Eufori (ur Färjesång, 1941, av Gunnar Ekelöf)

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen…Och aspen som prasslar i

stiltjen;

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger…Det är som om blommorna trängde sig

närmre,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

————–

Jag sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.