BBC News – Green Mile star Michael Clarke Duncan dies at 54.
En mycket berörande film, The Green Mile. Michael Clarke Duncan spelade den mycket specielle fången, John Coffey, mot huvudrollsinnehavaren Tom Hanks. Trots att Hanks är en duktig skådespelare, så var Duncan hela tiden den verklige huvudrollsinnehavaren.
Härlig film som jag fortfarande kan gråta till. Tydligen var den nu bortgångne Duncan en lika fin person i verkligheten. Tragiskt att inte en sådan människa fick leva vidare.
Vad vet du om media? | Internetdagarna.
…så kommer du inte undan internet. Så då är det lika bra att acceptera – eller?
Mycket gott och bra har trots allt kommit med internet. Det gäller bara att navigera rätt och hålla sig hyfsat á jour med nyheterna. Hur man nu gör det? Allting går så väldigt fort – för fort. Den snårskog du trodde dig ha karta till igår har redan GPS:en problem med i dagens djungel. Och allting kostar. Inte bara pengar.
Du klarar dig säkert ganska bra om du från start tillskansat dig vissa grundläggande kunskaper och färdigheter och sedan fortlöpande uppdaterat dem/dig. Det stora problemet är alla de som aldrig hängde på från start. Eller…snarare är det stora problemet att makthavarna och samhället helt enkelt valt att offra en hel generation i den heliga IT-revolutionens namn.
Våra äldre och gamla hade redan tidigare svårt att klara sig själva i det allt kärvare och mer människofientliga serviceklimat vi skapat åt oss. Nedlagda banker och postkontor, alla bensinmackar och andra installationer och inrättningar som bara tar kort, telefonknappningar till konstgjorda röster istället för människor av kött och blod. Vart ska du vända dig med dina problem? Och få hjälp? Jag vill inte bara tänka på sjukvården. Gud nåde alla dem som inte har yngre anhöriga…
Datorer kan inte svara på allt. En box med för många obegripligt omöjliga tecken och en skärm att mödosamt läsa på. Möjligen kan du få meddelandet uppläst av en konstgjord staccatoröst.
Att de flesta äldre på något sätt hänger med och överlever i det här samhället är ett veritabelt under. Vi som är någonstans i medelåldern kämpar på och tänker på alla unga som inte ens var födda när allt bara hade två färger – svart eller vitt. Telefonen var en svart hantel med hålig nummersnurra och TV´n var en svartvit samlingspunkt för TV-kannan och folket.
Som sagt, mycket gott och bra har följt med internet. Frågan är om det var värt en hel generation med utanförskap och handlingsförlamning. Är respektlöshet mätbart? Eller vill vi bara kalla det försumbart?
Uppenbart är det i alla fall.
Denna eftermiddag åkte vi på utställning utan att riktigt veta vad vi skulle mötas av. Det blev fint för ögat och skönt för själen, samt lite gott småprat om konst och tillvägagångssätt.
1800-talskläder som sys av två duktiga systrar. ”Lilla huset på prärien” låg också framme i form av en DVD
Vem har inte drömt om en dylik…
…i sitt alldeles egna paket?
Eller att drömprinsen ska komma…
…och lysa upp din tillvaro
…eller åtminstone sätta guldkant på den
Av alla vackra ting på denna utställning…
…fastnade jag mest för denna ljuvliga skål. Tunna citronskivor läggs i/på färgen och när de tas bort målas föremålet efter konturerna – underbart!
Några av utställarna var:
Venezuela to investigate reports of massacre of Indians by gold miners – CNN.com.
Det finns några få folkslag i Amazonas som fortfarande lever på det gamla sättet och som bevarat sitt språk och sina sedvänjor. De blir hela tiden färre, precis som mångfalden blir mindre och mindre av växter och djur i deras naturliga omgivning.
Det gäller att förstå vad vi går miste om när dessa folkslag inte längre finns ibland oss. De sitter på ovärderlig kunskap om vårt ursprungliga sätt att leva – och vi har inte en chans att få tillbaka det kunnande de besitter.
Nu har brasilianska guldgrävare helt sonika bränt inne en hel by på ett 80-tal personer för att komma åt det guld som förmodligen finns på deras marker/i deras område.
Så, vi offrar inte bara växt- och djurliv för penninghungern, utan människoliv är lika lite värda. Speciellt om det gäller urbefolkning. De är ju inte ”civilicerade” som vi…eller?
Jag blir så vansinnigt trött och besviken. Gång på gång.
Egentligen var jag på jakt efter artikeln i DN om nationella proven, men snubblade på den här. Vad betyder käbblet om NP och rättningen av dem, eller skolverkets/skolinspektionens eviga klankande på oss lärare och vår ”inkompetens” i saken, när världen och människorna så tränger in under skinnet att tårarna rinner?
Jag köpte ny telefon och skickade över mina gamla bilder till den nya. Från den nya telefonen kunde man enkelt föra dem över till datorn. Från datorn fördes både bilder och minnesbilder vidare till mig och in i mitt huvud.
Det blir som att dra i en enarmad bandit: Minst tre nya minnesbilder dyker upp varje gång. Har du tur blir det jackpott och en mininostalgitripp tar sin början.
Såhär såg min ut…
Som barn cyklade jag varje skoldag förbi åkrar och ängar med böljande säd. Havre var nog det första sädeslag jag lätt kunde känna igen. De små dansande vipporna rörde sig för minsta fläkt. Men övriga sädeslag var lite svårare att skilja åt. Mitt knep var att korn, som ju borde vara endast korn på ett strå, hade de längsta stråna av dem alla. Och vete såg ut som bara korn. Då var det enkelt att placera rågen med mittemellanlängd.
Vetet var aldrig vackrast, för det var det klumpigaste av sädeslagen, tyckte jag.
I går körde jag sakta hemåt i den sköna sensommarsolen och tog en lite mindre väg genom vindstilla jordbruksmark. Jag stannade där det var som mest lugnt, parkerade och steg ur bilen. Stilla. Bara något ensligt rop från en rovfågel dallrade i luften. Solen spelade och skuggorna gled fram över fälten efterhand som molnen seglade förbi mot den andra horisonten.
Vetefälten var förtrollande vackra. När jag steg ut i vägkanten, närmre de fina stråna, knäppte och rasslade syrsor och gräshoppor ganska högljutt iväg genom djungeln. Det var en fin stund. Och doft.
Ronnebyutställningen innefattade också modeller av de högsta byggnaderna i världen. Jag antar att de flesta sett skalenliga modeller av dem, men det kändes inte som om de här var riktigt rätt i proportionerna… Burj Khalifa (828 m), till exempel, är mycket högre (nästan 200 m) än den näst högsta byggnaden i världen, Tokyo Sky Tree. Men snygga är de i alla fall, modellerna.
När det berömda tornet var under uppförande kallades det för Burj Dubai och byggnaden är alltså en skyskrapa i Dubai i Förenade Arabemiraten. Den har 164 våningar och fick sitt namn, Burj Khalifa, vid invigningen, som hölls den 4 januari 2010. Namnet kom till för att ära Förenade Arabemiratens president Khalifa bin Zayed Al-Nahyan. Byggnaden används som hotell, kontor och för bostäder. Våning 123 och 124 är utsiktsplats för allmänheten, och där kan man till och med vara utomhus.
Om du skulle semestra i denna ökenstat och vilja åka upp i byggnaden (så många andra sevärdheter finns här inte) ska du förbeställa på internet. Då kostar det ungefär 190 SEK att åka upp, annars kostar det dig 800 SEK.
Burj Khalifa är till största delen byggt med armerad betong. En bedrift i sig.
Upp vid fyra i arla morgonstund och snabbtoa. Sedan in i bilen och åka en massa timmar utan rast, instuvad i minsta kupén.Väl framme får du bara en kort promenad och sedan in i portabel lokal för väntan igen. Då gäller det att koppla av. Ut igen en kortis där dina falkögon – eller snarare tryffelnos – snabbt måste scanna av läget. Vänner, fiender, brudar?
OK, nu gäller det att springa lätt och snyggt med pigga ögon, runt, runt, runt en liten inhägnad. Aldrig sitta ner. Springa eller stå stilla. Svansen upp. Inte gå nära någon annan utan hålla distansen. Precis när du tycker dig ha kollen, så dyker en dolsk figur upp ur koncentrationsdimmorna. En figur du aldrig sett förut, en vilt främmande människa. Figuren bryter bryskt upp dina käkar och kollar dina tänder, flyttar runt dina ben och sliter frisyren bakåt för att spänna ögonen i dig. Trycker in ryggkotorna och klämmer dig där bak. Vaddå ”private parts”? Inte ett ljud får du undslippa dig. Inte med en min får du avslöja vad du själv tycker om denna integritetskränkande behandling.
Har du otur – vilket jag brukar ha – så ska du in igen. Och igen. Samma procedur med springandet. Tack och lov slipper du den intimare inspektionen därefter.
Klar vid kanske fyra- eller femtiden?
Hela dagen har gått, och till vad? Väntan i trånga, svettiga kupéer, brysk behandling och dåligt med mat. Värsta korrigeringsanstalten. Och allt i öppen dager, inför publik! Sen är det bara att åka alla timmarna hem igen. I minsta kupén. För två rosetter?
Det skulle ju vara för äran då förstås…
Hälsningar
Totti
En fibbla av någon sort?
På vandring under introduktionsdagarna stötte vi på denna ljuvliga blomma. Men, vem är hon? Känner någon hennes namn?
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.