Vote for the most iconic fashion design – CNN.com.

Välj ut vilka fem ikoniska modeplagg som blivit mest betydelsefulla under de senaste 100 åren!  De som revolutionerat vårt sätt att klä oss – i alla fall oss i västvärlden.

Harry Coda, som är ansvarig för The Costume Institute på på The Metropolitan Museum of Art, har listat 20 betydelsefulla plagg – och det är inte helt enkelt att välja ut fem av dem. Att sedan lista dem i ”rätt” ordning är ännu svårare.

Trivialt, kan tyckas, men kläder är ett intressant ämne, för de speglar i så hög grad både hur vi människor är, och hur vi är som människor. Gör ett försök att lista dina fem! Du kommer garanterat att få lite huvudbry. För det här handlar egentligen inte om ”mode” eller ”tyckande” – inte som jag definierar det i alla fall. Det här handlar om plagg  som vunnit vårt gillande i så hög grad att de kommit att bli bestående ingredienser i vårt liv. Så bestående att vi inte kan se hur, när eller om – de någonsin kommer att försvinna från menyn.

”Han är ju en kopia av sin far!” Tottis son! Vi sågs för första gången igår,  och jag fumlade fram mobilen för att snabbt fyra av ett klick när de två stod upp på bakbenen med frambenen om varandras hals.

Blixtsnabb var jag knappast, för när jag väl fumlat färdigt, var det magiska ögonblicket förbi. Jag knäppte pliktskyldigast något kort ändå, men missade ju höjdpunkten. ”Too late, too late…”, som drottning Victoria så snyggt undslipper sig ( i Shakespeare in Love).

Väl hemma förevisades övriga familjen de suddiga foton som skulle bevisa att det var stört omöjligt att se skillnad på de två hundarna. Valpen är 10 månader, men har samma ovanliga teckning som sin far och är precis lika stor. Sensationen blev liksom inte densamma för övriga familjen…men ändå. De kunde se det. På suddet.

Lustrött efter en lång dag i Malmö, stupar jag i säng på kvällen – för att väckas prick klockan 02.00 av att mobilen ringer. Käpprätt upp – det måste vara dottern som ringer någonstans ifrån och vill bli hämtad. Men, jag känner inte riktigt igen signalen…är det verkligen min telefon? Det har väl inte hänt något? Jag snubblar grusögt ut i köket och vidare till jackfickan. Trevar därifrån till arbetsrummet och glider vidare in i hallen. Var finns den fördömda mobilen? I morgondimman visste jag ju att jag visat hundbilderna kvällen före. Var hade jag lagt den sen?

Sonen kommer nedramlande för trappan i minsta möjliga plagg och tar upp jakten på den försvunna tingesten. Den slutar ju aldrig! Då – blir det tyst. I mörkret greppar jag den ordinarie telefonen och ringer upp min egen mobil. Inget pling. Slamrar på tangenterna igen – och nu hör vi att det ringer. Men, Var?

Sonen, falköra,  slänger upp städskåpsdörren och svingar upp den återfunna  saken i luften. Den hade legat i min förklädesficka. ”Hur i all världen hamnade den där?” klämmer han huttrande ur sig, medan han räcker över den. ”Jaa du, alltså, jag visade ju er bilderna medan jag lagade maten…” slet jag den till mig. ”Fattar inte vem som ringer mitt i natten…”

”Du hade ju väckningen på…klockan 02.00…vad sjutton hade du det för?” gäspar sonen på väg upp i trappan. Jag hade inte satt på någon väckning, det visste jag bestämt. När jag öppnar munnen för att bekräfta detta en gång till – ringer den ordinarie telefonen.

Mannen – som nu även han är på benen – greppar luren, så snabbt det nu går klockan 02.06, och svarar med namnet. Mina tankar på dottern tickar på. Jag förstår dock hyggligt snabbt att i andra änden finns en dam uppe i Norrland, som ganska hövligt, med tanke på tidpunkten på dygnet, frågar varför någon från detta nummer ringt upp…Mannen förklarar och ber om ursäkt flera gånger. Vilken jag förstår godtas – inte minst eftersom mannen har all möda att försöka klargöra både för sig själv och för damen det invecklade sammanhanget.

Sonen försvann upp efter att ha förklarat att systern låg i sin säng och – inte längre sov. Med telefonsignalen rakt i vänsterörat är detta inte helt oförklarligt. Mannen mumlade något obegripligt på väg ner under täcket. Och jag själv, jag förstod äntligen varför jag inte känt igen ringsignalen och hur jag, på något märkligt sätt,  måste ha fumlat fram en ny väckningstid när jag skulle fotografera hundarna igår. Dessutom – hur jag i ilskan måste ha missat någon siffra när jag knappade in mitt mobilnummer där i hallmörkret.

En enklare lösning vore förstås att någon bara snott min telefon och ställt om den, som ett jobbigt skämt, och sedan gömt den i städskåpet. Undrar vad damen i Norrland tror?

World’s Most Beautiful Buildings – Articles | Travel + Leisure.

Säga vad man vill om arkitektur – men intressant är den. Världens vackraste byggnader sägs de här bilderna visa. Jag tror att vi alla har delade meningar om detta…

Gränsen mellan intelligens och vansinne är tunn, likaså mellan kärlek och hat, god smak och osmaklighet. Bedöm själv – här kommer en arkitektonisk kavalkad!

OBS! Missa inte ”The World´s Coolest Buildings”, där vår egen Turning Torso är med.

Klipp: Köp käpp! | Nyheter | Aftonbladet.

Krypa i Batmandräkten eller svinga svärdet Excalibur från filmen Camelot? Skulle det kunna vara något? Man kan ju bara drömma om vilka fantasipriser som bjuds för dylika dyrgripar. Om du är samlare kanske du är beredd att betala – men en vanlig Svensson kan glömma att någonsin få lägga vantarna på Hollywoodkändisarnas avlagda prylar. Hur mycket filmfreak du än är.

Ändå är det intressant att se vad som bjuds ut, och naturligtvis vad berömdheterna kommer att gå för. Storyn förtäljer dock varken varför eller varifrån sakerna säljs, och inte heller vart pengarna går! Stannar verkligen intresset där eller har reportern inte orkat ta reda på mer?

High-rise living with a twist – CNN.com.

Så har den Barcelonabaserade Nabito blivit en av vinnarna i the Total Housing Competition, New York. ”Verket” kallas Stairscraper, och ser ut som det låter, ungefär. Konceptet är to combine housing, offices and public spaces in the most sustainable way possible.

Förhandlingar pågår om att bygga den första ”trappan” i Abu Dhabi.

Det är unga arkitekter med unga, fräscha idéer som går hem idag, och emiratet (och staden) Abu Dhabi verkar vara en lämplig plats att testa Stairscraper på. Där finns redan ett stort antal märkliga byggnader – ett arkitekternas paradis, helt enkelt.

Det återstår förstås att se hur miljötänket håller i verkligheten. Arabländerna har ju fördelar med solenergi i alla fall.

Vi som älskar Gaudi är inte förvånade över att det blev en spansk vinnare…Njut bilderna och dröm!

BBC News – How ‘OK’ took over the world.

Kul story om hur OK har utvecklats från missanpassad felstavning till att ligga i var mans mun. Allan Metcalf heter författaren till OK: The Improbable Story of America´s Greatest Word.

Allan Metcalf är professor i Engelska vid MacMurray College och verkställande sekreterare i the American Dialect Society. Han har skrivit flera böcker tidigare.

Metcalf berättar underhållande om ordets historia, och försöker också förklara varför OK är så användbart i så många språk och varför vi ofta använder det i våra konversationer. Det är inte för att det fyller någon lucka i något språk. Före 1839, när ordet introducerades, kunde vi säga till exempel: ja (yes), bra(good), fint(fine), utmärkt (excellent) eller i engelsktalande land satisfactory och all right.

Det OK kunde tillföra, var neutralitet. Titta på dialogen:

Vi kan väl ses igen i eftermiddag.

Svar1: OK

Svar2: Underbart! Eller: Om vi måste.

Med OK lägger du inte på + eller – och du måste inte förklara.

I kommentarerna till artikeln finns en matematiklärares intressanta inlägg. Han redovisar hur han använder OK till sina elever. Om eleven löst ett matteproblem, men kanske inte använt den bästa metoden – då är det OK. I betydelsen tolerabelt, men inte bra. (Här var det nära att jag skrev OK, men inte bra…)

I en annan kommentar påpekas att varje språk har behov av ett ord för att man hört och förstått en instruktion: check eller roger (radiokommunikation) fyller samma funktion. (Alla vi som är filmnördar, inklusive mig själv då, har väl hört roger that otaliga gånger…)

Intressant är också att OK används av alla, från uteliggare till presidenter och kungar. Men, inom vissa områden är inte OK så vanligt förekommande. Till exempel hos talskrivare, i formella rapporter eller i bibelöversättningar. Många publicerade böcker innehåller heller inget OK. Men ändå, menar Metcalf, är det OK som dominerar en stor del av vår språkliga kommunikation.

Visserligen kommer ordet från det stora landet i väster…men, vi måste nog hålla med professor Metcalf  om att vi väldigt ofta använder just OK – eller?

BBC News – Photographer captures Northern Lights phenomenon.

Visst låter de som en vacker dröm –  orden! Och lika vackert är säkert fenomenet i verkligheten. Att som Eirik Evjen, boende på Lofoten i Norge, lyckas fånga norrskenet i sin kamera – det måste vara euforiskt. Han hade riggat kameran på en bergstopp för att filma himlaförändringar över tid, och, vad innehöll kameran när han hämtade den igen – om inte ett sagolikt, himmelskt skådespel!

Det är en gammal barndomsdröm, att någon dag, någon gång, själv få uppleva det.  Även om jag med förnuftet vet att det bara är gaspartiklar, solvind och jordens magnetfält som interagerar, så är Aurora Borealis, för mig, ett av naturens fantastiska under.

Skatorna väsnas, skränar och skjuter upp sina stjärtpennor som utropstecken efter varje inlägg. De sitter i en av tallarna vid uterummet och debatterar. Jag bankar på rutan och kastar fruktlöst ut mina ord genom densamma. ”Tyst!” ”Försvinn!” Men debatten blir alltmer våldsam, och jag inser att här måste det nog finnas en tredje part…..men igen katt syns, och våra båda hundar brukar inte orsaka någon större uppmärksamhet.

Efter att tyst ha betraktat spektaklet genom rutan, i flera minuter, ser jag äntligen den tredje parten dyka upp. Eller rättare sagt – dyka ner. I skorstenen till uterummets öppna spis. Snopet får jag bara en kort skymt av varelsen, för ljuset är inte det förnämsta klockan fyra en vintereftermiddag. Vad var det för fågel? För det måste ha varit en fågel. Vi har haft duvhöken här varje vinter, men den skulle knappast ha använt skorstenen som tillflyktsort.

Jag fångade jackan med vänsterarmen, snubblade i stövarna och smög ut i trädgården. Och väntade. Skatorna hade framgångsrikt drivit debatten till sitt slut, och lämnat arenan. Blicken stadigt vänd uppåt mot uterummets höga skorsten, där vinrankorna naket slingrar uppåt, för att både omfamna den och sen smyga ner i densamma. Andlöst stod jag där, huttrande men förväntansfull…den måste visa sig…om jag bara har tålamod.

Och den visade sig. Plötsligt fyllde den upp hela skorstensgluggen, tyst, spanande utåt med fast blick, och den vattrade fjäderdräkten utfälld i ett magnifikt solfjädersslag – ett enda.  En uggla! En kattuggla. Här, mitt i tätorten. Varför? Nyårsfyrverkerier? Snömassor? Matbrist?

Men, vilken lycka! Att den valde oss.