Lördag. Det känns som den enda egentliga vilodagen i veckan. I alla fall för mig. Söndagen går åt till planering inför måndagen och en bit in på veckan. Att vara rofylld och att leva i stunden är en konst som nutidsmänniskan inte behärskar. Men, i till exempel Kina kan man det fortfarande. Åtminstone de äldre och barnen. Ofta ser man äldre människor, inte sällan med en liten hand i sin, långsamt vandrande i de vackra parkerna. Eller vilande i en paviljong, begrundande den eviga lotusen eller det strömmande vattnet.

Sällan har jag känt sådan ro, som i dessa parker.

De mindre barnen övar gärna traditionella kinesiska lekar och färdigheter.

Leken utövas under tystnad. Inget stoj och skratt utan stillhet och koncentration.

Förvånansvärt ofta syns morfar eller farfar och det lilla barnbarnet, hand i hand.

Katterna befolkar många pelargångar och de solvarma bänkar och karmar som inte redan är upptagna av människor.

Lotusblomman är buddhismens heliga blomma, och en vanlig symbol i Kina och i övriga Asien. Den representerar den ursprungliga renhet som varje människa föds med och bär i sitt inre och som genom livet kan förädlas för att till sist slå ut i blom.

Lotusblomman växer upp ur den mörka dyn och strävar upp genom vattnet mot solens ljus, likt en människa som mitt bland världens grymheter och lidande ändå kan förädla fram ett rent och vackert hjärta.