Död man tros ha fallit från himlen – DN.SE.
Ingen skröna alltså?
För mig ofattbart att någon kan tro sig om att klara en färd på landningsställen…i värsta James Bondstil.
Inte mycket förvånar nuförtiden, men den här nyheten gjorde det. När det dessutom påstås ha hänt vid ett flertal tidigare tillfällen…nej, men kan detta verkligen vara sant?
Minnet är märkligt. Plötsligt, i höstkrasslet, dyker en älskad visa upp. En jag inte tänkt på eller hört på många, många år. Höstvisa med Cumulus. Tove Janssons text. Jag måste bara blunda och lyssna – om och om igen. Jag tror jag släcker tidigt ikväll och låter visan sväva i mörkret. Sakta dala ner på täcket och vila på min kudde. Det ska bli så skönt.
Idag ven vindarna hårt och tätt kring knuten. Inte roligt att gå med hundarna. Novembervarning trots att det är en bit dit. Må det vara lite, lite sensommar kvar!
Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för en tur på alldeles egen hand. Det händer inte många gånger om året… Är det inte hundar så är det annat sällskap jag har. Men, ibland behöver man vara ensam. Med kameran på axeln och förevändningen att se hur långt björnbären kommit gick jag iväg.
Det blev en lite vemodig men vacker vandring. Förr var hösten min tid – en tid för lugn och eftertanke, färg och naturens avskedsfyrverkeri. Numera blir jag lätt sorgsen och dämpad denna årstid. Har du lust att följa med på min promenad i alla fall? Jag lovar att inte vara dyster.
Från skogskanten och ut mot ängarna
Detta år har kreaturen kommit tillbaka till ängarna. Den lille mannen och jag har varit väldigt bekymrade över att de inte varit där på ett tag – i år har vi glatts med kossornas krumsprång.
En av de gamla bokarna
En stor gren på den näst största boken ramlade i en storm för något år sedan. Den ligger kvar och ska inte flyttas. Mitt över stigen ligger den fortfarande.
Längs stigen
Rönnarna har snart tappat både bär och blad. Orange kaskader förgyller ändå en stund för vandraren.
Fläder
Fläderns svarta klasar har blivit kalasade på de flesta. Några gnistrande få finns kvar till hungriga fåglar.
Gärdet mellan ängarna
Det börjar bli varmt och jackan åker av. Jag stannar en stund och sitter vid de fina ekarna mellan gärdena. Väl inne på nästa äng hittar jag lite mer björnbär. Det har dock varit för torrt i höst för att de ska vara riktigt många, stora och saftiga.
Små och torra…
Andra frukter, bär och växter är desto finare…
På väg hemåt igen passerar jag det ljuvliga lilla fågelholksträdet. I den sjunkande solens mjuka strimmor tänker jag på de små som flyttat ut. Kanske de återvänder till samma träd nästa vår? Själv hade jag gärna bott här.
Strax bredvid, några tiotal meter ifrån bara, står ett fantastiskt äppelträd mitt bland björkarna på ängsmarken . Slösande praktfullt – nästan som ett Edens lustgårdsträd i gyllene kvällssol.
Förbjuden frukt? Inte för kor och fåglar!
Nu har jag hittat korna. Eller tvärtom. De tittar som vanligt med blandad nyfikenhet och skepsis på mig. Jag pratar lite förtroligt med dem innan jag ger mig uppför sista backen och hemåt. Hoppas de får gå här uppe i friheten ett bra tag till.
En sprakande vacker höst önskar jag mig nu! Oktober kan vara ett fyrverkeri om vädrets makter vill. Jag vill. Hoppas det räcker!
En hel del kanske lite mindre kända kreationer fanns också att njuta.
Lars Wallin, utställning – får inte missas! Mörkt för foton, men hans fantastiska kreationer gör sig bäst i kvällsljus. Här kommer en kavalkad med allt från Melodifestivalsklänningar till showdressar och miss universumdraperingar. Jag rekommenderar ett besök på Kristianstads museum, men tills du kommer dit – håll till godo! Säkert känner du igen några av kreationerna. Iförd några av dem har vi sett bland andra Nanne Grönwall, Petra Mede, Carola, Agneta Sjödin, Peter Jöback, AnneLie Rydé, Povel Ramel och som sagt – Miss Universum.
BBC News – Green Mile star Michael Clarke Duncan dies at 54.
En mycket berörande film, The Green Mile. Michael Clarke Duncan spelade den mycket specielle fången, John Coffey, mot huvudrollsinnehavaren Tom Hanks. Trots att Hanks är en duktig skådespelare, så var Duncan hela tiden den verklige huvudrollsinnehavaren.
Härlig film som jag fortfarande kan gråta till. Tydligen var den nu bortgångne Duncan en lika fin person i verkligheten. Tragiskt att inte en sådan människa fick leva vidare.
Vad vet du om media? | Internetdagarna.
…så kommer du inte undan internet. Så då är det lika bra att acceptera – eller?
Mycket gott och bra har trots allt kommit med internet. Det gäller bara att navigera rätt och hålla sig hyfsat á jour med nyheterna. Hur man nu gör det? Allting går så väldigt fort – för fort. Den snårskog du trodde dig ha karta till igår har redan GPS:en problem med i dagens djungel. Och allting kostar. Inte bara pengar.
Du klarar dig säkert ganska bra om du från start tillskansat dig vissa grundläggande kunskaper och färdigheter och sedan fortlöpande uppdaterat dem/dig. Det stora problemet är alla de som aldrig hängde på från start. Eller…snarare är det stora problemet att makthavarna och samhället helt enkelt valt att offra en hel generation i den heliga IT-revolutionens namn.
Våra äldre och gamla hade redan tidigare svårt att klara sig själva i det allt kärvare och mer människofientliga serviceklimat vi skapat åt oss. Nedlagda banker och postkontor, alla bensinmackar och andra installationer och inrättningar som bara tar kort, telefonknappningar till konstgjorda röster istället för människor av kött och blod. Vart ska du vända dig med dina problem? Och få hjälp? Jag vill inte bara tänka på sjukvården. Gud nåde alla dem som inte har yngre anhöriga…
Datorer kan inte svara på allt. En box med för många obegripligt omöjliga tecken och en skärm att mödosamt läsa på. Möjligen kan du få meddelandet uppläst av en konstgjord staccatoröst.
Att de flesta äldre på något sätt hänger med och överlever i det här samhället är ett veritabelt under. Vi som är någonstans i medelåldern kämpar på och tänker på alla unga som inte ens var födda när allt bara hade två färger – svart eller vitt. Telefonen var en svart hantel med hålig nummersnurra och TV´n var en svartvit samlingspunkt för TV-kannan och folket.
Som sagt, mycket gott och bra har följt med internet. Frågan är om det var värt en hel generation med utanförskap och handlingsförlamning. Är respektlöshet mätbart? Eller vill vi bara kalla det försumbart?
Uppenbart är det i alla fall.
Denna eftermiddag åkte vi på utställning utan att riktigt veta vad vi skulle mötas av. Det blev fint för ögat och skönt för själen, samt lite gott småprat om konst och tillvägagångssätt.
1800-talskläder som sys av två duktiga systrar. ”Lilla huset på prärien” låg också framme i form av en DVD
Vem har inte drömt om en dylik…
…i sitt alldeles egna paket?
Eller att drömprinsen ska komma…
…och lysa upp din tillvaro
…eller åtminstone sätta guldkant på den
Av alla vackra ting på denna utställning…
…fastnade jag mest för denna ljuvliga skål. Tunna citronskivor läggs i/på färgen och när de tas bort målas föremålet efter konturerna – underbart!
Några av utställarna var:
Venezuela to investigate reports of massacre of Indians by gold miners – CNN.com.
Det finns några få folkslag i Amazonas som fortfarande lever på det gamla sättet och som bevarat sitt språk och sina sedvänjor. De blir hela tiden färre, precis som mångfalden blir mindre och mindre av växter och djur i deras naturliga omgivning.
Det gäller att förstå vad vi går miste om när dessa folkslag inte längre finns ibland oss. De sitter på ovärderlig kunskap om vårt ursprungliga sätt att leva – och vi har inte en chans att få tillbaka det kunnande de besitter.
Nu har brasilianska guldgrävare helt sonika bränt inne en hel by på ett 80-tal personer för att komma åt det guld som förmodligen finns på deras marker/i deras område.
Så, vi offrar inte bara växt- och djurliv för penninghungern, utan människoliv är lika lite värda. Speciellt om det gäller urbefolkning. De är ju inte ”civilicerade” som vi…eller?
Jag blir så vansinnigt trött och besviken. Gång på gång.
Egentligen var jag på jakt efter artikeln i DN om nationella proven, men snubblade på den här. Vad betyder käbblet om NP och rättningen av dem, eller skolverkets/skolinspektionens eviga klankande på oss lärare och vår ”inkompetens” i saken, när världen och människorna så tränger in under skinnet att tårarna rinner?
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.