Rapport från en matt ung man.

Cicciolina – eller någonting ditåt – hette hon…Olivhyad italienska med det mest fantastiska blonda hårsvall. Matte log, kryptiskt, igenkännande åt namnet, men själv har jag aldrig hört talas om det förut…

Underbart är dock kort. Vi gick liksom rakt på sak. Eller nästan rakt på sak.  Jag kan inte se varför man ska krångla till det, men gick ändå på hennes linje att hon fick sondera terrängen först. Kolla in mig lite och se om jag var en pålitlig och rekorderlig typ. Jag kan inte klandra henne – eftersom hon aldrig träffat mig förut, så kan hon ju inte veta att jag är en man som står för mina handlingar och som ser till att hålla kontakten efteråt. Inte bara släppa ansvaret utan vidare, utan ha kollen på hur det går med eventuella följder av träffen.

Till all lycka godkändes jag nådigast, och kunde göra henne min kur denna stilla vårkväll. Lite småkyligt var det ju, men ingen av oss märkte något av det… Vi hade bara ögon för varandra.

Hon åkte för en stund sedan. Jag gjorde ett tappert försök att få se henne en sista gång, genom bilrutan. Men det var mörkt, och kanske var hon lite matt och hade lagt sig att vila. Det tar på krafterna, det där med kärlek!

Vet inte om matte hade ett finger med i spelet, men Mille var inte hemma – som tur var. Det här var ju min date, och bara min. Annars brukar han ha första tjing – han är ju äldst.

Mille, matte och jag har precis gett oss ut på en skön kvällspromenad för att smälta intrycken. Mest mina förstås. Mille stroppar styltbent bredvid och doftar på mig hela tiden. Han tränger helt avsiktligt upp mig åt vägkanten till och puffar uppfordrande på mig. Till slut blir det en rak höger och ett gläfs mitt i plytet. Sotis? Mille? Njaä…men, svårbekämpade ljuvliga dofter kanske svävar ovan pälsen. Och länge varar de.

Vissa dagar är livet allt bra härligt. Idag stavas det Cicciolina.

Sweet dreams –

Totti

Så försvann solen igen…men helgen var ljuvlig, med 8,5 plusgrader som mest hos oss. Alla njöt i fulla drag – inte minst Mille och Totti.  Solstilla vårkänning.

Uteliggare

Total gatukoll gäller vid vistelse på framsidan av huset. Vem kommer och vem går? De sista snöremsorna vägrar envist dra in svansen.

Gatukoll

Framemot eftermiddagen, när solen snott runt husknuten, då är det baksidans långa skuggor som tar över. Vissa av okänd härkomst, andra med ljus dörrspegling i. En öppen dörr – betyder det skogspromenad nu?

Förväntansfulla långskuggor

Inte många gånger andas en enkel filmreplik samma mening som en bild, men det händer. Farbror Melker har skrivit in sig i våra hjärtan.

Kan bli dödssjuk – av en hundpuss | Nyheter | Aftonbladet.

För två månader sedan upptäcktes den. Inget har sipprat ut till mig. Dvärgbandmasken har varit ett hot så länge jag kan minnas – och nu är den tydligen här. Säkert har den varit här ett tag utan att vi har vetat om det.

Det som inte fick hända har hänt.  Alla svampälskare, bärplockare och hundvänner. Är nu allemansrätten och vår fina natur förvandlad till ett groteskt hot istället för en ovärderlig tillgång?

Vi har länge hållit stånd, men det var ju inte frågan om Om, utan om När den skulle komma hit – denna fruktansvärda parasit. Är ni nöjda nu – alla ni som smugglat djur över gränserna? Det är möjligt att jag är ute på hal is, men hos er landar mina misstankar först.

Uddevallaområdet är drabbat – hur svårt vet vi inte ännu. Och naturligtvis räcker det inte med det här, utan vi kommer att hitta den överallt. Den är här för att stanna. Det finns inte någon som helst möjlighet att göra sig kvitt den när den väl kommit in i landet.

Eva Osterman Lind, på Statens veterinärmedicinska anstalt, menar att det mest är känslan som är tråkig. Att naturen inte längre är ren från smitta. Delvis har hon rätt. Men, för mig blir det ett fysiskt tryck över bröstet, en smäll i pannbenet, en ohjälplig hjärtvärk och en stor sorg. Min hund är min nära vän. Nu kan den närheten gå förlorad.

En behändig liten ruta med ”Så hindrar du smitta” läker inte min brustna illusion, naturens oskuldsförlust eller min smärta. Men, eftersom vi är överlevare, så anpassar vi oss – naturligtvis. Till ett oändligt mycket tristare liv.

Min största glädje är att vandra fritt i naturen med min hund, att plocka blåbär, smultron och vildhallon och njuta dem där och då, på ängens gräs eller i en solig skogsglänta. Har du hund själv, så vet du hur härligt det är att se den sträcka ut –  i lek som i arbete – och du vet också att det är omöjligt att hindra den från att stoppa i sig diverse saker under promenaden. Även om den är kopplad.

Jag håller med Morgan Karesund i artikeln. Han tittar på sin hund och konstaterar: ”Det är inget liv för honom”. Frågan är, om det är något liv för mig som natur- och hundmänniska heller. Ett liv i koppel.

Start.
Gerard O´Shea vet. Redan legendarisk är han, den härlige irländaren. I två år har jag förgäves försökt anmäla mig till hans kurser. ”Fullt.” ” Platserna slut, försök till nästa år.”

I år är han min! Eller rättare sagt –

Bra jobbat!

en plats på hans kurs är min. Vi har idag gått första etappen, Totti och jag, och i morgon avslutar vi. Totti har skött sig exemplariskt (och det har jag också försökt göra). När Gerard visar övningarna, ser det väldigt enkelt ut. Hunden gör precis som han vill att den ska göra –  och redan efter två minuter har han trollat bort ett felbeteende hos din älskling. Eller snarare trollat fram det beteende du vill ha. Och han tar tag i de hundar vars matte eller husse behöver verklig hjälp. Det är inte bara hjälp med att ställa upp hunden rätt, utan kanske ännu mer vardagslydnad och hur du får god kontakt med din hund så att ni förstår varandra så bra som möjligt. Kommunikation. Samspel. Det är där knuten ligger.

Mycket handlar om att visa hunden vad du vill att den ska göra istället för att tillrättavisa den när den gör fel.  Godis är belöningen. Shaping är ordet. Forma på svenska.

O´Shea är dessutom fördömt charmig och skojfrisk. Hans metod att lära ut till oss hundägare (naturligtvis inte till hunden…) är i stort sett densamma som gäller i nästa led – mellan dig och din hund. Kroppsspråk och sunt förnuft, stand up comedy och irländsk/svensk språkblandning. (Den sista i raden är kanske inte nödvändig, men…) För mig, såsom varande anglofil, är denna kombination oslagbar. Vi kommer att slå världen med häpnad, min hund (Totti!) och jag! Åtminstone är det vad O´Shea förmedlar till oss deltagare – på sin egen, fullständigt prestigebefriade, svensk-iriska dialekt.

I morgon är det dags igen! Både Totti och jag ser fram emot det.

Så har hon varit här igen! Inget kan stjäla så mycket färg från vardagspaletten som lite Belezzabus. Mille och Totti var redan på gott humör efter en lång promenad i den svaga morgonsolen. Spring i benen! Vad siktar då tre par ögon längst bort på vår gata, om inte lilla Tottidottern! Stramt blir kopplet, en vit och en brun svans höjs till maxläge och själv tar jag spjärn mot snökanten för att inte släpas iväg längs gatan som värsta vanten.

Vi trasslar oss in på husets baksida, där de kan busa fritt. Belezzamatten kämpar för att hitta sin bruna jojo där i röran – måste ju koppla loss dem innan de är ohjälpligt inflätade i varandra. Men sen, sen är skådespelet igång!

Underhållning på högsta nivå: akrobatik, racing, boxning, Kung Fu (?) och så lite pussar förstås…allt i en rasande fart – och helt gratis. Minst en halvtimme orkar vi, sen är det snarast matten och jag som ger upp. Då är vi avskrattade och delvis förfrusna. Det är åtta minus, och mitt pekfinger sitter fast i kameran. Men, det lossnar i värmen när vi kommit in.

MAT, står det skrivet över hela ansiktet på mina två när de störtar mot sina skålar. Efter ett slafsigt bestyr med att få ner allt så snabbt som möjligt, får jag en slick av dem var innan jag hör de välbekanta dunsarna. De som talar om att det här, det var en lyckad förmiddag.

Mille i vitsippsbacken

Utdrag ur Milles dagbok

2010-09-07 23:45

Hej igen!

Husseochmatteträning – vad är det? tänker ni. Jag lämnar här en liten manual över hur jag själv har gått till väga – funderade först på att ta patent på det, men det verkar för jobbigt. Är nöjd med att dela med mig av goda tips istället.

Jag började nämligen träna min husse och matte redan som valp. Min svans är mycket hård och mycket aktiv. Detta utnyttjade jag för att få bli klappad precis så mycket som jag ville. Exakt hur gjorde jag då?

Jo, jag parkerade mig nedanför deras säng, puffade nätt på matte eller husse, och väntade. Om då en arm slängdes ner som klappade mig lite, så viftade jag med svansen såklart. Efterhand så tyckte de att nu fick jag vara nöjd och gå och lägga mig i min säng. Då puffade jag till dem igen. När jag märkte att de ignorerade mig, så började jag vifta med svansen lite mer ihärdigt. Och det där golvsmattret gjorde susen – handen dök ner supersnabbt! Så av en slump – och lite skicklighet förstås, hittade jag rätt knapp att trycka på –  och på den vägen är det!

Enkelt uttryckt går du helt enkelt från att veva för att visa hur skönt det är att bli klappad, till att styra utvecklingen medelst smatter. Om klappandet utfaller till din belåtenhet, så slutar du smattra!

Funkar garanterat, det här, antingen du använder golv eller vägg. Jag har även prövat konceptet på släkt och vänner – och lämnar härmed min Millegaranti att du inom en veckas tid har fixat en betingad mattehussereflex som du kommer att ha mycket nytta av framöver!

Hälsningar Mille the Innovator

Att få vakna till trogna vänners smattrande…med svansen! Ljuvliga varelser, ljuvliga hundar. Oförställd, kravlös kärlek. Vilken ynnest.

Älsklingar