Äntligen har jag hämtat mig från trippen till mattes bloggarvän i Landskrona! Det blev en dag i solen, och synvinkeln är ur andra änden av kopplet.

Finally recovered after that Landskrona trip to my mistresse’s blogging friend! Here are my Chronicles of the day…seen from the other end of the leash.

Jag funderade ett tag på vad en bloggarvän kunde vara, och hoppades innerligt att det inte skulle innebära två stolar och två datorer intill varandra – med två knattrande damer i.

Jag hade inte behövt oroa mig. Efter en och en halv timmes bilåkning (matte hade tiden)i andra klass, med matte orerande om att den skånska slättens alla bönder var på väg 13 och 113 idag, så var det äntligen dags att hoppa ut (eller kanske gå iland?) i äventyret Landskrona. Vi möttes av en elegant dam som glatt leende välkomnade oss – och hon gillade mig direkt! Faktiskt ömsesidigt var det…och tur det, för hon hade hand om mig lite senare, ibland, när matte  hade fullt upp. Handsfree!

Vi tågade iväg ner mot stan, solen sken och allt var på rätt köl än så länge.

After one hour and a half in the car, we landed in Landskrona and an elegant lady met us, all smiles and – she liked me, instantly! It was rather mutual, infact…luckily, because she and I spent some time together during the afternoon. she took care of me when my mistress needed to be handsfree.

Ett krux fanns det…inga damer i sikte – för mig alltså. Jag är ju en experttjejtjusare av stora mått och har särskilt tränat in mitt hopp med dubbel skruv snett bakåt. Den brukar imponera. Ingen att imponera på så långt min nos kunde uppfatta…Och varmt var det…när vi passerade en vallgrav drog jag mig försiktigt åt höger mot vattnet (det ska ju räcka med en vink, matte!), men icke. Här var det mer än jag som var het – kamerorna hos de båda damerna gick så varma att jag blev totalt ignorerad!

I had practiced a great deal, in order to show off my ”ladies attraction” as perfectly as possible. I do a backwards jump with a spin – and then I perform it again! It’s usually a great hit with the young ladies. But today – no ladies in sight… And, hot it was. When we came close to a moat, I tried my best to give a hint about bathing, but my needs were totally ignored and I was told to wait.

I ärlighetens namn måste jag tillstå att mattes bloggarvän (hon hette Viveka) förbarmade sig ofta över mig och vi lämnade matte och hennes kamera långt bakom oss…

Quite honestly I must admit that Viveka, the blogging friend of my mistresse’s, took some pity on me and relieved me from the sun at times…

Nu var vi alla ohyggligt varma, och matte drog den gamla ramsan om varför jag inte levererades med dragkedja…inget jag kan rå för faktiskt. Jag hade nog inte sagt nej till det om den modellen hade varit tillgänglig.

Nåja, runt hörnet där hittade vi mina kusiner, fåren, men de tronade minsann under korkeken (en bok, sa matte) i skuggan, de. En annan var vid det laget fullständigt finito.

”Why didn’t you come with a zip?” my mistress sometimes exclaims, looking at me. Today I would have agreed on such a model had it only been available. My cousins, the sheep, at least had some shadow under a big tree. I was totally wasted – or finito, as I say.

Varje gång damerna stannade för att plåta, så satte jag mig ner och väntade tålmodigt. Mitt lidande fick inget gehör att tala om. Matte försäkrade mig om att när vi bara kom till havet skulle jag få bada…Men jag tyckte nog att det blev väl mycket prat och väldigt lite verkstad. Och ingen att imponera på för min del…antingen var damerna för stora eller också var de för små. Lever vi inte i landet Lagom?

I sat, and I waited, I waited and I sat. My suffering was neglected,  All I wanted was some WATER.

Solen fortsatte att stå som spön i backen, när jag så äntligen fick ta ett magdopp. Det var gudomligt skönt! Vi satt på vallen och damerna plåtade och pratade, pratade och plåtade. Själv vill jag aldrig vara med på bild, men tillät nådigast mattes vän att föreviga min just nu lite kalare nos. Vi kom bra överens hon och jag. Inget daltande utan ömsesidig varm respekt. Sånt gillar jag. diskret ska man vara.

Tro det eller ej, men vi fortsatte att gå. I solen. Med kamerorna glödande. Vid det här laget ville jag hem, faktiskt. Eller åtminstone ha mat. Eller åtminstone vatten? Damerna höll nog med, för både matte och bloggarvännen började se lite mosiga ut.

Finally – the sea! I splashed away as elegantly as I could and it was all magnificent! The ladies kept talking and photographing and talking. I even allowed Viveka to take my picture (I never allow anyone that if I can prevent it) . We found each other a bit there. No fuzzing, just some sweet talk and some cuddling. Just the way I want it. But, by this time… I really wanted to go home. Or at least to have some food. Or at least some drinking water?

När vi satt oss och ätit (jag fick inte så mycket…) drog det ihop sig till en rejäl skur. Jag är inte någon vän av regn alls, tvärtom. Matte brukar säga att jag säkert var katt i mitt förra liv – vilket jag faktiskt tar som en smärre förolämpning…Hursomhelst så flyttade vi in under gula parasollen när det började. En stilig servitör kom vänligen med en skål vatten till mig också. Vatten som det ska serveras…inte ovanifrån…Äntligen kom jag också i rampljuset! Flera personer där tilltalade mig och beundrade mig för den fina pälsen och mitt eleganta bordsskick.

Finally some food! (I didn’t get much…)There was a shower and we had to move under the yellow parasol. I do not like water from the wrong direction, and my mistress loves to make fun of me about that…she says I must have been a cat before I became a dog. Rather insulting according to me… Anyhow, I was served some fresh water by an elegant man from the kitchen (he had an apron), and people started complimenting me on my curls and my perfect behavior at the table – finally in the spotlight!

Tro det eller ej, men de där två hade inte fått nog ens efter fikan. Nu skulle det plåtas regndroppar! Och dra ut mig i allt det våta! Jag lyfte tassarna högt och försiktigt, men fick nog när matte drog ut mig i rabatten för att föreviga några tulpaner…Då mejade jag en hel drös och tog fram mina trädgårdsmästartalanger (ni som känner mig vet ju att jag heter Bonebreaker’s Giardiniere) och började gräva om rabatten. Den behövde en liten dränering, tyckte jag. Då blev det äntligen fart på matte!

Do you think the walking, talking and photographing ended with that rain? No, no. But, when I was dragged out into a flower bed for some wet tulips – I had had enough. My brain scrambled up all my gardening abilities (you who know me also know that my real name is Bonebreaker’s Giardiniere) and I started to dig out and redecorate the whole thing. Sadly enough I smashed some red tulips on the way…but at least my mistress woke up with a start! Now we HAD TO go home.

Under ett magnifikt körsbärsträd tog fotograferandet äntligen slut. Vi följdes åt upp till Vivekas lägenhet och tog farväl där. En mycket lyckad dag, tyckte de båda, och visst…det hade ju varit ett äventyr för mig också! Om det bara hade funnits lite damer i lagom storlek hade allt varit ännu mer OK.

På hemvägen stannade vi i alla fall och spanade lite på kossorna som betade på ängen intill. Fast jag såg inte så mycket. (Jag hade redan däckat.) Matte sa sen att det var precis vad vi två hade gjort denna torsdag –  vi hade varit på grönbete!

Tack, Viveka för att du tog emot oss!

Under a magnificent cherry tree, this photo session ended. We accompanied Viveka to her apartment and agreed on having had a wonderful day. (Except for me being without ladies…) On our way back home again I passed out and never saw the beautiful cows and calves grazing by the road. My mistress took their pictures and told me afterwards. She said that they were doing exactly what we had been doing this Thursday – been in the country, grazing, feeling awesomely good.

Thank you, Viveka for having us!