BBC Nature – Tropical East Africa’s epic flora survey completed.
Ett viktigt och väldigt omfattande forskningsprojekt är slutfört. Men, ett arbete som enligt beräkningarna skulle ta 15 år tog istället 135 botaniker från 21 länder 60 år att ro iland. Nu har man katalogiserat alla 12,104 vilda växtarter i Uganda, Kenya och Tanzania – varav 1500 tidigare var helt okända för vetenskapen.
Se några fantastiska bilder och filmsnuttar. Det är bara att njuta!
Så blev det äntligen en riktigt fin onsdag i skogen. Flera timmar. Mille är tillbaka, vid full vigör, och Totti har gjort sin sista tävling för året. Hur firar man det på bästa sätt? Naturligtvis med obegränsat grävande och lerbad, kottjakter, godisletande och bus. Ivrigt påmuade av en kobligande publik.
Minnet är märkligt. Plötsligt, i höstkrasslet, dyker en älskad visa upp. En jag inte tänkt på eller hört på många, många år. Höstvisa med Cumulus. Tove Janssons text. Jag måste bara blunda och lyssna – om och om igen. Jag tror jag släcker tidigt ikväll och låter visan sväva i mörkret. Sakta dala ner på täcket och vila på min kudde. Det ska bli så skönt.
Idag ven vindarna hårt och tätt kring knuten. Inte roligt att gå med hundarna. Novembervarning trots att det är en bit dit. Må det vara lite, lite sensommar kvar!
Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för en tur på alldeles egen hand. Det händer inte många gånger om året… Är det inte hundar så är det annat sällskap jag har. Men, ibland behöver man vara ensam. Med kameran på axeln och förevändningen att se hur långt björnbären kommit gick jag iväg.
Det blev en lite vemodig men vacker vandring. Förr var hösten min tid – en tid för lugn och eftertanke, färg och naturens avskedsfyrverkeri. Numera blir jag lätt sorgsen och dämpad denna årstid. Har du lust att följa med på min promenad i alla fall? Jag lovar att inte vara dyster.
Från skogskanten och ut mot ängarna
Detta år har kreaturen kommit tillbaka till ängarna. Den lille mannen och jag har varit väldigt bekymrade över att de inte varit där på ett tag – i år har vi glatts med kossornas krumsprång.
En av de gamla bokarna
En stor gren på den näst största boken ramlade i en storm för något år sedan. Den ligger kvar och ska inte flyttas. Mitt över stigen ligger den fortfarande.
Längs stigen
Rönnarna har snart tappat både bär och blad. Orange kaskader förgyller ändå en stund för vandraren.
Fläder
Fläderns svarta klasar har blivit kalasade på de flesta. Några gnistrande få finns kvar till hungriga fåglar.
Gärdet mellan ängarna
Det börjar bli varmt och jackan åker av. Jag stannar en stund och sitter vid de fina ekarna mellan gärdena. Väl inne på nästa äng hittar jag lite mer björnbär. Det har dock varit för torrt i höst för att de ska vara riktigt många, stora och saftiga.
Små och torra…
Andra frukter, bär och växter är desto finare…
På väg hemåt igen passerar jag det ljuvliga lilla fågelholksträdet. I den sjunkande solens mjuka strimmor tänker jag på de små som flyttat ut. Kanske de återvänder till samma träd nästa vår? Själv hade jag gärna bott här.
Strax bredvid, några tiotal meter ifrån bara, står ett fantastiskt äppelträd mitt bland björkarna på ängsmarken . Slösande praktfullt – nästan som ett Edens lustgårdsträd i gyllene kvällssol.
Förbjuden frukt? Inte för kor och fåglar!
Nu har jag hittat korna. Eller tvärtom. De tittar som vanligt med blandad nyfikenhet och skepsis på mig. Jag pratar lite förtroligt med dem innan jag ger mig uppför sista backen och hemåt. Hoppas de får gå här uppe i friheten ett bra tag till.
En sprakande vacker höst önskar jag mig nu! Oktober kan vara ett fyrverkeri om vädrets makter vill. Jag vill. Hoppas det räcker!
Venezuela to investigate reports of massacre of Indians by gold miners – CNN.com.
Det finns några få folkslag i Amazonas som fortfarande lever på det gamla sättet och som bevarat sitt språk och sina sedvänjor. De blir hela tiden färre, precis som mångfalden blir mindre och mindre av växter och djur i deras naturliga omgivning.
Det gäller att förstå vad vi går miste om när dessa folkslag inte längre finns ibland oss. De sitter på ovärderlig kunskap om vårt ursprungliga sätt att leva – och vi har inte en chans att få tillbaka det kunnande de besitter.
Nu har brasilianska guldgrävare helt sonika bränt inne en hel by på ett 80-tal personer för att komma åt det guld som förmodligen finns på deras marker/i deras område.
Så, vi offrar inte bara växt- och djurliv för penninghungern, utan människoliv är lika lite värda. Speciellt om det gäller urbefolkning. De är ju inte ”civilicerade” som vi…eller?
Jag blir så vansinnigt trött och besviken. Gång på gång.
Egentligen var jag på jakt efter artikeln i DN om nationella proven, men snubblade på den här. Vad betyder käbblet om NP och rättningen av dem, eller skolverkets/skolinspektionens eviga klankande på oss lärare och vår ”inkompetens” i saken, när världen och människorna så tränger in under skinnet att tårarna rinner?
Vad tänker du på när du ser dessa bilder?
Gör som Sally – blunda och fundera!
Stora med sina små – alltid lika underbart. Men, hur många gånger ser du kalvar gå tillsammans med kor och tjurar? Djurhållningen är inte den bästa trots att vi bor i Sverige. Om du en gång hört de små skrika efter sina mammor, så vet du. Att skilja kalven från kon görs redan tidigt – och aldrig ska de ses igen. Men vi människor tjänar pengar på djurens lidande.
En skön tur i riktig natur, där det naturliga får råda, får hjärtat att jubla.
Få blommor slår cikorian i skönhet när det gäller färgen. Till min stora förvåning blommade fortfarande några enstaka exemplar längs vägen. Det är bara att njuta.
Cikorian kallas också vägvårda och här i Skåne kallar somliga den för blåblinka. Den himmelsblå färgen, ibland med dragning åt violett, gör blomman till något av en favorit hos mig. Bara den blå bergsvallmon har en lika slående färgton.
Växten är mycket gammal och har odlats både för att bladen kan ätas som sallad och för att roten förr användes som kaffesurrogat. Den ska också vara bra mot bland annat gikt.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.