Det ska börjas i tid…

Ingen kan väl ha undgått att höra talas om Diablo III? Release 15 maj. Klasserna halverades och sonens lärare på universitetet meddelade helt fräckt att han inte skulle vara där den veckan. Diablo III skulle ju komma ut! Det tjänar inget till att försöka förklara eller fråga, för det här spelet har man tydligen väntat på i 10-20 år. Det finns böcker att läsa om storyn och allt ikring. Det finns… ja, det finns mycket.

Något känns väldigt jobbigt med det här. Jag vet att det är tidens anda och vad som gäller idag, men frågan är var detta ska sluta i en framtid. En enkel jämförelse med mitt eget liv: Om jag väntat på en riktigt god bok som skulle innebära en fortsättning, kanske på en riktigt bra serie, en berömd svit som skulle få sin avslutning – kan jag stanna hemma från jobbet när den ges ut då? Ett par dagar för att läsa ut den? Eller kanske några till, för att läsa lite i föregående roman så att jag riktigt kommer in i handlingen igen och kan njuta…

Det här handlar inte bara om barn och ungdomar, utan även om vuxna – och därtill vuxna universitetslärare. För många människor är det enklare att leva i en annan, fiktiv och mer hanterlig värld, men nu är det så att vi faktiskt måste leva även i den här världen. Det är här vi måste lära oss att tackla vardagen och alla prövningar vi ställs inför. Jag säger inte att man inte lär sig viktiga saker även i spelens värld, men spelet  får inte ta över ditt liv fullständigt.

Vad tycker du? Ska vi agera på något sätt – ropa högt, skrika, agitera eller bara acceptera? Kanske införa en lag att vid vissa utgåvor gäller allmän röd dag?