Vilket ljud är det mest rofyllda? Det är säkert lite olika tycken för alla, men för mig är det nog en porlande bäck eller fågelsång en tidig morgon. Om jag får bådadera, och kanske varje dag, så lär jag befinna mig på Nya Zeeland.

Sydbokskogen vid Lake Gunn är ett av Nya Zeelands artrikaste områden när det gäller fåglar. Stillheten vibrerar när de olika fågelstämmorna tävlar om vem som ska få mest uppmärksamhet. Sol och skugga är så vassa i kanterna att vandraren lätt får skråmor, och att försöka fånga den fantastiska naturen här på bild låter sig knappast göras.

Vattnet är kristallklart vart du kommer på ön. Det är bara att balansera ut och fylla vattenflaskan. Och beundra. Ingenstans är dock vattnet varmt – till den törstiges stora lycka..

Här får allting leva och dö i naturens egen takt. Artrikedomen är bara en av de positiva effekterna av detta. Fågelsången svävar överallt omkring mig där jag går. Men, ingen enda fågel har jag sett. De svingar sig högt däruppe i takkronorna och tittar retsamt ner på vandraren.

Om jag väntar tillräckligt länge, så kanske jag har en chans? Några fantails jagar varandra mellan de fallna trädstammarna, koketterande med sina flotta stjärtfjädrar . Inte hinner jag med att fånga dem heller…

Jag får rikta blicken mest framåt och nedåt istället. Överallt fantastiska ormbunkar, mossor och lavar. Stubbar och trädstammar är som tagna ur en John Bauermålning.

 

 

Då hör jag en stark röst alldeles nära. Den tycks prata lite för sig själv, men ändå, på något sätt till mig. Jag väntar och försöker att inte andas. Plötsligt ser jag honom, hur han högt däruppe snurrar runt grenarna i halsbrytande fart – samtidigt som han äter. Vilken virtuos!

Denna parakit är en endemisk fågelart som lever högst uppe i skogens tak – the canopy – och sällan låter sig fångas på bild. Tur hade jag, att han bjöd mig på en liten liten glimt.