Inget mindre än ett Under

I drygt fyra månader har Mille varit sjuk. Han har inte fått behålla maten och med jämna mellanrum har det varit rent blod i avföringen. Vi har låtit göra helscanning och röntgen av honom – ingen sjukdom konstaterad trots alla prover. Stundtals har han varit så dålig att han inte öppnat ögonen på en hel dag utan bara legat raklång. Minst tre, fyra gånger har vi packat väskan för att åka iväg och låta honom sluta.

Men, varje gång har han rest sig, trots att han för varje gång blivit allt tunnare och svagare. Han har velat hänga i. I skogen har han farit som vanligt hur tunn och kraftlös han än verkat hemma. Vi har följt listan över vad han tål och inte tål och vi har prövat alla kombinationer. Några dagar har varje kombination gått bra, men sen har han varit tillbaka på ruta ett igen. Det kändes tröstlöst. Det var som om han gick på ren vilja och på all kärlek han fick av oss. Sonen till och med sov hos honom i hans säng.

Till slut hade vi bestämt oss att nu fick det vara nog, nu hade han inte övervägande roligt utan var mest trött och orkeslös. Då ville dottern göra ett sista experiment – han kunde ju inte bli sämre.

Redan tidigare hade hon via kontakter med bland annat en veterinär som använder sig av homeopatisk medicin, tagit hem Alka-Mine (kalcium, magnesium karbonat, L-askorbinsyra och metalliskt silver) i små påsar att lägga i vattnet före dricka, ACTI-flora (tabletter som ska optimera immunförsvaret och matsmältningssystemet), kapslar med okänt innehåll (vitaminer och mineraler)som tillverkats av en privatperson vars egen hund tillfrisknat med hjälp av dessa, samt en flaska H2O2 3 % att spraya på vattnet. Då hade vi sen några veckor också övergett all tidigare, av veterinär ordinerad medicinering – bland annat cortison. Med de nya naturmedicinerna kunde en liten förbättring av tillståndet konstateras. Nu hämtade dottern också hem nötvom – färsk. Jag invände att han ju inte skulle tåla nötkött enligt testerna… men vi var beredda att pröva allt. Han blev ju dålig vad han än åt.

Det är nu tre veckor sedan nötvomen introducerades här och redan dag ett svarade han positivt på denna. Idag är Mille till synes helt frisk. Jag vågar knappt säga det högt, men för varje dag som går och han äter som en häst – fast i små portioner och många gånger om dagen – får behålla allt och inget blod någonsin visar sig, så talar allt för att Mille blir frisk. Han har även börjat gå upp i vikt och pälskvalitén har blivit bättre. Han busar igen och vill leka och träna. Vi vet inte om det varit en tarminflammation eller något annat (han fick ju anaplasma i höstas också) – men vi vet att vår duktiga, ordinarie veterinär gjort allt men givit upp. Vanlig veterinärmedicin stod handfallen.

I ett tidigare inlägg har jag tackat alla som ställt upp för oss och Mille. Just då trodde jag inte att han hade någon egentlig chans – nu vet jag bättre. Det som hänt är inget mindre än ett under – Iron Man är tillbaka. Den här gången verkar det stabilt och säkert. Han är sig själv igen och varje gång jag tittar på honom blir jag varm av tacksamhet. Det var så ytterst nära att vi inte längre hade haft honom kvar. Tack från hjärtat till mina två ungdomar, som kämpade och trodde på honom när jag själv var på väg att ge upp.

Kort sammanfattning så långt

Redan för några veckor sedan tappade jag greppet om millimetrarna. Det började med ett idogt tvättande, med den fräscha baktanken att allt ju luktar så gott när det soltorkat i den lätta sommarbrisen – Ute. Det är liksom en del av poängen med sommaren det där. Återskapandet av dofter man så tydligt minns från barndomen. Nyslaget hö och soltvättade lakan. Dessa två aktörer är mer än statister i min årliga sommardröm.

I början kontrakterade jag inte ens SMHI – det var ju sommar! Efter ett antal misslyckade försök att rycka ut mellan skurarna för att rädda vad som räddas kunde fick jag trots allt upp en viss teknik. När ungefär en vecka gått hade jag lagt upp en hyfsad intervallträning efter sagda skurschema och lyckats få en del torrt. Sen drog det ut på tiden. Med regnet alltså. Det föll och det föll – och i takt med millimetrarna föll mitt humör. Några grader på skalan för varje dag.

Tänk positivt. Nu hade jag ett nyttigt träningsschema och jag hade tänkt skarpt på hur stärkande det var för grödorna  med allt regn och hur billigt det skulle bli för bönderna att slippa bevattningsoket. Och bra för tokiga grannar som årligen vattnar gräsmattor så vattningsförbud inträder för hela kommunen framåt mitten av juli. Jag försöker verkligen tänka positivt.

Men, morgonrundan bland trädgårdens blommor börjar alltmer likna en kryssning mellan sorgliga hängpelargoner och perenn förtvivlan. Vattenkannan tittar skamset fram bakom garagedörren och på tidigare så optimistiska barfötter hängs både tofflor och stövlar. Kanske inte samtidigt, men ändå…

Inte ens hundarna vill gå ut i det här hundvädret. Koppel på – koppel av. Om de någon gång går med ut så står Mille och fiskar tankspritt i en pöl medan Totti släpper fram sitt latenta kattjag medelst höga knälyft för att undkomma vätan.

Nej, i dag har jag sett mig föranledd att genomföra projekt ”Rädda Mårbacka” och via facebook hittat den här sommarens våta dröm – klackade simfötter. Tänk positivt.

På god fot med Sommaren 2012…

Inspiration

Ja, var får man den ifrån denna regniga sommar? Barcelona kanske. Att tänka tillbaka på värmen, den sköna konsten och människor från alla världens hörn. Den fantastiska arkitekturen, den goda maten och ljumma kvällars långsamma promenader. Får jag bjuda på några enkla shots? Vilka du än väljer kan det inte bli fel – du är i Barcelona!

Joan Miró

Gaudí förstås

Hundar naturligtvis

Marknad

På väg till stranden

Kanske du känner för det här…

…eller det här…

…eller en lugnare avslutning på kvällen

Regn med ljuspunkter

Det regnar. Ungefär en gång varje kvart sveper en skurkvast raskt fram utanför mitt fönster. Däremellan skiner solen några korta minuter. Svensk sommar. Humöret prövas hårt även om det finns saker att göra inomhus också. Jag bestämde mig för att utnyttja de där gyllene glimtarna mellan dropparna. Det blev en humörhöjande kavalkad – varannan bild ute och varannan inne. Klicka på vilken som helst så startar bildspelet!

Tack alla

Min vän Mille är inte kry. Inte alls. Men ingen sjukdom är konstaterad.

Människor bryr sig. Okända människor som jag aldrig träffat eller ens pratat med ger tips och råd. Undrar. Vi har fått olika medikamenter oss tillsända, allt från egentillverkat och naturmedel till hel nötvom. Tack. Tack så väldigt mycket för allt engagemang och all hjälp. Sådant värmer. Det är något särskilt med djur och barn. De har en enastående förmåga att föra samman oss människor.

Det har känts nära så många gånger nu. Nära beslutet och nära slutet. Varje gång har han rest sig – alltmer mirakulöst.

Han är med och han vill. Han är helt enkelt fantastisk. Ikväll ligger han och sover nedanför min arbetsstol, mätt och belåten, nos mot nos med vännen Totti. Han vet att i morgon står han i sin älskade havsvik, jagar vågor och leker med barnen – igen. Jag har talat om det för honom och han längtar redan.

Vänner

What?

?

Terminsslut för min del idag. När ska yrkesrollen falna och glöda bara, vila, om inte på sommarlovet? Även om lovet numera inte är mer än ca 7 veckor istället för den gamla klyschans juni, juli, augusti. För min del återstår dock en del efterarbete och sedan två veckor att varva ner. Det betyder ca 4 veckors reell semester, för när det närmar sig i början på augusti igen är det dags att tagga upp för nya utmaningar.

Det blir lagom att avsluta med en liten engelsk fadäs före falnandet. Stavfelen var nämligen nästan mer regel än undantag på affärsskyltar i Scarboroughs hamnkvarter. Varför klagar jag på mina elever?

Wuthering Heights – Another Story of Love

På väg upp till Top Withens och ”Wuthering Heights” var allt som jag föreställt mig det. Det öppna landskapet, de flyende molnskuggorna över heden och den ljumma vinden. Emily Brontës roman om familjen Earnshaw och familjen Linton speglar landskapet både i sig, i händelser och i karaktärer. Lika vild är Cathy och lika otämjt djurisk framstår Heathcliff. De två är oskiljaktiga som barn och Cathy ”är” Heathcliff. De två är ett.

Molnskuggor över heden

Emily Brontë, och säkert de andra syskonen Brontë också, brukade ofta vandra över heden och det sägs att Emily brukade gå till den här bäcken där hon gärna satt på en sten och betraktade de porlande små vattenfallen.

Vid bäcken

Fallen

På vår väg upp över heden får jag plötsligt syn på en stor, brun  hund som skuttar och far över tuvorna. Vid en närmare titt ser jag att det är två hundar. Efter ytterligare några sekunder inser jag till min förskräckelse att det istället är en hund som jagar ett lamm. Vi blir stående och väntar – hunden och lammet kommer rakt emot oss. Lammet skuttar skräckslaget förbi  och nedåt ravinen medan en i vår grupp ställer sig mitt i vägen för hunden, som tvingas retirera och lämna sitt byte.

Lammet var nu på andra sidan ravinen och vi hörde mamman ropa på det från vår sida. Den lille svarade med ljus stämma och mamman fortsatte oförtrutet att ropa.

Då kommer en jeep  körande mot oss över heden och ut stiger en man som jag misstolkar för att vara hundägaren. Som hundägare själv skämdes jag över släktet efter den händelse vi just bevittnat, så jag var på väg att säga något barskt. Mannen visar sig dock vara fårfarmaren och han var helt uppgiven när han pratade om hur hundägare struntar i att hålla hundarna kopplade trots förbud på dessa marker att ha dem lösa. Vi hade själva sett skylten. Så, han står kvar och hoppas att mamman och lammet ska finna varandra igen.

Återförenade

Längst ner i ravinen har de äntligen återförenats och tillsammans, som två små prickar, är de på väg upp mot vår sida igen. Fårfarmaren väntar och kontrollerar in i det sista så att de verkligen mår bra. Vi kan alla pusta ut.

Hela dramat kanske tog 5 minuter, men det var långa, ängsliga minuter. Vi pratar om händelsen när vi vandrar vidare mot ”Wuthering Heights”, eller det man tror är förebilden för berättelsen. Alla är glada och jag tänker på hur stark även denna kärlek är, kärleken mellan mor och barn. Som den passion som rasar i Cathy och Heathcliff? Jag vill inte tro att det bara är instinkten som styr.

Efter ett tag har paret hunnit ifatt oss och vill passera, men vågar inte. Så går vi då åt sidan och släpper fram dem.

Tätt, tätt

De tittar noga, sen trippar de förbi oss och vidare upp mot ruinen. Tätt, tätt tillsammans. Lammet skyddat på andra sidan mamman.

Tillsammans mot ”Wuthering Heights”

Är då detta den sanna och riktiga platsen för romanens Cathy och Heathcliff? ”Wuthering Heights” kapitel I sidan 2:

Wuthering Heights is the name of Mr. Heathcliffs dwelling. ”Wuthering” being a significant provincial adjective, descriptive of the atmospheric tumult to which its station is exposed in stormy weather. Pure, bracing ventilation they must have up there at all times, indeed: one may guess the power of the north wind blowing over the edge, by the excessive slant of a few stunted firs at the end of the house; and by a range of gaunt thorns all stretching their limbs one way, as if craving alms of the sun. Happily, the architect had foresight to build it strong: the narrow windows are deeply set in the wall, and the corners defended with large jutting stones.

Ro

Beskrivningen från boken stämmer mycket väl in, och äntligen har tackan och lammet varandra igen.

The long, winding road up there…


Mera Yorkshire – och lite andra djur

Yorkshire har mycket att bjuda resenären och vi kunde bara besöka en bråkdel förstås. Vi var ju inte där som turister utan på fortbildning. Något jag gärna skulle ha sett mer av är Flamborough Headland. Efter ljuvligt förmiddagste i Filey – med tidningsarbete – begav vi oss mot de berömda klipporna.

Stranden i Filey

Det är ingen lång resa mellan dem, men landskapet är helt annorlunda.

Anslagstavlan signalerar…här skulle jag ha vandrat några timmar om jag vore vanlig turist

Naturskyddsområde med många häckande sjöfåglar, bland annat lunnefågel. Underbar vy med ljumma vindar över havet och de fina kritklipporna.

Vi såg många vandrare på väg

Inte Dover kanske, men lika vackert

När vi lämnade havet för att åka vidare mot York mötte vi detta ekipage. Ingen av oss tycker kanske att denna lösning på sådana problem är bra, men det var intressant att se hur det fungerar i verkligheten. Typiskt att  råka på fenomenet i England -hundälskande som de är. Frågan är hur rätt mot djuret det här är.

Mopsen släpade bakbenen och var förmodligen förlamad