På väg hem från jobbet ringer mannen – larmet har gått i huset. Han ringer från bilen på väg till ett föredrag. Sonen är på sitt extraknäck och dottern på repetition inför gitarrkonsert.

Själv sitter jag i bilen, just startad, på väg hem. Jag har ca 40 minuter kvar att köra. Hundarna är ensamma hemma – mina tankar går till dem. Det är säkert ett falsklarm, men…tänk om någon brutit sig in och gör dem illa? Fumlar upp telefonen igen och ringer dottern för att förvarna om hon skulle komma hem mitt i kalabaliken. Inget svar. Sonen har inte heller mobilen på – eller också har han fullt upp med ungdomarna på fritidsgården och hör inte.

Tankarna fladdrar, men jag är ganska lugn ändå. Det är säkert ett misstag. Så slår de där tanketentaklerna klorna i sommarens scenario. Efter allt annat elände som hände på vår semester, så ringde det hemifrån – larmet hade gått. Något hade synts i kameran på ovanvåningen. Väktarna var på väg ut. Själva var vi just inkomna från en magnifik vandring och började tro att turen hade vänt…vi hade nämligen både blivit bestulna på tunnelbanan och jag hade vräkts omkull i en jättevåg och sett (ha, ha) glasögonen påbörja en världsomsegling under havet. Smalögd hade jag närmare en vecka  fått lita till dotterns glas – vilka förvisso återgav mig en del av synen. Underbara ängeln lånade ut dem så ofta jag önskade.

Kalla händer grep tag om våra hjärtan, och var och en hade sitt privata skräckscenario fullständigt klart för sig. Mannen var nog lugnast. Än en gång gjorde han mer än skäl för min beteckning på honom: ”korken”. Vad som än händer flyter han upp, guppar på ytan, klarar sig. Själv vankade jag oroligt mellan skrivbord och säng, för att slutligen bara dumpa mig på den senare med stel blick, väntade på en signal från telefonen.  Alla mina bilder. Om de tar datorn tar de halva mitt liv. Säkerhetskopierat? Jo. Extern hårddisk. Men tänk om de tar den?

Ungdomarna satt och höll om varandra. Tårarna rann över den andres rygg.  Dottern har alla bilder, alla vänner, alla kopior av teckningar, porträtt och skisser hon gjort, och alla skrivarbeten – bland annat ett bokmanus på över 400 sidor, på sin dator. Sonen har alla arbeten, alla arbetsprover – sin portfölj  med 3D-animationer – allt, på sin lyxiga, egensparadetill dator.

I det läget är det ett vakuum man befinner sig i. Tills telefonen ringer. Det tog en dryg halvtimme innan den gav liv ifrån sig, och under den halvtimmen löd mantrat för oss alla: Säkerhetskopiera – varför gjorde jag inte det?  Ungdomarna hade sina datorer på sina rum, och ingen tillräcklig säkerhetskopiering. Bara allt är OK ska jag säkerhetskopiera så fort vi kommer hem. Och ALDRIG mer slarva med det.

Den gången var det en fluga som spatserat över kameralinsen – trodde man. Den här gången – idag – måste det ha varit någon av hundarna, troligtvis Totti,  som rest sig upp mot bordet eller arbetsbänken i ett desperat försök att komma åt smulor eller annat möjligenkvarlämnat gott. Med supernos och glada förväntningar måste man ju agera när katten är borta på jobbet…

Levande varelser av en viss storlek triggar larmet direkt.

Hursomhelst slutade allt lyckligt. Sonen svarade så småningom på min uppringning, mötte upp väktarna och tog hand om hundarna. På min fråga om han hann bli skärrad, kom svaret i en enda lång utandning:  Hämtade ju Assassin´s Creed Revelations i Lund i eftermiddags – kunde bara tänka på att DE HAR VÄL FÖR F-N INTE TAGIT DET!

Fullt ös - bekymmerslös