Det är något visst med vissa djur. Ekorren är en sådan filur. Många gånger hör jag honom utan att se mer än en svanstipp runt ett hörn (ett runt hörn…), eller ofta ser jag ett par stycken jaga varandra under livligt tjattrande. Men därifrån till att få ekorrar på bild är steget långt.

Om vintern syns han gärna vid fågelbordet. Jag har väninnor som har de märkligaste foton…så jag blir alldeles avundsjuk. En vinterhistoria har jag dock  När vi bodde en vecka i fäbod i Dalarna, var vi övertygade om att det var inbrott på gång. Ett fruktansvärt bråk verkade pågå på vår lilla träveranda…men efter en blick ut genom fönstret fick vi klart för oss att fem till sju (5-7) ekorrar huserade bland våra utställda kylskåpsrester. Faktum är att de bodde under taknocken på vedboden intill, så vi bevittnade flera slagsmål under veckan – men inga bilder blev det…

Såhär års är de i samlartagen, och idag kunde jag stå stilla tillräckligt länge och vänta ut honom eftersom det var jag som såg honom först. Med en nöt eller ett ekollon, eller kanske ett bokollon, i munnen rusade han runt en tallstam och plötsligt var vi öga mot öga. På bråkdelen av en sekund frös han till en liten stenstod – till och med med ena benet lyft – och jag kunde långsamt glida fram mot trädet och fotografera.

Got you!

I samlartagen!