Scarborough Castle
Today we walked up to the castle and had wonderful views over the sea.
From above
Church of St Mary
Peregrine falcons are nesting on the cliffs here, and we were fortunate to see them hunting. Bird watchers had put up telescopes and let us have a closer look as well.
We also visited Anne Brontë´s grave, where the letters of the inscription now are hardly visible.
Anne Bronte´s grave
Promenadvägen upp till doftträdgården och den lilla sjön
I över 300 år har man ”druckit brunn” i denna ljuvliga park. 2005 blev den utsedd till Sveriges vackraste – och det med rätta. Varje år kommer vi hit åtminstone en gång. Den korta vandringen genom bokskogen, förbi den japanska trädgården och genom doftträdgården upp till den lilla sjön med näckrosorna har blivit tradition. I många år firade vi också midsommar här.
I doftträdgården
Den här gången kom vi tidigt, så tidigt att de stora rhododendronbestånden bara stod i knopp. Redan till midsommar är de överblommade.
Rhododendron i vardande
Minipenséer
Tulpanstrålarna blir den fina kvällens sista
Visst är det underbart med alla små knyten och knoppar som är nya i världen! Vi människor har ett alldeles särskilt gott öga till dem. Inneboende i oss vill vi värna och skydda dem, hjälpa dem att växa upp.
Ekens späda blad mot redan livserfaren gren
Vackert lila jordreva med sina njurformade blad
En grantopps syn på livet
Med värmen de senaste dagarna går det bara alldeles för fort – nykomlingarna blir snart fullödigt mörkgröna och bildar ett effektivt skydd mot solstrålarna. Den allra finaste tiden är nu!
Alltför fort…
Sommaren gjorde sitt intåg hos oss idag. Vi hade närmare trettio grader varmt och i skogen slog den stora vildapeln ut i en rosa dröm. Fantastiskt! Till min stora lycka har mina älskade ängar fått betande kreatur i år. Säkert till stor glädje för den lille mannen också – vårdaren av skog och mark här. Jag längtar efter hans milda ögon. Vi får en mysig pratstund och kan glädjas tillsammans nästa gång vi ses.
Blir något över till mig?
Vad du har på din vägg säger en del om dig som person. Jag fick en liten tankeställare när jag efter en bekants fråga insåg att jag inte kunde tänka mig att byta ut en enda av mina väggdekorationer. Vad har jag egentligen där? Förutom foton på barnen och någon skiss av mig själv från en Italienresa för längesedan. Det är kanske dags för en liten självanalys. En egen minikonstrunda såhär efter påsk.
I mormors skänkspegel ser jag monstera deliciosa och två thankas inköpta någonstans i Kathmandudalen, Nepal, 1986
I trappan upp till ovanvåningen hänger en av mormors egenhändigt lagda stentavlor. Den här från 1979. Oändligt många timmars arbete och tillverkad med stor precision
På andra sidan, högt upp mot taknocken, hänger en ärvd batiktavla. Ursprung okänt, men den utstrålar harmoni
Snösparvar, en litografi jag fick på min 30-årsdag
Kylskåpskonst! Den byts ut efterhand av ungdomarna. Nytt, läst, omtyckt, skrattat åt; inspirerande, galenskaper och livsbejakande tokigheter
Gör en inventeringstur du också! Även om du tycker att du vet vad du har, så kan du kanske bli smått överraskad. Eller kanske du bestämmer dig för att byta ut något? Eller, som jag, får du upp minnesbilder du inte grunnat över på länge. (Se där ett gammalt ord som min kära mormor ofta använde. Det är fortfarande både innehållsmättat och gångbart.)
Så, vad kom jag fram till om mig själv genom denna korta odyssé? En del bortglömda tankar tände små tomtebloss, medan andra fortfarande seglar som japanska lyktor i natten. Jag kan nog inte byta ut något av mina minnen – för det är det de är, de som satt sina avtryck på min vägg.
En timme med buss från Madrid, och du är i Toledo, Kastiliens forna huvudstad. Toledo är säte för spanska kyrkans primas (latin, plural primates, ’förnäm’, ’en av de främsta’) eller Primae sedis episcopus som den till rangen främste bland en kyrkoprovins biskopar kallas. Den imponerande gotiska katedralen är en av världens största och ett besök rekommenderas verkligen. Den tog över 300 år att uppföra och räknas som ett av den spanska gotikens främsta verk.
Katedralen, Toledo
Som i så många gamla, vackra städer ligger katedralen inbäddad bland de gamla husen och låter sig inte fotograferas i helbild. Inuti var det på många ställen förbjudet att fotografera, men vem kunde låta bli?
En magnifik grind döljer högaltaret
Altaret uppfördes alldeles i början på 1500-talet, design av Petit Jean. Det är tre paneler brett och fem våningar högt. Själva tabernaklet i den nedre delen är ett filigranarbete i förgyllt trä.
Det magnifika altaret i polykrom och förgyllt trä
Överallt kan man se biskopshattar hängande från taket eller i takkronorna. De hängs upp där när dess ägare gått ur tiden, och får sedan hänga tills de faller sönder av sig själva.
Biskopshattar
Målaren El Greco levde och verkade i Toledo. Både hans och andra stora spanjorers verk hänger i den mest konstsmyckade sakristia jag besökt. Caravaggio, Tizian och Goya är bara några av dem. Här fick man absolut inte fotografera.
Magnifika korstolar
Koret
Detalj av grind, De Nya Monarkernas Kapell
Toledos gamla stad blev 1986 uppsatt på Unescos Världsarvslista, och det förstår man när man vandrar över de välbevarade kullerstensgatorna och njuter av stadens fina arkitektur. Staden grundades av romarna 142 f.Kr. och erövrades av morerna på 700-talet. Smideskonsten står högt här alltsedan dess – Toledoklingorna är världsberömda.
Turistattraktioner – men kanske svåra att ta med hem…
Marsipan är också stort för området och lättare att ta med på flyget tillbaka till Sverige.
Marsipanparadis
Inte marsipan, men kunde varit
Fint är också att bara vandra omkring och beundra utsikten över staden och det omgivande landskapet. Vi hade en riktigt givande dag i Toledo.
Först till badrummet
…sen en stund i rättningshögarna
Ska du verkligen åka nu… ?
Längs vägen
Dig ser vi varje dag
…och jag ser den gamla bron varje dag – men denna dag i ett förklarat ljus
En sista sväng till min gamla arbetsplats…
…och här huserar jag numera
Flytten till nya byggnaden är inte bara positiv…. Varje dag utsätts vi för svåra frestelser!
Tålmodig fotograf
Hängiven skatare
Millekompis
Hela tjugo härliga år har gått sedan du kom – ofattbart. Grattis på Din Dag, min fine son!
Veckan går mot sitt slut och på väg hem sjunker jag ner i bilens framsäte med en lite tyngre suck än vanligt. Sätter i nyckeln och vrider om, och efter en lätt rörelse med baksidan av handen mot ögonvrån greppar jag sen ratten och svänger ut från parkeringen. Längs vägen gungar vinden de skira vårbokarna och när jag vevar ner rutan sveper det in en skön doft av regnvåt asfalt och jord. Det är gott att åka längs den vårsmyckade vägen en fredagseftermiddag och veta att allt det skira väntar någon vecka till innan nyanserna mörknar och mognar.
Idag har jag tagit farväl av en fantastisk ung kvinna jag haft förmånen att få arbeta med periodvis under några år. Stark och målmedveten från början har hon efterhand mognat än mer och besitter nu en styrka och kapacitet som jag nog aldrig råkat på tidigare och kanske aldrig mer får se maken till. En sådan förmån jag har haft som fått följa hennes utveckling och nu se henne flyga fritt. Hon är en talang utan motstycke som kommer att vara en enorm tillgång för både våra ungdomar och alla kollegor framöver.
Det är bara att önska lycka till i ett hårt men spännande och fantastiskt roligt yrke!
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.