Igår kväll var det dags. The Artist, den mångfaldigt Oscarsbelönade, svartvita stumfilmen skulle beses. Det var med blandade känslor och ovissa förväntningar jag satte mig i biofåtöljen – kunde det här vara något värt så många utmärkelser?
Jag hade läst en del om filmen och var mycket nyfiken – en smal film eller en nostalgisk film eller en artistisk film eller en…Ja, vad skulle jag tycka? Bara namnen...Valentin och Peppy, ruskade liv i min barndoms titt på Rudolph Valentino och Errol Flynn, min mormors idoler.
Filmen är fransk, och bara det ett ganska säkert kort. Men en fransk film om Hollywoods stumfilms glansdagar? Att porträttera den tidens stjärnor och prestera vad som krävs av kroppsspråk och yvighet för att ge liv åt tystnaden? Inte minst ögonbryn och smalmustasch. Visserligen spelas musik, precis som under stumfilmseran, men nog måste väl talet komma med talfilmen – i alla fall ungefär mitt i?
Det blev en alldeles särdeles speciell upplevelse. Filmen är otroligt skickligt gjord, välspelad och med massor av anspelningar på gamla filmer som bland annat Singing in the Rain. Smarta metatricks och igenkänningsfaktorer som sänder varma ilningar ända ut i hårrötterna. Aktörerna är briljanta och miljöerna perfekta – detta kunde utan tvekan ha varit en autentisk gammal stumfilm, återuppstånden ur något dammigt arkiv. Huvudrollsinnehavarnas slickade hår och vita leenden, bekymrade pannor och skräckfyllda blickar som övergår i smäktande ögonkast och modesta kindkyssar. Steppdans och charlestonkjolar, trånga hattar och läckra gamla bilar. Och en alldeles, alldeles charmerande liten hund.
Kanske filmen hade vunnit på att övergå till ljud tidigare än vad den gjorde. Rättare sagt, så satt jag och önskade att…nu kommer väl ändå ljudet? Här är precis ett lämpligt ögonblick…och det fanns flera sådana. Men, det blir bara slutreplikerna som har ljud. Det kan tyckas märkligt att filmskaparna håller fast vid den stumma gestaltningen även när de berättar om hur verklighetens talfilm tagit över på 30-talet. Kanske för att hålla en rak linje och få in en sista punch line? Och, en del sekvenser kunde ha kortats ner. Som det nu är kan man känna en viss otålighet framemot slutet.
Det finns många sekvenser som är obetalbart snygga, obeskrivligt skickligt inlagda och hisnande smart gjorda. Men, jag tänker inte avslöja mer om dem. Om du är filmintresserad och har rötter i gamla tiders film, i alla fall om du någon gång har tittat på stumfilm från förr och uppskattat den – lägg ett par timmar på The Artist!
Leya 