Igår, på väg till arbetet, såg jag en flock tofsvipor sväva över ängarna. Linné gav fågeln namnet Vanellus vanellus i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen vadare och Tofsvipan brukar inte delas upp i några underarter. Få vårtecken gör mig så lycklig som detta. Denna fantastiska fågel vars flykt är den mest underhållande av alla. Det handlar om flygkonst i den högre skolan – har du en gång sett detta glömmer du det aldrig.

Det är hanen som under spelet utför dessa konster. Han flyger med snabba, knyckiga vingslag och vacklar än åt ena sidan än åt den andra, för att sen till synes gå in i en loop och flyga upp och ner, sen störtdyka och upp igen.

Tofsvipan är alltså en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är faktiskt en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett mycket karaktäristiskt utseende.

Utseende och läte

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Enligt Wikipedia blir den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm. Könen är lika och även ungfåglarnas dräkt liknar de vuxnas.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd. Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Läte

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i denna hisnande akrobatiska flykt, och låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

Utbredning

Tofsvipan häckar i Europa, Marocko och Asien så långt österut som till Kina. Merparten av alla världens tofsvipor, det vill säga populationerna i norra och östra Europa, och i Asien är flyttfåglar. De Skandinaviska och nordeuropeiska populationerna flyttar till Frankrike, Iberiska halvön, länderna i Medelhavsregionen och norra Afrika men även Madeira och Kanarieöarna.

Blue=winter- and staging area, yellow=breeding area, green=both, resident

Förekomst i Sverige

Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer den på vårvintern till Sverige från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa. Den är då till en början ofta synlig på strandängar när den söker föda, men senare under häckningssäsongen blir tofsviporna mer skygga. Efter häckningen blir fåglarna successivt mer synliga, fram till dess att de drar sig söderut i början av hösten. Innan flytten kan man se dem tillsammans i flockar. De är sällan stilla utan flaxar hit och dit med sin typisk fladdriga och svajiga flykt.

Spridningen täcker hela landet, även om fågeln är ovanligare i Norrlands inland. Från att ha funnits med ungefär 120 000 par runt 1970 har stammen minskat till ett bestånd på cirka 50 000 par under 1990-talet, på grund av de moderna jordbruksmetoderna och det minskade betet. Samma procentuella minskning har också noterats i grannländerna och för flera andra arter (till exempel stare och skrattmås).

Ekologi

Tofsvipeunge i maj.

Vissa år är arten mer talrik och samlas i stora flockar efter häckningen.

Tofsvipan trivs i våtmarker, sankmark och på strandängar men syns även längre upp på torrare områden då den födosöker på fält och dylikt. Tofsvipan lever av ryggradslösa djur och tack vare god hörsel och mörkersyn kan den vara aktiv också på natten.

Namn

Många etymologer menar att vipa kan härledas ur ord som anspelar på vipans tofs. Den kallades helt enkelt för tofsen. Dess vetenskapliga namn Vanellus vanellus kommer från det senlatinska ordet vannus som var en sorts skyffel som man använde för att skilja agnar från kornen.

Tofsvipan har ett flertal svenska dialektala namn. På olika håll i Sverige kallas tofsvipan ibland för tivitta. (Jämför det engelska Peewit! Säkerligen har detta namn med lätet att göra.) I Västergötland har den kallats bälghandske och på Gotland förekommer bläcka, vilket kan härledas från det fornnordiska blakkr med betydelsen svartaktig.

Yesterday, on my way to work, the sky was filled with lapwings. I had to call home – this is one of the most wonderful signs of Spring coming. I think no sign makes me more happy than the brilliant, acrobatic flight of these beautiful birds. It’s the male who performs this breathtaking flight with wing dipping, loops and upside down gliding. If you have witnessed this marvellous flight once, you will never forget it.

According to Wikipedia, The Northern Lapwing (Named Vanellus vanellus by Carl von Linné), also known as the Peewit, Green Plover or just Lapwing, is a bird in the plover family. It is common through temperate Eurasia and is highly migratory over most of its extensive range, wintering further south as far as north Africa, northern India, Pakistan, and parts of China. It migrates mainly by day, often in large flocks. Lowland breeders in westernmost areas of Europe are resident. It occasionally is a vagrant to North America, especially after storms, as in the Canadian sightings after storms in December 1927 and in January 1966.

It is a wader which breeds on cultivated land and other short vegetation habitats. 3 – 4 eggs are laid in a ground scrape. The nest and young are defended noisily and aggressively against all intruders, up to and including horses andcattle.

In winter it forms huge flocks on open land, particularly arable land and mud-flats.

Description

The Northern lapwing is a 28–33 cm (11–13 in) long bird with a 67–87 cm (26–34 in) wingspan and a body mass of 128–330 g (4.5–12 oz). It has rounded wings and a crest. It is the shortest-legged of the lapwings. It is mainly black and white, but the back is tinted green. The male has a long crest and a black crown, throat and breast contrasting with an otherwise white face. Females and young birds have shorter crests, and have less strongly marked heads, but plumages are otherwise quite similar.

The name lapwing has been variously attributed to the ”lapping” sound its wings make in flight, from the irregular progress in flight due to its large wings ((OED derives this from an Old English word meaning ”to totter”), or from its habit of drawing potential predators away from its nest by trailing a wing as if broken. This is a vocal bird in the breeding season, with constant calling as the crazed tumbling display flight is performed by the male. The typical contact call is a loud, shrill ”pee-wit” from which they get their other name of Peewit. Displaying males usually make a wheezy ”pee-wit, wit wit, eeze wit” during their display flight, these birds also make squeaking or mewing sounds.

It feeds primarily on insects and other small invertebrates. This species often feeds in mixed flocks with Golden Plovers and Black-headed Gulls, the latter often robbing the two plovers, but providing a degree of protection against predators.

Like the Golden Plovers, this species prefers to feed at night when there is moonlight.

The Northern Lapwing is one of the species to which the Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA) applies.

Population decline

”Plover’s eggs” were an expensive delicacy in Victorian Europe.

National surveys of England and Wales have shown a population decline between 1987 and 1998. The numbers of this species have been adversely affected by intensive agricultural techniques. In the lowlands this includes the loss of rough grassland, conversion to arable improved grassland, loss of mixed farms, and switch from spring to autumn sown crops. In the uplands the losses may have been due to increases in grazing density.

Natural England gives grant aid to help restore lapwing habitat within its Environmental Stewardship Scheme.