Vad gör man inte…

Alltså, först satt Jag här. Sen kom lillhusse och skulle äta frukost. Han envisades med att sitta i just Min stol. Den unge mannen skyllde på att ingen annan stol var ledig. Min stol var ju inte heller ledig!

Med alltmer myndig stämma försökte han övertyga mig om att flytta ett steg nedåt, men jag vägrade bestämt och segade mig fast vid ryggstödet. Med tillräckligt låg tyngdpunkt och inkilad så mycket det gick i spjälorna lyckades jag. Han fick inte stolen. Åtminstone inte hela.

Inte var det bekvämt, men jag hade gett mig Den på att inte säga någonting – heller.

I drygt fyra månader har Mille varit sjuk. Han har inte fått behålla maten och med jämna mellanrum har det varit rent blod i avföringen. Vi har låtit göra helscanning och röntgen av honom – ingen sjukdom konstaterad trots alla prover. Stundtals har han varit så dålig att han inte öppnat ögonen på en hel dag utan bara legat raklång. Minst tre, fyra gånger har vi packat väskan för att åka iväg och låta honom sluta.

Men, varje gång har han rest sig, trots att han för varje gång blivit allt tunnare och svagare. Han har velat hänga i. I skogen har han farit som vanligt hur tunn och kraftlös han än verkat hemma. Vi har följt listan över vad han tål och inte tål och vi har prövat alla kombinationer. Några dagar har varje kombination gått bra, men sen har han varit tillbaka på ruta ett igen. Det kändes tröstlöst. Det var som om han gick på ren vilja och på all kärlek han fick av oss. Sonen till och med sov hos honom i hans säng.

Till slut hade vi bestämt oss att nu fick det vara nog, nu hade han inte övervägande roligt utan var mest trött och orkeslös. Då ville dottern göra ett sista experiment – han kunde ju inte bli sämre.

Redan tidigare hade hon via kontakter med bland annat en veterinär som använder sig av homeopatisk medicin, tagit hem Alka-Mine (kalcium, magnesium karbonat, L-askorbinsyra och metalliskt silver) i små påsar att lägga i vattnet före dricka, ACTI-flora (tabletter som ska optimera immunförsvaret och matsmältningssystemet), kapslar med okänt innehåll (vitaminer och mineraler)som tillverkats av en privatperson vars egen hund tillfrisknat med hjälp av dessa, samt en flaska H₂O₂ 3 % att spraya på vattnet. Då hade vi sen några veckor också övergett all tidigare, av veterinär ordinerad medicinering – bland annat cortison. Med de nya naturmedicinerna kunde en liten förbättring av tillståndet konstateras. Nu hämtade dottern också hem nötvom – färsk. Jag invände att han ju inte skulle tåla nötkött enligt testerna… men vi var beredda att pröva allt. Han blev ju dålig vad han än åt.

Det är nu tre veckor sedan nötvomen introducerades här och redan dag ett svarade han positivt på denna. Idag är Mille till synes helt frisk. Jag vågar knappt säga det högt, men för varje dag som går och han äter som en häst – fast i små portioner och många gånger om dagen – får behålla allt och inget blod någonsin visar sig, så talar allt för att Mille blir frisk. Han har även börjat gå upp i vikt och pälskvalitén har blivit bättre. Han busar igen och vill leka och träna. Vi vet inte om det varit en tarminflammation eller något annat (han fick ju anaplasma i höstas också) – men vi vet att vår duktiga, ordinarie veterinär gjort allt men givit upp. Vanlig veterinärmedicin stod handfallen.

I ett tidigare inlägg har jag tackat alla som ställt upp för oss och Mille. Just då trodde jag inte att han hade någon egentlig chans – nu vet jag bättre. Det som hänt är inget mindre än ett under – Iron Man är tillbaka. Den här gången verkar det stabilt och säkert. Han är sig själv igen och varje gång jag tittar på honom blir jag varm av tacksamhet. Det var så ytterst nära att vi inte längre hade haft honom kvar. Tack från hjärtat till mina två ungdomar, som kämpade och trodde på honom när jag själv var på väg att ge upp.