Sommar har utlovats i vår lilla del av landet
Några dagar eller så
Redan idag, redan den 22 juli… Men, det är ju aldrig för sent förstås
I morse vilade den mot rutan
medan byn sov
Gun debate figures into storyline of ‘The Dark Knight Rises’ – CNN.com.
The Dark Knight Rises har premiär här i Sverige natten till onsdag och jag sitter med en biljett på handen. Som barn älskade jag den tecknade Batmanserien och som vuxen har jag sett alla filmerna. Nu kommer den sista i trilogin.
Fredagens skjutning vid filmpremiären i USA har förstört många människors liv och påverkat många människor inför premiären här hemma. Galningens motiv är ännu oklart. Gott är dock att filmens budskap gås igenom och analyseras. Det är med blandade känslor jag läser artikeln och tänker på hur jag själv alltid sett på Batman – som en man som står på rätt sida om lagen, för Det Goda och mot Det Onda. Vid en närmare analys stämmer detta till och med så långt som att han aldrig tar till vapen utan slåss med kroppsteknik och mannakraft. Filmerna innehåller dock ganska mycket våld och vapen och även om CNN-artikeln är en spoiler så är den läsvärd för att reda ut begreppen. (Läs alltså inte om du inte tål förhandsinformation.)
Varför då ”flasha” så många vapen när filmens huvudperson säger att vi inte ska bruka dylika? Kontentan av artikelns analys är att du inte behöver vapen för de vanliga små konflikterna, men när det kommer till regelrätt krig är vapen den enda lösningen. Jag konstaterar också att samtidigt som Batman själv är en vapenlös hjälte så tar den kvinnliga huvudkaraktären gärna till vapen. Något som jag antar ligger i tiden – att visa aggressiva kvinnor som är minst lika råa som män.
Ett lyckat filmkoncept i den här genren består alltså av en alltigenom God Hjälte, en massa action, vapen och onda karaktärer – plus en snygg, aggressiv kvinnlig medhjälpare. (Slår det också dig vad det är som skiljer Batman från Bond?) Risken är ganska stor att ett eventuellt gott budskap – som att inte bruka vapen – försvinner i det allmänt publikfriande luddet. Filmer görs oftast för att tjänas pengar på. Redan på Shakespeares tid visste man hur – krydda för alla smaker.
Personligen orkar jag inte läsa de eviga trätorna mellan oliktänkande grupper i vapenfrågan. Jag håller med förre polischefen i Los Angeles, William J. Bratton, som till CNN i fredags uttryckte att landet behöver ”some sanity in our gun control laws. Gun control can reduce these numbers of incidents,” said Bratton. ”These incidents will continue to occur. We are a country in love with our guns.”
USA kommer aldrig att desarmeras.
Jag ser fram emot att använda min biljett.
Redan för några veckor sedan tappade jag greppet om millimetrarna. Det började med ett idogt tvättande, med den fräscha baktanken att allt ju luktar så gott när det soltorkat i den lätta sommarbrisen – Ute. Det är liksom en del av poängen med sommaren det där. Återskapandet av dofter man så tydligt minns från barndomen. Nyslaget hö och soltvättade lakan. Dessa två aktörer är mer än statister i min årliga sommardröm.
I början kontrakterade jag inte ens SMHI – det var ju sommar! Efter ett antal misslyckade försök att rycka ut mellan skurarna för att rädda vad som räddas kunde fick jag trots allt upp en viss teknik. När ungefär en vecka gått hade jag lagt upp en hyfsad intervallträning efter sagda skurschema och lyckats få en del torrt. Sen drog det ut på tiden. Med regnet alltså. Det föll och det föll – och i takt med millimetrarna föll mitt humör. Några grader på skalan för varje dag.
Tänk positivt. Nu hade jag ett nyttigt träningsschema och jag hade tänkt skarpt på hur stärkande det var för grödorna med allt regn och hur billigt det skulle bli för bönderna att slippa bevattningsoket. Och bra för tokiga grannar som årligen vattnar gräsmattor så vattningsförbud inträder för hela kommunen framåt mitten av juli. Jag försöker verkligen tänka positivt.
Men, morgonrundan bland trädgårdens blommor börjar alltmer likna en kryssning mellan sorgliga hängpelargoner och perenn förtvivlan. Vattenkannan tittar skamset fram bakom garagedörren och på tidigare så optimistiska barfötter hängs både tofflor och stövlar. Kanske inte samtidigt, men ändå…
Inte ens hundarna vill gå ut i det här hundvädret. Koppel på – koppel av. Om de någon gång går med ut så står Mille och fiskar tankspritt i en pöl medan Totti släpper fram sitt latenta kattjag medelst höga knälyft för att undkomma vätan.
Nej, i dag har jag sett mig föranledd att genomföra projekt ”Rädda Mårbacka” och via facebook hittat den här sommarens våta dröm – klackade simfötter. Tänk positivt.
På god fot med Sommaren 2012…Ja, var får man den ifrån denna regniga sommar? Barcelona kanske. Att tänka tillbaka på värmen, den sköna konsten och människor från alla världens hörn. Den fantastiska arkitekturen, den goda maten och ljumma kvällars långsamma promenader. Får jag bjuda på några enkla shots? Vilka du än väljer kan det inte bli fel – du är i Barcelona!
Joan Miró
Gaudí förstås
Hundar naturligtvis
På väg till stranden
Kanske du känner för det här…
…eller det här…
…eller en lugnare avslutning på kvällen
Somliga filmer sprider en varm och stark känsla inom mig bara jag hör titeln. Eller läser den någonstans.
När vi åkte genom Whitby, Scarborough, i våras, dök en skylt upp som fick mig att snabbt slänga iväg en bild, i farten innan vi var förbi. På skylten stod det WHISTLESTOP Café & Bistro. Om du inte har sett Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café, så rekommenderas du härmed att ge denna filmberättelse någon timma av din tid. En sådan regnig sommar har du ytterligare ett motiv – förutom att det är en fantastiskt bra story som är vackert filmad i tjusande miljöer och med lysande skådespelare.
Filmen kom 1991 och jag vill minnas att den blev genombrottet för Kathy Bates. Underbara Jessica Tandy gör här en av sina sista roller – och gör den som vanligt lysande. En film om Livet.
Egentligen har du nog inget skäl alls att inte se den.
Snöleopardungar påträffade i lyor i Mongoliet – DN.SE.
Nya möjligheter öppnar sig för att kunna följa och förstå snöleopardens vanor – och det är en svensk och hans forskarlag som lyckats finna de sällsynta djuren i dessa svårtillgängliga bergsområden. Snöleoparden lever på 2000-6000 meters höjd i Himalaya och Centralasien och jagas för sin vackra päls samt för att användas i kinesisk medicin. Genom att få veta mer om dem har vi större möjligheter att kunna rädda dem, menar man.
Snöleoparden är, som alla kattdjur, oerhört vacker. De filmningar som gjorts och visats i media är oftast gjorda på inhägnade djur, så sällsynta är de. Om du åker till Nordens Ark i Hunnebostrand på västkusten, så kan du se dem live (www.nordensark.se). Imponerande stora och med ett säreget rörelsemönster, mycket tack vare den enorma svansen, som är nästan lika lång som kroppen – en dryg meter. Svansen används både för att hålla balansen vid svår klättring och för att värma ansikte och nos vid extrem kyla. Vördnad är bara en av de stora känslor som rör sig inom dig när du står inför dem. Vi vet hur få som finns kvar och möjligheten att se dem i verkligheten är en ynnest.
Men, hur väl vi än försöker ordna för dem, så hör de inte hemma här i Sverige. Nordens Ark är dock ingen djurpark utan arbetar med ett bestämt mål: Att rädda och bevara hotade djurarter. Lyckade insatser har ju genomförts bland annat för pilgrimsfalken, vilken inte längre betraktas som hotad. I vår har vi i Kristianstad kunnat följa ett pilgrimsfalkpar och deras ungar via webbkamera – tills alla förgiftades och dog inom loppet av några dagar. Åtminstone är det vad man tror har hänt. I bland annat Storbritannien har man haft liknande problem med sina falkar. Gift har smetats på nacken på duvor och dödat pilgrimsfalkarna när de börjat äta på sina offer.
Allting har minst två sidor. Om ett forskarlag kan finna snöleoparderna i deras otillgängliga hemtrakter, så kan andra också göra det. Tjuvjägare finns överallt och är totalt skrupellösa. När vi var i Kina senast fanns ett snöleopardskinn till beskådan – den här gången visserligen på ett museum, men ändå. Det smärtar. Att döda pilgrimsfalkarna är helt obegripligt – vem tjänar på det? Snöleoparder, tigrar, noshörningar och elefanter är bara några av de djur som det går att tjäna stora pengar på. Köpare finns många i Östeuropa och Asien. Det är oerhört svårt att arbeta bort gammal vidskepelse och folktro när det gäller till exempel rovdjur och djur med särskilt eftertraktade horn eller ben. Så länge detta lever kvar har naturvården nästan övermäktiga motståndare.
Låt oss hoppas att dessa nya vetenskapliga rön kommer att verka positivt och hjälpa oss rädda och bevara detta fantastiska kattdjur.
Snöleopard, Nordens Ark
En av hagens ekar i kvällsljuset
Eken är Blekinges landskapsträd och här finns många ståtliga exemplar. I närheten av sommarhuset växer flera vackra ekar. De blir naturligtvis finast som solitärer, men om jag tar mig fram per cykel eller till fots ser jag dem ta för sig och breda ut sina stora kronor en bit in i skogen också.
Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland är Sveriges äldsta ek med sina ca 1000 år på nacken och den mäter ca 14 meter i omkrets. Därmed är den förmodligen också Europas största ek – i omkrets räknat. Christel Kvant skriver i sin fantastiskt fina bok, Trädets tid, om denne bedagade åldring, att när Kvilleken började växa var det vikingatid i Sverige. En svindlande tanke. Eken var en värdefull gemensam tillgång i bondesamhället, eftersom svinen strövade fritt och åt sig feta av ollonen. Det krävdes ett beslut av hela byn innan man fick lov att fälla en ek på gemensam mark.
Men, Gustav Vasa ville använda ekarna som fartygsvirke till sin krigsflotta och bestämde att alla ekar tillhörde kronan. Därmed fick han också ensamrätt att fälla dem. Många ekar föll för detta ändamål, men kanske fick Kvilleken stå kvar för att den inte var så hög och rak och ståtlig – den dög kanske helt enkelt inte till fartygsvirke. Redan på 1700-talet var dock denna ek märkvärdig, uråldrig och ihålig. I gamla skrifter berättas att 8 personer kunde stå inuti eken och att bönderna på bostället använde den som redskapsskjul.
Underligt är att tänka på runstenar och gamla kyrkor – av oss människor tillverkade, nästan oförstörbara – och att Kvilleken har levt all denna tid och lever än idag. Inför en sådan urkraft är jag tacksam över min stund på jorden.
Enorm reklambanner till ”The Hobbit: An Unexpected Journey” | Capishe.
Så verkar inspelningarna av JRR Tolkiens berättelse The Hobbit vara slutförda och det är dags att börja klippa – efter vad det sägs. Vi är många som ser fram emot och längtar efter premiären av den färdiga filmen sent i höst. Det har gått att följa inspelningarna eller tankar om och delar av dem via nätet med korta klipp av och med regissören Peter Jackson. Sir Ian McKellen, som spelar Gandalf, har också haft en intressant blogg att följa. Det var faktiskt via den vi hittade till inspelningsplatsen av Hobbiton i Matamata på Nordön.
Av vår vän och guide från Nya Zeeland , Rendall, förstår vi att den nya filmen inte är till så stor del inspelad ute i verkligheten som trilogin om Ringen är. Synd, eftersom Nya Zeeland, som inget annat land, kan erbjuda fantastiska miljöer för fantasy. Den här gången blir det mycket studio i Wellington och mycket green screen. Men, Hobbitons utemiljöer är riktiga, verkliga. Här ansträngde man sig för att hitta just de kullar som krävdes och inte en kraftledning syns så långt ögat når… Underbart att känna igen landskapet på postern med Gandalf.
En Hobbits drömland
Allting i Matamatas Hobbiton är minutiöst perfektionistiskt tillverkat och byggt. Från minsta gardinremsa till handdekorerade postlådor. Vi fick se Bilbos och Sams hus och alla de andras. Hos Sam står fortfarande hans odlings- och frölådor kvar, skottkärran och andra små kärl. På trappan till någons hus ligger en ränsel slängd och en vattenkanna lutar sig mot den lilla trädgårdsstolen. (Fantastiskt nog är samtliga växter som planterats i de små täpporna här sådana som växte i gamla engelska trädgårdar!) Däremot är alla inomhusscener inspelade i Wellington och Hobbitons husdörrar kan bara öppnas ca en halv meter inåt en jordvägg.
Anekdoterna är många och guiderna är duktiga på att berätta dem. Du kan förstå Peter Jacksons detaljnoggrannhet bara genom att veta historien bakom eken ovanför Bilbos hus. Den är inte äkta därför att så små ekar finns inte. Man fick såga ner och montera ihop en ny ek efter berättelsens anvisningar om storlek och utseende. Nu hade man alltså en död ek. En skolklass sattes till att surra fast konstgjorda eklöv på hela trädet.
Efter Sagan om Ringen hade ju alla byggnader och all rekvisita monterats ner så inför The Hobbit fick teamet börja från noll och bygga upp allt igen. När det gällde den nya eken gick man efter filmbilder på det första trädet. Den nya måste dessutom göras mycket mindre än den gamla eftersom The Hobbit utspelar sig några tiotal år tidigare. Åter igen anlitades skolklasser för att montera på alla nya blad…
Eken syns i ett antal filmrutor och är mycket viktig för totalupplevelsen. Så, vi skruvar åt Jacksons minutiositet ytterligare ett snäpp med hjälp av plommonträden. Plommonträd växer sig helt enkelt för höga för hobbitar, så Jackson lät plantera päron- och äppelträd istället. All frukt plockades bort och ersattes med ditsurrade plommon. Scenen där hobbitbarnen äter plommon varar väl tre sekunder i den färdiga filmen.
Lite sörjer jag när jag tänker på alla möjligheter som landet har att göra äkta film – och inte tar dem. Jag förstår dock att det är svårt att resa, leva och spela in i svårtillgängliga områden och vänta in rätt väder och allt. Det kostar. Men jag är övertygad om att Peter Jackson inte ger upp sin perfektionism och sin kraft att göra fantastisk och trovärdig film.
Veketåg
Hundpromenader är oftast underbara. Ibland bestämmer jag mig för att ta med kameran trots att jag har en hund eller två i ena handen och kamera i den andra. Resultatet brukar bli darriga bilder eftersom ingen och inget står stilla – inte heller motivet.
Den här dagen vill jag gå ner till den lilla hamnen. Många sommarblommor lyser längs vägen, så jag slänger upp kameran på axeln, trots allt.
Natt och dag
Första gången jag var här ute och fick se Natt och dag var jag helt förundrad. Två så mättade nyanser, så avgränsade och på samma blomma. Jag var 16 år och Blekinge var nytt för mig.
Kaprifol
Inte många dofter slår kaprifolens en ljum sommarkväll. Överallt längs vägens gärden och buskage frodas de. Kvällspromenaderna föregår närmast i trans.
Renfana
En annan vägens riddare är renfanan. Förr var dess blomning ett tecken på att sommaren gick mot sitt slut. Numera första veckan i juli …
Rölleka
Både renfana och rölleka tillhör de växter jag alltid plockar för att hänga och torka. Mycket hållbara och dekorativa. Ibland lägger jag dem bara enkelt på hörnskåpet.
Mjölkört
Framme vid hamnen samsas båtar, svalor och blommor i harmoni. Här trivs mjölkört – eller ”rävarumpor” på ren skånska, fläder och blåeld tillsammans. Jag tror mjölkörten är en av de växter som har flest namn… Mjölke, Kropp, Rallarros, Brudfackla, och så vidare.
Fläder
Både vacker och användbar är flädern. Saften på blommorna har en säreget god smak – medan saften på bären är mera intetsägande. Tycker i alla fall vi i min familj. Har du inte receptet? Jag skickar gärna om du vill.
Blåeld
Denna ört är besläktad med både förgätmigej och oxtunga – två andra favoriter i den blå skalan. Fakta som jag först i år konstaterat genom en vän på bloggen.
Svirrande svalor överallt. Pilsnabbt skummar de vattenytan för att lika snabbt göra ett kort besök på båtbryggans räcke. Man kan stå och titta på dem en god stund. Underhållning i den högre skolan.
Innan jag börjar min vandring tillbaka längs vägen njuter jag av det blekingeblå.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.