I min barndom, och kanske ännu mer i mina barns barndom, fanns mjölktandsfén. Hon som smög in och tog hand om alla tappade mjölktänder – och ersatte dem med något annat…Undringarna var många, kunde hon kanske vara en liten Milk Maid? Hur som helst tycks gåtan nu ha fått sin lösning. Se vad vi fann i en hage nära Dig!
Milk Maid Made in Sweden
Se och fascineras av Janet Echelman: Taking imagination seriously
Ge aldrig upp – din idé kan vara fröet till något stort och fantastiskt!
I Barcelona menar man sig ha fler art nouveau-byggnader än någon annan stad i Europa. Modernisme, kallas stilen i Katalonien. Barcelonas affärselit hade gott om pengar, och detta faktum parat med en passion för allt nytt gjorde att de kunde ge fria händer åt den tidens mest nytänkande arkitekter – däribland Antoni Gaudí. De mest spektakulära modernistabyggnaderna uppfördes efter 1854, och Gaudí (1852-1926) står som arkitekten till den främsta av dem alla – Sagrada Família.
1882 påbörjades en nygotisk kyrka, och året efter fick Gaudí uppdraget att slutföra arbetet med den. Hans improvisatoriska tänkande och arbetssätt förändrade allt. Från 1914 ägnade han all sin tid åt kyrkan – han till och med bodde i den fram till sin tragiska död 1926. Vid hans död stod bara ett av Kristi födelse-fasadens torn klart, men efter inbördeskriget har arbetet fortsatt så att de flesta av ritningens torn är färdiga. Huvudtornet och de fyra evangelisternas torn återstår dock. Gaudí lade alla sina besparingar på kyrkobygget, och gick sedan runt och tiggde ihop pengar till arbetet. Arbetet fortsätter än i dag bara med hjälp av insamlade medel.
Jag föll i trans över Sagrada Família och tog över 200 bilder under min vandring utanför och inuti kyrkan, samt uppe i ett av passionsfasadens torn. Gaudís önskan var att Sagrada Família skulle vara som en bok av sten: Den ska läsas som om varje del av byggnaden representerar en biblisk händelse eller en aspekt av kristen tro. Han själv är arkitekten till Födelsefasaden – lågmäld och full av naturens under. Passionsfasaden, däremot, är mer skarpskuren och grov, och skildrar Jesu lidande och död. Arkitekten bakom heter Josep Maria Subirach, och han har fått mycket kritik för sina knotiga och ”omänskliga” figurer.
De enorma tornen sedda från Passionsfasadens ingång
Sex strävpelare sträcker sig uppåt som träskträdsrötter
En av mässingsdörrarna till Passionsfasaden
En av Subirachs kritiserade, grovhuggna figurer
Huvudingången till Passionsfasaden
När vi kommer in, ser vi hur Gaudí återigen tänkt på allt. Hur ljuset spelar i bladverket en sommarmorgon i skogen, hur de stora platanträden läker sina skador och bildar ärr, hur frökapslar och kart bildar fulländade mönster, hur skuggorna vandrar under dagen. Alla naturens former avspeglas. Du kan stå i timmar och ändå upptäcka något nytt – glömsk av alla människor och ljud runtomkring.
Det magnifika taket och "platanträden"
Ljuset faller in
Ljuskaskader
Världens vackraste hissdesign
Också mörkret lyfts fram
I taket lyser stjärnorna
Spiraltrappan
På väg i tornet
Nära...
Och högt...
Spiraltrappan ner gav oss alla svindel
På väg
En blick upp i taket
Så är vi ute igen – på andra sidan. Födelsefasaden, den magnifika, färdigställd av Gaudí själv. Den är så detaljrik och berättande, att man måste ha guideboken till hjälp för att förstå. Kristen symbolik och naturens skönhet i harmoni. Vi skapar alla vår egen förståelse.
Födelsefasaden, Sagrada Família
Den heliga familjen
Detalj från Födelsefasaden
Mariapelaren
Tornen och duvorna
Sköldpaddan står för beständigheten och stabiliteten i kristendomen
Sagrada Família
Antoni Gaudís mästerverk är ännu inte klart. Huvudtornet och de fyra evangelisternas torn kanske inte blir klara i min livstid heller – men man fortsätter att bygga efter mästarens ritningar. Själv blev han påkörd av en spårvagn och lämnades på fattighuset att dö. Ingen kände igen honom som stadens och tidens store arkitekt. Dåligt klädd och utan identitetspapper hade han gått ut från kyrkan, inne i sina egna tankar korsade han gatan. Efter några dagar fann vännerna honom, men då var det försent. Han ligger begravd i kyrkans krypta.
Gaudis kanske mest kända bostadshus är Casa Milà eller ”La Pedrera”. Mätta på Casa Battló insåg vi att, för att göra upplevelsen rättvisa, spara den till nästa gång. Bilderna ger dock en försmak av vad som finns inuti, och Parc Güell gör ingen besviken. Trots att bara en bråkdel av planen för parken genomfördes, så är den en världsattraktion.
Casa Milà
Casa Milà med de fantastiska skorstenarna
Balkongerna med sina fantastiska smidesarbeten, Casa Milà
I Parc Güell byggde Gaudi det hus han kom att bo i. Det jag skulle kalla ”park” består av fantasiskapelser som talar till ditt magiska inre, valv och gångar som tagna ur en dröm – eller mardröm, och växtlighet som harmonierar och förhöjer upplevelsen. Fortsatt mycket färgsprakande kakel och brända toner.
Ljuv musik från mångsträngade instrument som strödde sina toner mellan pelarna.
Lika vackert var det utanför valvbågarna.
Gaudís villa ligger kvar i parken och är nu museum.
Inspiration får du i överflöd under promenaden i parken. Bara tanken på hur stor den var planerad att bli – hur många byggnader och verk som skulle ha uppförts här om planen hade följts. Nu blev endast en bråkdel av arbetet klart.
Lek med form och stil och med din verklighetsuppfattning – typiskt Gaudí.
I drakens trappa
…längre upp
Gaudís religiositet och vördnad inför skapelsen visar sig överallt.
Ödlan, eller "Draken"
Fantastiska män är det ont om. Och då menar jag verkligen fantastiska. Efter några heta dygn i Barcelona och Figueres tillsammans med Salvador Dalí och Joan Miró, har mina svallande känslor och mest magiska beundran landat hos Antoni Gaudi. Vilken man! Tänk att få en stund med honom över en kopp eller ett glas – med vad som helst. För det hade inte spelat någon roll vilken dryck som fanns emellan oss – jag hade bara haft ögon och öron för hans genialitet, hans röst och det han hade haft att förmedla. Det händer, inte så sällan, att jag önskar mig tillbaka i tiden.
Spansk modernisme? Skönhet, elegans, närhet till naturen, ergonomi, totalt genomtänkt in i minsta detalj. Så framstår Gaudis verk för mig.
Vi förfördes av Casa Battló, tjusades av Casa Milà och njöt av Parc Güell. Till sista dagen sparade vi mästerverket – Sagrada Família. Ord finns inte att få, inte att andas. Flyg till Barcelona, se och upplev. Du ångrar dig aldrig.
I ett disigt töcken skymtar den - Sagrada Família
Casa Battló
Likt en vattendroppe i himmelshavet - stora salen i Casa Battló
Stora salen, Casa Battló
"Luft- och ljustrumma", Casa Battló
"Vågade" illusioner, Casa Battló
Drakens rygg, Casa Battló
Ljusa valvgångar, Casa Battló
Taket med skorstenarna, Casa Battló
Totti är en hängiven hängmattehund. När sagda matta kommer fram – vid fint väder – så kommer definitivt Totti fram, och i densamma. Igår kväll var en riktigt skön sommarkväll, och hängmattan riggades. Jag hämtade en god bok och njöt av tanken på en stilla och ljum kvällssejour igenom denna. Endast rödhakens gemytliga knäppande steg upp från forsythians inre domäner.
Med boken i handen gled jag ut genom dörren och siktade på min tilltänkta plats. Men, då fanns redan en gosse där. Lojt vaggande. När han fick syn på matte hoppade han gentilt ner och lämnade sin plats åt mig och min bok.
Hur kommer han då upp i en synnerligen rörlig och obalanserad hängmatta? En bild säger mer än tusen ord. Följande bildsekvens tog jag senare på kvällen…
Hur jag kom hit?
Först en liten touch för att kolla läget...
Få se...hur är det nu jag brukar göra...
Om jag sträcker mig så långt jag kan...
Men, bakdelen måste ju också upp...
Vilar lite - man blir ju alldeles slut av det här...
OK, jag glider igen...
Jamen...
...shit också!
Sådärja - den som vill trona jobbar hem det till slut!
En ljum kväll i en liten spansk by, Figueres, flyter vi sakta fram längs de smala gränderna. Vi glider höger uppför en trappa, och så finns han där – Dalí. Modernisten , surrealisten, mannen jag beundrat sedan långt före tonåren. Mannen med de galna ögonen och den spindelvridna mustaschen. Elefanternas elegant och de smälta klockornas mästare.
Kvällen smyger över i natt, och vi låter oss tjusas. Någon sjunger, någon mediterar, någon skatar och någon fotograferar. Allt vilar i den sammetsmjuka, spanska förtrollningen.
Who´s there?
Han skulle ha gillat skärmen...
Rede
Undrar vad Dalí kunde ha gjort med en bräda?
Me!
Om du börjar lyssna på föredragshållare här på TED så är du snart fast. De är engagerade och duktiga, och de kommer med fantastiska nya rön, uppfinningar och bilder. De är helt enkelt oemotståndliga.
Jonathan Drori är en av dem som är svindlande härliga att lyssna på. Han har i den här föreläsningen (se länk ovan) också med bilder på the hummingbird hawk moth.
Det är något visst med bakdelar. I vår familj har vi några stycken, och en del speciella sådana.
Om vi börjar med åldermannen, Mille, så kan man avhandla hans bakdel med tillhörande svans ett bra tag utan att göra slut på adjektiven. (Eller på substantiven för den delen.) Mille har en bred och mycket påtaglig bakdel, och svansen är av den muskulösa och arbetande sorten. Man kan liksom inte komma förbi den, alltså inte bortse från dess existens. Om han inte varit hund kunde han lätt jobbat som takfläkt eller båtpropeller. Vi i familjen brukar varje sommar frukta att han helt enkelt ska lyfta och sväva ut över Kålviken. Att vi ska behöva efterlysa honom hos kustbevakningen eller annan behjälplig organisation i Karlkrona skärgård. Det är ju allmänt känt att de har andra helikoptrar – de brukade landa borta vid hamnen andra sidan viken förr om åren. Vi ser dem dock alltmer sällan, vilket har lett till spekulationer om detta är en ekonomisk fråga eller om de helt enkelt blivit utkonkurrerade av annan aktör i området (Mille).
Sen har vi ju överljudssmattret i vägg eller mot golv varje kväll och morgon. Stundtals borde man sova med öronproppar – om man har tänkt sova alltså. Mille har nämligen både utarbetat och utvecklat ett system för att hålla oss mattar och hussar i ryckelse med klappar och hakklianden nattetid. Slutar du klia så påbörjas en ny session smatter – det är bara att följa av Mille påbjudna regler.
Slutligen kunde Milles svans med fördel ha använts som metronom. Den har många gemensamma drag med en dylik. Stadig och jämn takt som aldrig tröttnar (du får inte ropa hans namn bara…då ökar takten till den dubbla hastigheten), samt lämplig form och färg. Det hela faller dock på att svansen har en tendens att börja propellra. (Se tidigare punkt ovan.)
Som jämförelse har vi vår yngste familjemedlem – Totti. Tottis bakdel är något mera slimmad, och vidhängande svans är inte det minsta framträdande eller påtaglig – snarare tvärtom. Därmed inte sagt att den inte ger upphov till en del adjektiv – och substantiv. Den är vit, omvänt slashställd (\) och ljudlös. Om man inte visste att han hade en svans, så skulle man lätt kunna övertygas om motsatsen. När den någon gång gör sig påmind (rättvänd slash, /), så tycks den vaja lätt, helt efter vindens godtycke. Det är liksom ingen determination i dess rörelser. Vi har i något sammanhang diskuterat om den möjligen kan innehålla helium.
När det gäller användningsområden, så får de bli av den lättare sorten. Dammvippa, sommartouch, eller kanske väderballong. Det är tveksamt om den skulle orka någon last, dock. Och vi vet ju inte hur den får sin eventuella påfyllning av det eventuella heliumet… Tottis svans har helt enkelt få riktigt nyttiga användningsområden utanför det rent dekorativa. Men, den är fin. Och mjuk.
Jag tror jag avslutar med husses bakdel. Den har varit upphov till allehanda bekymmer genom åren. Den är nämligen för rund. Inte stor på bredden, utan på det liksom tredimensionella hållet. Den har haft svårigheter att få plats i byxor och svårigheter att vara lagom synlig. Därmed har den dragit till sig en del oönskade blickar från en del oönskade tvåbenta också. Tack och lov har den planat ut med åren, bakdelen, och är nu tämligen lagom anpassad både för byxor och blickar.
Lite pinsamt kanske, det sista, men dock värt att tas upp i denna ändliga spalt.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.