

För några somrar sen gjorde en flock tistelfjärilar några dagars uppehåll i vår trädgård – underbart! De flög omkring och åt i våra buddlejor, solen sken och man kunde sitta stilla och titta på dem i timmar. En fantastiskt vacker fjäril. Tyvärr har bara något enstaka exemplar förirrat sig hit de senaste somrarna.

Världens enda

Ja, världens enda inglasade kyrkoruin finns i Hamar. Ute på udden ligger resterna av Hamars katedral, vilken brändes ner av svenske kungens armé 1567. Då hade Hamar varit biskopssäte sedan 1152 och en av landets mest betydelsefulla städer.

Den sköna klockstapeln nära vattnet

”Glaskatedralen”

Tyvärr kom man inte innanför glaset

Den vackra kyrkogården

Den i broschyren utlovade belysningen visade sig vara alltför svag för min kamera – men, bild blev det ändå

Travel theme: On Display

Late, but still…Ailsas Travel Challenge: On display!

Weekly Photo Challenge: Big

Weta är en benämning på ett antal arter av stora insekter som liknar gräshoppor eller vårtbitare. De är endemiska för – alltså finns bara på – Nya Zeeland. De är bland de största insekterna i världen, särskilt  jättewetan. De har en kroppslängd på 6-10 centimeter, mätt från huvudet till bakkroppsspetsen, och borträknat antenner och ben. Jättewetan är också bland de tyngsta insekterna och kan väga upp till 70 gram.

Ursprunget till namnet weta på dessa insekter är maoriernas ord för jättewetan, ”wetapunga”, som det förr fanns många av. Men, eftersom vi människor introducerade råttor och möss och andra för Nya Zeeland okända rovdjur, så hotas wetan nu av utrotning. Man försöker skydda den genom bevarandeprogram. Européerna kom att använda weta som vardagligt namn på alla dessa insekter. Det finns till exempel ”tree weta”, ”tusked weta”, ”ground weta” och ”cave weta”.

Wetan har anpassats till att leva i många olika områden. De är vanligen nattaktiva och gömmer sig under dagen i hålor, ruttnade och ihåliga trädstammar eller tät vegetation. De är ofta långsamma, speciellt de största arterna som sällan hoppar utan mest kryper fram. Födan består av vegetabilier, men kan också inkludera andra insekter.

This week I went to Norway for a couple of days. I was hoping for Totti to win a title there…but no. He ended up as number three… Despite that, I met some lovely people up there, and we had such a good time together. Now, this is why I´m a bit late entering my post for the WordPress Weekly Photo Challenge – Big.

If you look up facts about the Weta, will find that the name is given to about 70 insect species endemic to New Zealand.  The name comes from the Māori word wētā, and is the same in the plural (like ‘sheep’). The Māori word for the giant weta is wētā punga(lumpy or jointed weta).

Many weta are large by insect standards and some species are among the largest and heaviest in the world able to fly. Their physical appearance is like a bush-cricket, long-horned grasshopper, or cricket, but the hind legs are enlarged and usually very spiny. Many are wingless. Because they can cope with variations in temperature, weta are found in a variety of environments, including alpine, forests, grasslands, caves, shrub lands and urban gardens. They are nocturnal, and all New Zealand species are flightless. Different species have different diets. Most weta are predators or omnivores preying on other invertebrates, but the tree and giant weta eat mostly lichens, leaves, flowers, seed-heads and fruit.

Weta can bite with powerful mandibles. Tree weta bites are painful but not particularly common.

New Zealand had no land mammals (apart from native bats) before humans arrived. The weta’s place in the ecosystem is comparable to that held by mice and other rodents elsewhere in the world. For example, they are hunted by an owl, the morepork, New Zealand’s only surviving native owl. Weta also acts as effective seed dispersers.  Which, as they now are endangered, might have negative effects on native plant species that may rely on the weta’s help.

New Zealand visual effects houses Weta Workshop and Weta Digital were named after the insect. And Peter Jackson´s Welliwood is so closely connected to Weta Cave – this tiny shop and display of those fantastic things come alive from, for example the stories of the Ring (JRR Tolkien), Tintin and King Kong. Big things in the movie world.

So, my contribution is this really Big thing in film culture and this frightfully Big insect: The New Zealand weta.

Cave weta…

…on my daughter´s arm

Fascinating both of them – scary, but wonderful too. I´d love to go back to New Zealand one day. In fact, I could go right now!

Wild Weekly Photo Challenge – Fall

Jag blev oväntat inbjuden att vara med i en nättidnings fotoutmaning på temat Höst. Eftersom jag har många höstbilder sen tidigare valde jag en av dem. Årets höst är nämligen inte speciellt färgrik här … de färger som fanns har sorgligen regnat och blåst bort.

Denna björk stod i många år i tät skog, men lyckades ändå sikta mot ljuset långt där uppe och på något sätt överleva. När skogen fälldes runtom var det hans tur. Hans tur att glänsa och visa sitt rätta jag. Det känns så härligt att tänka på! Att ha stått där inne i mörkret under så lång tid och sen äntligen få blomma ut – i full frihet!

This great birch tree is standing in a clearing where it finally can show its true colours. Crammed in the dense forest throughout the years, the little sapling still managed to grow up to touch the sky. With almost all the other trees cut down, here it stands in splendid isolation!

I’m participating in the LetsBeWild.com Wild Weekly Photo Challenge! This weeks Challenge is: Fall.

My true colours!

FN:s världsarv

Besök några av människans finaste verk – DN.SE.

Det är inte mycket vi människor åstadkommit som är värt att jämföra med naturens verk.

I år fyller FN:s världsarv 40 år, vilket DN uppmärksammar genom att visa text och bilder från en ny bok av Peter Hanneberg. I hans bok kan man läsa om upplevelser från 100 av dessa 962 platser med kulturvärldsarv i 45 länder.  Kanske något att önska sig i jul?

Weekly Photo Challenge: Mine

Well, the most decisive and persistent member of this family is the youngest one. He is also a true gem, and – Mine.

This little story, I hope, will show you the very essence of him!

My entry for the Weekly Photo Challenge WordPress.

 

Wanna know how I got here? Well, young man, once upon a time…

This looks worth trying!

I figure, there was something about P´s and Q´s…

A bit shaky, but…

OK, OK…I´m going down here…uh…

Oh, shit…

Grrrrr, I shall – and I WILL!

Just a short rest, and then…

Finally – MINE!

Jagad – träffad

Hund sköt man – DN.SE.

Underlig är världen. Men enligt husse kunde hunden inte hjälpa det – ”Han är bedårande. Jag borde inte ha osäkrat [geväret], säger Rene.”

Mina egna gossar är också mycket glada och hoppiga. Som tur är går jag aldrig omkring med skjutvapen.

Ett drama på liv och död

Vi har just kommit tillbaka från skogen. Lättade och glada. Idag har vi fått vara med om ett naturens drama – i det här fallet med ett lyckligt slut.

Efter en lång, härlig tur närmade vi oss utgångspunkten för vandringen igen. Då hör vi långa, utdragna skrik som låter som från en fågel, snarast en trana, men inte borde de vara här nu? Vi ökar på stegen. Mot slutet på stigen ligger en äng till vänster om oss, och där får vi se ett rådjur med kid, som oroligt rör sig mot staketet på andra sidan. Det klagande skriket tilltar och min hals snörps åt av en stigande rädsla för att ett av hennes kid har blivit påkört och ligger på grusvägen bakom fårstängslet.

Snabbt mot bilen och mannen springer i riktning mot skriket. Jag hinner slänga iväg ett kort på de två därute på ängen.

Jag halvspringer mot bilen för att låsa in hundarna. Det finns inte råd att riskera ytterligare stress hos rådjuren. Jag får igen bakluckan om hundarna och fortsätter mot det klagande ljudet. Vad skulle vi hitta? Om det är ett skadat djur måste vi ringa – jag klarar inte att göra något själv.

Nästan nere vid vägen är min man redan framme vid kidet, som har fastnat olyckligt i fårstaketet. En ögla har dragits åt och han ligger på rygg med benet rakt upp i snaran. Nu säger förmodligen instinkten honom att ligga fullkomligt stilla istället för att krångla. Allt ser fint ut, inga skärsår eller annat. Försiktigt ut ur öglan…

…och han far blixtsnabbt iväg efter mor och syskon, som flytt in i skogen när de hörde våra hundar. Min rädsla att det hela skulle få ett olyckligt slut gör att jag fumlar med kameran och får inte igång filmningen. Men vad gör det!

Mot skogskanten och räddningen flyger han! Jag är säker att han knappt nuddar marken – och han verkar helt oskadd.

Med tårar i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna ser vi honom elegant segla över stengärdet och vidare in i den skyddande skogen. Förhoppningsvis står mamman och syskonet därinne och väntar på honom.

Se, det var en riktig solskenshistoria. Den värmer långt in i hjärtat, länge, länge.