Mille mår inte bra. Han hoppar tyst upp på mig och ser mig i ögonen. Hans stora bruna i mina små grå. Ont har han. För två år sedan drabbades han av bukspottkörtelinflammation – men klarade sig. Sviterna av den har ingen ände.

När Mille får kramp visar han detta på flera sätt. Han äter sämre, och han vill inte gå ut. Han sätter sig nära och vill bli klappad hela tiden. Om jag går – då hoppar han upp och lägger framtassarna på magen på mig, tittar plågat upp i mitt ansikte och sätter sig tätt intill. Puffar uppfordrande på mig med nosen.

När det är riktigt illa går han ner på frambenen och skjuter upp bakändan. Sen ligger han stilla så. Det går inte att lämna honom. Då hoppar han upp och lägger frambenen om min midja och håller om mig. Dessa ögon får mitt hjärta att blöda. Jag vill göra allt för att lindra smärtan, för att hjälpa. Han kan inte berätta med ord, han kan bara försöka visa. Som ett litet barn, utan ord.

Det är väl det som tar så hårt. Att han är som ett litet barn – utan ord. Utlämnad åt att jag ska förstå hans belägenhet och hjälpa. Han är så säker på att jag kan. Att jag kan hjälpa. Så hur kan jag svika honom? Jag ligger på golvet och håller om honom, klappar och kliar, viskar att vi klarar det här i hans öra.

Så hjälplös är jag. Ett barn, precis som han själv. Men vi har varandra, och han litar på mig. Och – jag sviker aldrig.