Jag gav mig iväg för att hämta ungdomarna. De hade varit på fest. ”Kommer snart”, över axeln till man och hundar, som fångade upp meddelandet med ett ”Mmm…” och två par hungriga ögon. ”Nej, ni stannar här.”  Varpå två håriga magar sjunker ner i klinkersen. Mannens ej medräknad.

Jodå, som vanligt hade halva Arken slunkit ut just i kväll – det är alltid så när jag är ute och kör. Inte nog med att jag fick glida och parera mellan okända vattendrag och skrubbiga iskanter, utan rådjurens vandringsled för kvällen tycktes gå rakt över just min valda färdväg. Enklare att vada över där nu förstås än att kliva i snöskog och öppen mjukmark. Och så hade de matställe på andra sidan också. Stora balar. Det blev billig halkkörning medelst vadställe – inte så ofta den möjligheten ges. 

Trött blir jag numera av kvällskörning, men när jag väl kommit fram och vänt igen, skulle säkert en bilfull festglada ungdomar hålla mig vaken. Men, men. Inte alla kalkyler håller, hur sannolika de än är. En spretig drös trötta ungdomar sa inte skjorta på hela hemvägen. De slumrade bort i kryptempot, och missade därmed alla rådjur, vildsvin, isbergsvarningar och drivande flak med strandade katter. 

Hem kom vi till slut i alla fall. Men jag funderar allvarligt på att ta skepparexamen till nästa hämtningstur. I alla fall ska jag definitivt ta med sjökortet.