Två älskade skönheter som jag just nu ofta vilar ögonen på.
Jag hade en arbetskamrat en gång, som hade fem små pojkar, med kanske dryga året emellan. Fem. Hon hade i sitt vardagsrum ett hörn högt uppe, nära taket, där hon hade spikat upp en liten hylla. På denna ställde hon några sköna ting. Och möblerade om ibland efter tid och humör. Det var den enda platsen i huset som fick vara ifred från stök, leksaker, smulor och dammtussar. Mitt i värsta vardagsbruset kunde hon lyfta blicken uppåt ibland, mot den lilla hyllan – och njuta. ”Man måste ha något vackert. Något som håller sig vackert. Något som lyfter”, sa hon.
Jag tänker ganska ofta på det. Att vi alla behöver en sådan hylla. I värsta vardagsbruset.



Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.