My love for Alveston
Månad: juli 2012
Kort sammanfattning så långt
Redan för några veckor sedan tappade jag greppet om millimetrarna. Det började med ett idogt tvättande, med den fräscha baktanken att allt ju luktar så gott när det soltorkat i den lätta sommarbrisen – Ute. Det är liksom en del av poängen med sommaren det där. Återskapandet av dofter man så tydligt minns från barndomen. Nyslaget hö och soltvättade lakan. Dessa två aktörer är mer än statister i min årliga sommardröm.
I början kontrakterade jag inte ens SMHI – det var ju sommar! Efter ett antal misslyckade försök att rycka ut mellan skurarna för att rädda vad som räddas kunde fick jag trots allt upp en viss teknik. När ungefär en vecka gått hade jag lagt upp en hyfsad intervallträning efter sagda skurschema och lyckats få en del torrt. Sen drog det ut på tiden. Med regnet alltså. Det föll och det föll – och i takt med millimetrarna föll mitt humör. Några grader på skalan för varje dag.
Tänk positivt. Nu hade jag ett nyttigt träningsschema och jag hade tänkt skarpt på hur stärkande det var för grödorna med allt regn och hur billigt det skulle bli för bönderna att slippa bevattningsoket. Och bra för tokiga grannar som årligen vattnar gräsmattor så vattningsförbud inträder för hela kommunen framåt mitten av juli. Jag försöker verkligen tänka positivt.
Men, morgonrundan bland trädgårdens blommor börjar alltmer likna en kryssning mellan sorgliga hängpelargoner och perenn förtvivlan. Vattenkannan tittar skamset fram bakom garagedörren och på tidigare så optimistiska barfötter hängs både tofflor och stövlar. Kanske inte samtidigt, men ändå…
Inte ens hundarna vill gå ut i det här hundvädret. Koppel på – koppel av. Om de någon gång går med ut så står Mille och fiskar tankspritt i en pöl medan Totti släpper fram sitt latenta kattjag medelst höga knälyft för att undkomma vätan.
Nej, i dag har jag sett mig föranledd att genomföra projekt ”Rädda Mårbacka” och via facebook hittat den här sommarens våta dröm – klackade simfötter. Tänk positivt.
På god fot med Sommaren 2012…Inspiration
Ja, var får man den ifrån denna regniga sommar? Barcelona kanske. Att tänka tillbaka på värmen, den sköna konsten och människor från alla världens hörn. Den fantastiska arkitekturen, den goda maten och ljumma kvällars långsamma promenader. Får jag bjuda på några enkla shots? Vilka du än väljer kan det inte bli fel – du är i Barcelona!
Joan Miró
Gaudí förstås
Hundar naturligtvis
- Marknad
På väg till stranden
Kanske du känner för det här…
…eller det här…
…eller en lugnare avslutning på kvällen
Filmer i mitt hjärta
Somliga filmer sprider en varm och stark känsla inom mig bara jag hör titeln. Eller läser den någonstans.
När vi åkte genom Whitby, Scarborough, i våras, dök en skylt upp som fick mig att snabbt slänga iväg en bild, i farten innan vi var förbi. På skylten stod det WHISTLESTOP Café & Bistro. Om du inte har sett Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café, så rekommenderas du härmed att ge denna filmberättelse någon timma av din tid. En sådan regnig sommar har du ytterligare ett motiv – förutom att det är en fantastiskt bra story som är vackert filmad i tjusande miljöer och med lysande skådespelare.
Filmen kom 1991 och jag vill minnas att den blev genombrottet för Kathy Bates. Underbara Jessica Tandy gör här en av sina sista roller – och gör den som vanligt lysande. En film om Livet.
Egentligen har du nog inget skäl alls att inte se den.
Snöleopardens hemligheter
Snöleopardungar påträffade i lyor i Mongoliet – DN.SE.
Nya möjligheter öppnar sig för att kunna följa och förstå snöleopardens vanor – och det är en svensk och hans forskarlag som lyckats finna de sällsynta djuren i dessa svårtillgängliga bergsområden. Snöleoparden lever på 2000-6000 meters höjd i Himalaya och Centralasien och jagas för sin vackra päls samt för att användas i kinesisk medicin. Genom att få veta mer om dem har vi större möjligheter att kunna rädda dem, menar man.
Snöleoparden är, som alla kattdjur, oerhört vacker. De filmningar som gjorts och visats i media är oftast gjorda på inhägnade djur, så sällsynta är de. Om du åker till Nordens Ark i Hunnebostrand på västkusten, så kan du se dem live (www.nordensark.se). Imponerande stora och med ett säreget rörelsemönster, mycket tack vare den enorma svansen, som är nästan lika lång som kroppen – en dryg meter. Svansen används både för att hålla balansen vid svår klättring och för att värma ansikte och nos vid extrem kyla. Vördnad är bara en av de stora känslor som rör sig inom dig när du står inför dem. Vi vet hur få som finns kvar och möjligheten att se dem i verkligheten är en ynnest.
Men, hur väl vi än försöker ordna för dem, så hör de inte hemma här i Sverige. Nordens Ark är dock ingen djurpark utan arbetar med ett bestämt mål: Att rädda och bevara hotade djurarter. Lyckade insatser har ju genomförts bland annat för pilgrimsfalken, vilken inte längre betraktas som hotad. I vår har vi i Kristianstad kunnat följa ett pilgrimsfalkpar och deras ungar via webbkamera – tills alla förgiftades och dog inom loppet av några dagar. Åtminstone är det vad man tror har hänt. I bland annat Storbritannien har man haft liknande problem med sina falkar. Gift har smetats på nacken på duvor och dödat pilgrimsfalkarna när de börjat äta på sina offer.
Allting har minst två sidor. Om ett forskarlag kan finna snöleoparderna i deras otillgängliga hemtrakter, så kan andra också göra det. Tjuvjägare finns överallt och är totalt skrupellösa. När vi var i Kina senast fanns ett snöleopardskinn till beskådan – den här gången visserligen på ett museum, men ändå. Det smärtar. Att döda pilgrimsfalkarna är helt obegripligt – vem tjänar på det? Snöleoparder, tigrar, noshörningar och elefanter är bara några av de djur som det går att tjäna stora pengar på. Köpare finns många i Östeuropa och Asien. Det är oerhört svårt att arbeta bort gammal vidskepelse och folktro när det gäller till exempel rovdjur och djur med särskilt eftertraktade horn eller ben. Så länge detta lever kvar har naturvården nästan övermäktiga motståndare.
Låt oss hoppas att dessa nya vetenskapliga rön kommer att verka positivt och hjälpa oss rädda och bevara detta fantastiska kattdjur.
Snöleopard, Nordens Ark
Teenager gives world leaders her vision for the future
”We hear the phrase ‘Save Our Planet’ a lot. The truth is, planet Earth will survive. It’s the human race that won’t survive. Humans cannot adapt quickly enough to a changing climate.”
viaTeenager gives world leaders her vision for the future – CNN.com.
En ung kvinnas ord till ledarna för toppmötet i Rio nästa vecka. Brittany Trilford och andra unga tävlade om chansen att i ett tvåminuters tal visa på den framtid de ville se för världen. Brittany, från Wellington, Nya Zeeland, vann tävlingen och får säga sitt inför alla de stora. Citatet ovan är dock taget ur inledningstalet från en av hennes medtävlare, Annie, från Storbritannien. Det säger en del om ungdomarnas perspektiv på problemen.
Rio +20 Earth Summit startar nästa vecka och många av världens ledare kommer att närvara. Det är 20 år sedan detta möte hölls i Rio senast, därav titeln. Så, hur och när ska världens miljöproblem lösas – den här gången? Risken är väl att mötet blir ett nytt misslyckande i den vägen.
Att jag överhuvudtaget spetsade ögon och öron för press i ämnet beror på denna unga kvinna. Att hon kommer från Nya Zeeland förvånar mig inte – detta fantastiska land där alla människor vi mötte var ytterst miljömedvetna och jobbade konsekvent och målmedvetet i vardagen för sin natur och sitt land.
Läs Brittanys konstruktiva tankar om hur vi måste arbeta mot en mer hållbar värld och om hur mycket tro på framtiden många unga trots allt har! Det gäller bara att förändra oss i grunden – tänka och handla utifrån andra perspektiv. Lyssna på varandra och samarbeta unga och gamla genom att utnyttja de ungas fräscha tänk och de äldres erfarenhet. Tänk bara bort det lilla ordet bara. Det är bara ett ord.
Vi hoppas på fler spetsade ögon och öron nästa vecka – Lycka till, Brittany!
En bok är en bok är en bok
Ambitiöst bokprojekt kan läggas ner – DN.SE.
Nationalnyckeln köps in på vår skola och är ett fantastiskt fint projekt. Nu ser det ut att kanske läggas ner – många år och många verk före det enligt planerna skulle avslutas.
Synd. Om det nu bara är pengar det handlar om, så verkar en övergång till digital utgivning inte innebära några besparingar alls. Vän av böcker och papperskänsla som jag är – det kan aldrig bli detsamma med digitala verk! Dessutom är tanken att denna samlade vetenskapliga kunskap ska förmedlas till gemene man – men alla har faktiskt inte en dator.
Jag vill citera Kajsa Glemhorn, projektledare för Malaisefälleprojektet, den stora insektsinventeringen som gjorts inom Svenska artprojektet:
Jag har många internationella forskarkollegor som blir helt lyriska när de får se de här böckerna, det finns en sådan stolthet i att Sverige som Linnés hemland kan göra det här. Vi är skyldiga att göra det.
Som sagt. Vad ska stoppa projektet om det inte är pengar som är haken?
Ekens landskap
En av hagens ekar i kvällsljuset
Eken är Blekinges landskapsträd och här finns många ståtliga exemplar. I närheten av sommarhuset växer flera vackra ekar. De blir naturligtvis finast som solitärer, men om jag tar mig fram per cykel eller till fots ser jag dem ta för sig och breda ut sina stora kronor en bit in i skogen också.
Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland är Sveriges äldsta ek med sina ca 1000 år på nacken och den mäter ca 14 meter i omkrets. Därmed är den förmodligen också Europas största ek – i omkrets räknat. Christel Kvant skriver i sin fantastiskt fina bok, Trädets tid, om denne bedagade åldring, att när Kvilleken började växa var det vikingatid i Sverige. En svindlande tanke. Eken var en värdefull gemensam tillgång i bondesamhället, eftersom svinen strövade fritt och åt sig feta av ollonen. Det krävdes ett beslut av hela byn innan man fick lov att fälla en ek på gemensam mark.
Men, Gustav Vasa ville använda ekarna som fartygsvirke till sin krigsflotta och bestämde att alla ekar tillhörde kronan. Därmed fick han också ensamrätt att fälla dem. Många ekar föll för detta ändamål, men kanske fick Kvilleken stå kvar för att den inte var så hög och rak och ståtlig – den dög kanske helt enkelt inte till fartygsvirke. Redan på 1700-talet var dock denna ek märkvärdig, uråldrig och ihålig. I gamla skrifter berättas att 8 personer kunde stå inuti eken och att bönderna på bostället använde den som redskapsskjul.
Underligt är att tänka på runstenar och gamla kyrkor – av oss människor tillverkade, nästan oförstörbara – och att Kvilleken har levt all denna tid och lever än idag. Inför en sådan urkraft är jag tacksam över min stund på jorden.
Regn med ljuspunkter
Det regnar. Ungefär en gång varje kvart sveper en skurkvast raskt fram utanför mitt fönster. Däremellan skiner solen några korta minuter. Svensk sommar. Humöret prövas hårt även om det finns saker att göra inomhus också. Jag bestämde mig för att utnyttja de där gyllene glimtarna mellan dropparna. Det blev en humörhöjande kavalkad – varannan bild ute och varannan inne. Klicka på vilken som helst så startar bildspelet!
Lilja, Tejas
Bacopa
Vild orkidé
Hortensia
Fireworks Pink
Hosta
Begonia
Lobelia
Snowbright
Jättedaggkåpa
Ampelfackla
L´Elégant
Vi är många som väntar – och längtar
Enorm reklambanner till ”The Hobbit: An Unexpected Journey” | Capishe.
Så verkar inspelningarna av JRR Tolkiens berättelse The Hobbit vara slutförda och det är dags att börja klippa – efter vad det sägs. Vi är många som ser fram emot och längtar efter premiären av den färdiga filmen sent i höst. Det har gått att följa inspelningarna eller tankar om och delar av dem via nätet med korta klipp av och med regissören Peter Jackson. Sir Ian McKellen, som spelar Gandalf, har också haft en intressant blogg att följa. Det var faktiskt via den vi hittade till inspelningsplatsen av Hobbiton i Matamata på Nordön.
Av vår vän och guide från Nya Zeeland , Rendall, förstår vi att den nya filmen inte är till så stor del inspelad ute i verkligheten som trilogin om Ringen är. Synd, eftersom Nya Zeeland, som inget annat land, kan erbjuda fantastiska miljöer för fantasy. Den här gången blir det mycket studio i Wellington och mycket green screen. Men, Hobbitons utemiljöer är riktiga, verkliga. Här ansträngde man sig för att hitta just de kullar som krävdes och inte en kraftledning syns så långt ögat når… Underbart att känna igen landskapet på postern med Gandalf.
En Hobbits drömland
Allting i Matamatas Hobbiton är minutiöst perfektionistiskt tillverkat och byggt. Från minsta gardinremsa till handdekorerade postlådor. Vi fick se Bilbos och Sams hus och alla de andras. Hos Sam står fortfarande hans odlings- och frölådor kvar, skottkärran och andra små kärl. På trappan till någons hus ligger en ränsel slängd och en vattenkanna lutar sig mot den lilla trädgårdsstolen. (Fantastiskt nog är samtliga växter som planterats i de små täpporna här sådana som växte i gamla engelska trädgårdar!) Däremot är alla inomhusscener inspelade i Wellington och Hobbitons husdörrar kan bara öppnas ca en halv meter inåt en jordvägg.
Anekdoterna är många och guiderna är duktiga på att berätta dem. Du kan förstå Peter Jacksons detaljnoggrannhet bara genom att veta historien bakom eken ovanför Bilbos hus. Den är inte äkta därför att så små ekar finns inte. Man fick såga ner och montera ihop en ny ek efter berättelsens anvisningar om storlek och utseende. Nu hade man alltså en död ek. En skolklass sattes till att surra fast konstgjorda eklöv på hela trädet.
Efter Sagan om Ringen hade ju alla byggnader och all rekvisita monterats ner så inför The Hobbit fick teamet börja från noll och bygga upp allt igen. När det gällde den nya eken gick man efter filmbilder på det första trädet. Den nya måste dessutom göras mycket mindre än den gamla eftersom The Hobbit utspelar sig några tiotal år tidigare. Åter igen anlitades skolklasser för att montera på alla nya blad…
Eken syns i ett antal filmrutor och är mycket viktig för totalupplevelsen. Så, vi skruvar åt Jacksons minutiositet ytterligare ett snäpp med hjälp av plommonträden. Plommonträd växer sig helt enkelt för höga för hobbitar, så Jackson lät plantera päron- och äppelträd istället. All frukt plockades bort och ersattes med ditsurrade plommon. Scenen där hobbitbarnen äter plommon varar väl tre sekunder i den färdiga filmen.
Lite sörjer jag när jag tänker på alla möjligheter som landet har att göra äkta film – och inte tar dem. Jag förstår dock att det är svårt att resa, leva och spela in i svårtillgängliga områden och vänta in rätt väder och allt. Det kostar. Men jag är övertygad om att Peter Jackson inte ger upp sin perfektionism och sin kraft att göra fantastisk och trovärdig film.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.