Ögontröst

Så har den årliga resan till den lilla stadens stora Växthus gått av stapeln – närapå bokstavligen. Växthusbesöket är varje år förlagt till någon av de första dagarna i vecka 8 och detta år är inget undantag. Resten av veckan går nämligen åt till själva omplanteringen av alla mina växter – vilka räknas i något hundratal.

Jag brukar se fram emot evenemanget långt i förväg och förbereda mig noggrant med inventering och långa inköpslistor. Men, den här gången begick jag ett fatalt misstag – jag underlät att kontrollera på nätet var växthus nummer två skulle ligga. Jag visste att det inte är helt enkelt att hitta, bland annat beroende på undermålig skyltning. Min mamma brukar följa med på den här turen och det är hon som brukar tycka att vi ska besöka ytterligare ett växthus, det andra växthuset, som ligger en bit utanför den lilla staden.

Förväntansfulla drog vi åstad mot de två växthusen – med början i det utanförstadenliggande. Jag körde i lagom takt och pratade om att vi måste vara uppmärksamma på skylten, för den bara dyker upp som nyuppspikad ur dikeskanten när det är dags. Till höger skulle det vara. Min kära mamma stramade upp ryggen och drog åt bilbältet med blicken stadigt ut åt höger.

”Jag får nackspärr”, meddelade mamman och log ett blitt leende. ”Nu måste det vara här snart”, tyckte jag och saktade ner lite. Men, vägen sträckte sig hal och ändlös mot horisonten och efter ett tag närmade vi oss redan nästa lilla stad…

”Vi måste ha kört förbi det”, muttrade jag argt, medan jag påminde mamman om att vi förra året hade måst vända bara för att vi kört för långt. ”Mmm, men vi har ju tittat…” mumlade hon osäkert och kände tydligt min stigande irritation. Jag förklarade att mitt dåliga humör kom sig av min egen envisa dumhet. Hur kunde jag vara så korkad att jag inte äntrade enirosajten innan avfärd för att enkelt och säkert kunna angöra Växthuset?

Småsurt vände jag och krängde upp bilen på en liten väg vid närmsta by, stannade vid en förskola och gick mot dörren. Någon människa måste ju veta! En liten vänlig man i större bil utanför byggnaden fick frågan inkilad mellan den halvöppna dörren och sätet: ”Var ligger det stora växthuset här i närheten? Det ska ligga på den här vägsträckan, men är dåligt skyltat”, glodde jag uppfordrande.

Den lille mannen blev om möjligt ännu mindre och tittade uppgivet på mig. Han körde den här vägen varje dag och hade aldrig sett något växthus – eller ens en blomsteraffär…?

Det blev till att tåga in bland de stackars barnen och leta efter en dagisfröken. ”Vems mamma är du?” tyckte en liten gosse och tittade klentroget på mig. ”Ingens!” morrade jag. Fy mig…jag kunde åtminstone varit tacksam för att han inte sa ”vems mormor”. Medan Alzheimermisstankarna bredde ut sig som en tjock filt, lyckades jag pressa fram mitt ärende till den första vuxna människa som dök upp.

Nej, något växthus fanns här inte…om jag inte menade XXX förstås, och det låg mot den lilla staden till istället för åt andra hållet – åt vilket jag pekat. Mina axlar sjönk ner en bit inför slutklämmen: ”…och de har stängt ner. Det gjorde de före jul, i oktober, tror jag.”

Under tystnad körde vi mot den lilla staden och det stora Växthuset. Där visade det sig inte finnas så mycket nytt just nu…”…det är ju måndag. På måndagar får vi inte in något.”

Några säckar jord och lecakulor senare, samt några lerkrukor i fel storlek – eftersom det var måndag – kom vi över lite gödning, en dracaena marginata till mamma och en vit miniphalaenopsis till mig. Då hade vi nästan tömt butiken.

Omplantering planeras gå av stapeln så snart jag packat upp. Det får väl bli en extratur längre fram i veckan – för krukproviantering. I backspegeln är jag tacksam för avskriven Alzheimer, för att jag var rar mot mamma och för att ha blivit misstänkt för innehav av mindre barn.