Whitening mountains: A new effort to save Peruvian Andes glaciers – CNN.com.

Vill du också göra skillnad? Varje sund människa borde vilja det.

Titta på ett reportage om den lilla byn Licapa i Andernas Peru. Här har man levt i många mannaåldrar och haft sin utkomst av alpacan och dess päls. Glaciärernas vatten är en förutsättning för både människans och alpackans existens här uppe på över 4000 meters höjd.

Glaciärerna har försvunnit i ganska snabb takt under de senaste 30 åren, och många människor har tvingats flytta härifrån. Men, nu har en ensam man startat ett försök, i liten skala, för att rädda tillbaka glaciärerna. Eduardo Golds plan går ut på att mörka berg ackumulerar solvärme, men vita berg fungerar tvärtom. Alltså måste bergen göras vita. Männen blandar kalk, sand och vatten, samt lite såpa (för att färgen ska sätta sig på stenblocken), för hand i små spannar, och kastar ut färgen över berget. Några fotbollsplaners storlek hittills, men tydligen har det redan haft en viss effekt. Vi ser hur temperaturskillnaden är kanske 10-20 grader mellan de mörka partierna och de vita. Vatten har börjat strömma igen från en källa och något lite is har återkommit.

Dessa människor har embarkerat på ett projekt som för oss kan synas tröstlöst – men Eduardos röst ekar så klart i mig: ”Det är bättre att göra något än inget alls!”

Det värker i mig att få hjälpa till! Tydligen har man fått vissa bidrag från Världsbanken till experimentet, men de hade behövt så mycket mer! Till exempel är det ju nödvändigt med helikoptrar eller flyg för att snabbare och effektivare  kunna sprida färgen. På 5000 meters höjd gör du inte så mycket så väldigt fort – luften är tunn. Och de hade behövt…jaa, vad har NASA på Mars att göra?

1987 reste vi runt i Peru, och åkte bland annat från Puno till Cuzco på den då högst belägna järnvägen i världen. På högplatån här uppe såg vi alpaca och vicunja, och vi träffade de enkla och härliga människor som arbetade med dem. Riktiga människor. Det finns naturligtvis många likheter mellan nomadfolk/halvnomader världen över. De lever av vad marken och djuren ger och måste kanske flytta med sina hjordar delar av året. Jag har mött dem i Afrika, i Asien och i Sydamerika, men även på öar och önationer nära – i Europa. Närheten till djuren och förståelsen, symbiosen med naturen, har de kvar. De har så mycket som vi i västvärlden har förlorat, och som vi ser till att slutgiltigt ta ifrån dem. Mot deras vilja.

De har en stor plats i mitt hjärta, dessa naturens människor. Om jag har existerat här på Jorden förut, så har jag varit en av dem.

Vem har sagt att vi i väst har en överlägsen kultur? Vem kan ärligen påstå att vi bara ”vill deras bästa”? Att vi vill att de ska ”utvecklas”? Det slår också tillbaka på oss – ofelbart. Hur kan vi fördöma Kina och andra länder som nu börjar segla om oss i utveckling – och koldioxidutsläpp – när vi själva gjort samma resa? I själva verket är det vi i västvärlden som gått vilse i livet och förlorat vår själ. Frågan är då: Vilken är mest värd – din kropp eller din själ?

Varför inte göra som den medeltida Dante i Divina Commedia. Finn en klok och god ledsagare och vandra ner i Helvetet: i slummen, bland gatubarnen i Brasilien, i krigets Afghanistan, i svältens Afrika. Det är enkelt via TV-apparaten, men en helt annan sak i verkligheten – på plats. Känn de drabbade och lid med dem. I den medeltida berättelsen är det, enligt kyrkan, ”rättvisa” straff för synder du själv begått i livet. Här, idag,  är det inte de lidandes eget fel – utan många gånger är det vårt fel, andra människors fel, andra länders fel, västvärldens fel.

Liksom Dante kanske du kommer ut som en annan, och bättre människa. En mer förstående, mer ödmjuk och mindre självisk människa. En mer handlingskraftig människa som känner att det är bättre att göra något än ingenting alls. Om vi alla tänker som Eduardo, kanske Jorden har en chans.