Dumma mej (2010) – IMDb.

Gårdagskvällens måbrafilm! (Enda klagomålet är väl…hur i hela friden kan man ge titeln en sådan dum översättning?)

Ungdomarna vet nog vad jag behöver, och vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Underligt hur ”lättavläst” man är! Det blev en ljuvlig, animerad film: Despicable Me, från Universal. Inte Pixar eller annan animeringsberömdhet. Det här är en oemotståndlig film om en skurk som vill stjäla månen. Men, skurken är en misslyckad man som egentligen bara vill bli omtyckt och bekräftad av sin mamma. Bekräftelse som han aldrig fått. Hur lätt är det inte då att bli ful och elak?

Han bor i ett mörkt, stort och fult hus, där rummen är belamrade av skinnen från utrotningshotade djur. Han tycks älska att utöva elaka skämt mot små barn,  och publiken får frossbrytningar när han adopterar tre härliga, rättrådiga små flickor från ett barnhem. Vad ska hända? Jo, de ingår i hans plan för att kunna stjäla månen. Men, den förskräcklige mannen möter sina små överkvinnor här – och förvandlas motsträvigt, men sakta och säkert till en riktigt fin – pappa. En annorlunda, ensamstående pappa, som lyckas mycket bra med att älska sina barn och att se till deras bästa. En drastisk, humorfylld pappa som inte liknar någon annan, men som man kanske gärna hade sett att en del av våra verkliga pappor kunde inspirerats av…

Se den! Om du gillade WALL-E, så är Despicable Me något för dig. Ta en stor kudde och luta dig tillbaka – ensam eller med barnen. Eller med dina ungdomar hemma! Mina är 18 och 21 – men växer aldrig ur en god film. Den klär dem! Kanske kommer du att älska den här filmen mer än vad dina barn gör. Absolut säkert är, att,  lilla Agnes glömmer du aldrig…

Statliga utörsäljningar kan stoppas – med SD:s hjälp – Sverige – E24.

På väg till jobbet växer öronen in i radiosändningen, och en tacksamhetens gnista tänder ett litet hopp som, trotsande alla hinder, ilar genom hörselgångarna, följer alla dragna ledningar och landar med en mjuk duns i hjärttrakten. På vägen drog den där gnistan igång brandlarmet, vilket kopplade på sprinklersystemet åt ögonen till.

När jag väl lyckades stänga av det, sprinklersystemet alltså,  så såg vägen framför mig plötsligt mycket ljusare ut. Månslanten som varit nedstoppad till hälften i mörkmolnen när jag åkte, skakade nu av sig täcket och trillade ner i all sin glans. Nypolerad stod den rakt över vägen. Jag kunde knappt tro att det var sant. Någon hade reagerat! Någon hade vaknat och insett vart vi är på väg. Att vi sedan länge säljer ut Sverige är inga nyheter – alla vet det – men ingen gör någonsin någonting åt det.

Vi har dessvärre inga franska bönder i närheten. De franska bönderna släpper koskit över Paristillfarterna när de inte får som de vill. Det är effektivt. Vad gör du och jag? Jo, vi pratar upprört med varandra i korridorerna och över fikan på jobbet. Handling – det är vi dåliga på. Till det är vi alltför civiliserade, fogliga och väluppfostrade.

Det nylandade hoppet värmer sig vid oppositionens, och SD:s, motionseld. SBAB, Posten Norden, Telia Sonera och Vattenfall – vi kanske klarar det utan koskit i alla fall.

Gröna, sköna slingor lyser igenom i trädgården. Det finns hopp om en vår…någonstans. Sparvar, finkar och mesar hänger som minimala trapetsartister i rosenbuskagen på baksidan av huset. Kanske hittar de små skrumpna fjolårsnypon, eller också bara fröjdar de sig åt det klara himlaljuset och det marmorerade gräsgolvet.

Vi längtar alla.

I Wall Street Journals lördagsessä, den 8 januari, skriver professor Amy Chua (vid Yale Law School.” This essay is excerpted from ”Battle Hymn of the Tiger Mother” by Amy Chua, to be published Tuesday by the Penguin Press, a member of Penguin Group (USA) Inc. Copyright © 2011 by Amy Chua.) om det kinesiska undret.

Högintressant läsning, även om jag tycker att det inte är så mycket nytt som framkommer i ämnet. Det känns ändå som en positiv motvikt i den andra vågskålen. För i Västerlandets vågskål läggs alla de skräckversioner om kinesisk barnuppfostran vi får oss till livs via media. Jag har varit i Kina flera gånger, och jag känner till hur hårt det kan vara. Men, kanske behöver vi lite mer förståelse för en helt annan kultur, som använder andra vägar än vi, men där vi i grunden strävar mot samma mål för våra barn. Och vem säger att vem har rätt?

Läs hela artikeln på:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704111504576059713528698754.html

Why Chinese Mothers Are

Superior

[…]

What Chinese parents understand is that nothing is fun until you’re good at it. To get good at anything you have to work, and children on their own never want to work, which is why it is crucial to override their preferences. This often requires fortitude on the part of the parents because the child will resist; things are always hardest at the beginning, which is where Western parents tend to give up. But if done properly, the Chinese strategy produces a virtuous circle.

[…]

I think there are three big differences between the Chinese and Western parental mind-sets.

Second, Chinese parents believe that their kids owe them everything. The reason for this is a little unclear, but it’s probably a combination of Confucian filial piety and the fact that the parents have sacrificed and done so much for their children.

[…]

Third, Chinese parents believe that they know what is best for their children and therefore override all of their children’s own desires and preferences.

[…]

There are all these new books out there portraying Asian mothers as scheming, callous, overdriven people indifferent to their kids’ true interests. For their part, many Chinese secretly believe that they care more about their children and are willing to sacrifice much more for them than Westerners, who seem perfectly content to let their children turn out badly.I think it’s a misunderstanding on both sides. All decent parents want to do what’s best for their children. The Chinese just have a totally different idea of how to do that.

Western parents try to respect their children’s individuality, encouraging them to pursue their true passions, supporting their choices, and providing positive reinforcement and a nurturing environment. By contrast, the Chinese believe that the best way to protect their children is by preparing them for the future, letting them see what they’re capable of, and arming them with skills, work habits and inner confidence that no one can ever take away.

Sen kan man fråga sig varför den svenska skolan är på spikrak kurs nedåt. Vi kanske varken kan eller vill importera den kinesiska uppfostringsmodellen, men… kanske vi bör rannsaka oss själva, alla vi föräldrar, då och då.

När våra far- och morföräldrar växte upp, hade man en helt annan inställning till att via skola och utbildning skapa sig en bättre framtid. Vi har en gång varit en toppnation när det gäller utbildningsnivå och kvalitet. Vi kan väl inte på fullt allvar tro, att Sverige och Västerlandet är på god väg att bli omsprungna av Kina,  såväl i utbildning som i ekonomisk utveckling, bara på grund av skolan – eller?

A Very Long Engagement, eller Un long dimanche de fiançailles blev kvällens njutning. Audrey Tautou finns för evigt etsad på min näthinna som Amelie, men gör här en roll som även den mjukt lägger sig till ro i mitt hjärtas kammare. Stark och orubblig ung kvinna som oförtrutet, mot alla odds, söker sin älskade som befaras ha dött vid Somme under första världskriget.

Små fina ansiktsmuskler avslöjar hennes sinnesstämning och beslutsamhet. Små fina kroppsrörelser, och repliker lika sparsmakade. Tempot skönt och miljö och tidsfärg bedövande vackert. Och så franska språket. Poesins och kärlekens  språk framför alla andra.

Marion Cotillard spelar också en liten, men stark kvinnoroll. Krigsscenerna är många och grymma, men kan inte besegra den allt genomsyrande känslan av uthållighet,  livsvilja och hopp.

Inte blodigt eller sockersött amerikanskt – utan stilsäkert och läckert franskt. Som en chokladdragerad pralin – direkt ur Chocolat – mellan fingertopparna, och sötman när du smakar den – och vet att allt snart är över.

När jag kom hem förstod jag att mannens planer på  en tripp till VM var långt framskridna. Vi har nämligen evenemanget nästgårds. ”Trevligt”, tryckte jag ut, medan jag lastade av mig alla väskor och kassar. Mannen är nämligen själv gammal handbollsmålvakt, och skulle säkert uppskatta en betydelsefull landskamp i världsklass. Nästgårds.

Efter idogt ringande till svärfadern står det klart att mannen nog får åka ensam. Anledningen är priset. Hur ligger världsmarknadspriset på gladiatorer? Priset för att få se dessa giganter, hjältar, gladiatorer – som inte längre behöver vara fäktare från det antika Rom – är idag 850 kronor för en biljett. Plus ytterligare 250 kronor för att få den hemskickad.

Bröd och skådespel åt folket! En devis som knappast gäller idag…bröd kanske (hembakt?),  men inte skådespel av den här kalibern. Och det är ändå ”bara” handboll, en sport med mycket mindre pengar i än till exempel fotboll och tennis.

Att svettas blod och tugga fradga, bygga naturliga muskler och kämpa, gäller inte längre. Sporten, med dess glamourösa stjärnstatushjältar som får alla unga pojkars – och flickors – ferrarihjärtan att axa av berusande lust och längtan, från 0 – 100 med ett klick, är inte längre en lust och längtan i sig. Den väver ett nät av reklamens alla drömmar, där kroppsvätskor och egenhändigt byggda muskler får lämna plats åt en orealistisk längtan att bli berömd och få den status och de pengar som dagens ungdomar vill ha – Because they´re worth it.

Bosse, 8 år, sitter och filosoferar vid frukostbordet med sina två syskon, mamma och pappa. Mamman är min kollega, och på så vis blev jag upplyst om precis hur fundersamma barn av idag kan vara.

Han äter en smula, pannan i djupa dragspelsveck. Betraktar noggrant sin  mamma och utbrister: ”Är det inte taskigt – om man nu tjänar pengar, egna pengar va – att behöva betala andras saker med dem?”

Bosses mamma ler fundersamt.  Det där hade hon nog aldrig tänkt på. ”Jag menar, du tjänar ju egna pengar, va – och så måste du köpa byxor till brorsan för dem!” plirar Bosse. ”Det är ju inte riktigt schysst!”

Min kollega, som är en mycket engagerad mamma, klurade tillsammans med Bosse och resten av gossarna (för det är bara gossar i den familjen) på denna finurliga frågeställning. Själv måste jag erkänna att en dylik tanke aldrig någonsin materialiserats i min hjärna.

Dagens tomtebloss är, att barn fortfarande är ditt bästa lån i livet.  Självrannsakan och livets väsentligheter kommer dig aldrig  närmre. Sträckan mellan två punkter blir aldrig kortare. Sanningsserumssprutorna står som spön i backen. Så, gör det om du kan. Om du så måste anlita spermabanken. Bli förälder!

Bilradion släpper ut ljudkombinationer som tränger in i mitt påväghemkörningsmedvetande. En ny planet är funnen. Igen. Den här gången är den i storlek med Vår Jord. ”Betydelsefullt”.  ”Viktigt”. Säger man där borta i USA. Men den är för nära sin stjärna, den nya planeten – och således alldeles för het. Ytterst vill man finna liv – naturligtvis. Och sen? Om vi finner liv?  Vi har en ny värld att förstöra, nytt liv att döda, nytt. Om igen. Ingenting hos mänskligheten i mänsklighetens historia kan övertyga mig om att vi skulle ha lärt oss av gamla misstag. Lycklig skulle jag bli – om Du kunde övertyga mig om motsatsen.