Katter i all ära, men hundar mötte jag många fler i Madrid. De kom gärna två och två – och inte sällan betydligt fler tillsammans. Ofta sprang de disciplinerat helt lösa mitt i vimlet av människor och bilar. Inte alltid fanns någon husse eller matte att hitta i närheten… och någon gång vågade man knappt titta på den där lille, lille som kryssade mellan alla stora faror. Nästan aldrig syntes två av samma ras – nej massor av olika raser var representerade. Inte ovanligt i en och samma hund.
Barn och hundar, ja, de är man som mamma eller pappa, husse eller matte till, väldigt stolt över. Inte någon sa nej om jag ville fotografera deras älskling. Nu frågade jag naturligtvis inte alla, men ibland var jag tvungen… Många skinande ansikten och glada leenden fick jag. De flesta vill få sin hund att stå eller sitta fint, så det gäller att plåta innan det blir alltför onaturligt. Men, vem vill inte visa sig från sin bästa sida? Många hundar älskar att bli fotograferade.
Bara på den här lilla kavalkaden finns allt från pudel till bulldog och vinthund. Allt från en tolv veckors valp till en gammal trotjänare på tolv år. Och alla var de djupt älskade och i fin form. Klicka på vilken bild som helst och kör igång bildspelet!
Leya 
Men vilka sötnosar !!! Jag älskar ju djur och natur i allmänhet men hundar i synnerhet …. Så nu fick jag då verkligen nåt att vila ögona på …
Tycker så synd om de som inte har nån ägare , skulle så gärna adoptera en eller två…. Fast min fyrbente sambo instämmer inte i det ännu……
Han vill vara nummer ett ….. Kram till er alla från mig och Yarri ! // Maria
Vi har en familj här som har tagit hem tre stycken från Spanien. Fina är de, men stora. Det måste ändå vara arbetsamt att få dem att må bra igen och fungera – fast naturligtvis ett härligt jobb!
Great looking dogs. 😉
They really are! And some of them posed gladly. Their owners were so proud and loving. I know – I am too of my own dogs. I cannot live without them!
Många av de där hundarna var hemma om natten, tror jag. Då var det istället kattornas tid…
I slutet av 70talet läste jag spanska och tillbringade en längre tid i sydspanien. Hundarna sprang lösa i stora flockar, små och stora om varandra. I städerna var de aldrig hotfulla, utan levde liksom parallella liv – roliga att titta på. Jag funderade mycket på om vi inte borde släppa våra hundar lösa härhemma också. Men när jag kom ut i små landsbyar och vandrade i gränderna kunde det plötsligt komma arga hundar som vill förhindra en främlings intrång. Då fick jag backa skyndsamt.
Intressant tanke. Men jag tror nog att alla mår bäst av att bara de som är tränade att följa sin ägare går lösa. På Azorerna för många år sedan fanns de där stora flockarna av vänliga hundar som ingen ägde. Ledaren för den ena var ändå något av en ensamvarg, men gillade att våra barn kelade med honom. Han gick också före och visade oss sin finaste park och sina gator. Väntade tills vi hann med honom över gatorna och allt. Märklig upplevelse.
Förra gången vi var på samma azoriska ö var allt förändrat. Inga lösspringande hundar och gemyt – istället massor med turister och allmänt turistifierat…
What lovely dogs you have in Madrid. 🙂
Yes, thank you! Lively and shining too. The bulldog was perhaps not my cup of tea – but charming in his own way…