Huvudpersonen Pi Patel, som spelas av en 17-årig  Surja Sharma, växer upp i en indisk djurpark, där han lär sig att inte förmänskliga djur utan att förstå att deras främsta instinkt är att överleva. Namnet Pi (uttalat Paj) är hans egen förkortning av Piscine, bassäng på franska, men som blir till ”Pissa” bland klasskamraterna. Både hur han fått sitt underliga namn och hur han får igenom sin förkortning är en helt underbar historia i sig…

När familjen  får det ekonomiskt svårare bestämmer de sig för att flytta till Kanada och på vägen sälja alla sina djur. Mitt ute på Stilla Oceanen, rakt ovanför den djupa Marianergraven,  förliser skeppet med människor och djur under en storm. Bara Pi överlever, tillsammans med en skadad zebra, en hyena, en orangutang och en fullvuxen bengalisk tiger vid namn Richard Parker. (Hur tigern fått detta namn är ytterligare en fantastiskt underhållande historia…) Nu börjar en kamp på liv och död i den lilla livbåten. Att djuren är animerade kan man inte se – deras kamp är mycket realistisk och själv undrade jag hur det var möjligt att dressera djur till sådana scener. Slutligen är det bara Pi och Rickard Parker kvar, och för att klara sig – och tigern – drar Pi nytta av all sin förvärvade kunskap under uppväxten i djurparken och av allt som hans far lärt honom. Pi vinner tigerns, åtminstone tillfälliga, respekt och inser att de är livsnödvändiga för varandra. Bara att förse tigern med mat är ett uppdrag som ger Pi en anledning att hålla sig uppfinningsrikt vaken och aldrig förlora hoppet.

Genom gyllene stiltje och rytande storm, genom flygfiskanfall, valvolter och mareldssken får vi följa de två i rent magiska bildsekvenser. Ang Lee låter hav och himmel byta plats så fiskar och havsdjur blir till flygande stjärnor och planeter och himlavalvet flyter ut i ett myllrande, oändligt havsdjup. De två världarna förenas i total magi.

Och magi är det inte bara bildmässigt, för ”Berättelsen om Pi” är också en fabel om respekt för allt levande. Pi är både hindu, muslim och kristen. Gud tar många gestalter och som Vishnu erbjuder han Pi ett dygns vila på en ö när han som bäst behöver det.

Berättelsen har många tolkningsmöjligheter och ingen är naturligtvis den ”rätta”. Själv vill jag nog se den som en berättelse om vår livsresa. Skeppet fyllt av alla djurparkens djur förliser, och i djupet går Pis hela familj med all trygghet han någonsin känt. Då börjar hans egen resa. Den blir en kamp på liv och död, men också en sinnlig skönhetsupplevelse. Dess svårigheter är där för att hålla honom vaken och uppmärksam, hålla hoppet levande. När du som bäst behöver vila från alla prövningar kommer den till dig på ett sätt du inte kunnat förutse. Du får styrka någon obegriplig stans ifrån, styrka att gå vidare och klara din resas alla svårigheter för att slutligen nå fram till ditt mål.

Jag vill rekommendera alla att se detta mästerverk. Särskilt om du är en stor djurvän, estetiker, cineast och/eller livsfilosof ska du inte tveka. Men, orkar du inte se långa bildsekvenser utan är en snabbklippskadad 2000-talsmänniska ska du kanske låta bli.