Vi är många som väntar – och längtar

Enorm reklambanner till ”The Hobbit: An Unexpected Journey” | Capishe.

Så verkar inspelningarna av JRR Tolkiens  berättelse The Hobbit vara slutförda och det är dags att börja klippa – efter vad det sägs. Vi är många som ser fram emot och längtar efter premiären av den färdiga filmen sent i höst. Det har gått att följa inspelningarna eller tankar om och delar av dem via nätet med korta klipp av och med regissören Peter Jackson. Sir Ian McKellen, som spelar Gandalf, har också haft en intressant blogg att följa. Det var faktiskt via den vi hittade till inspelningsplatsen av Hobbiton i Matamata på Nordön.

Av vår vän och guide från Nya Zeeland , Rendall, förstår vi att den nya filmen inte är till så stor del inspelad ute i verkligheten som trilogin om Ringen är. Synd, eftersom Nya Zeeland, som inget annat land, kan erbjuda fantastiska miljöer för fantasy. Den här gången blir det mycket studio i Wellington och mycket green screen. Men, Hobbitons utemiljöer är riktiga, verkliga. Här ansträngde man sig för att hitta just de kullar som krävdes och inte en kraftledning syns så långt ögat når… Underbart att känna igen landskapet på postern med Gandalf.

En Hobbits drömland

Allting i Matamatas Hobbiton är minutiöst perfektionistiskt  tillverkat och byggt. Från minsta gardinremsa till handdekorerade postlådor.  Vi fick se Bilbos och Sams hus och alla de andras. Hos Sam står fortfarande hans odlings- och frölådor kvar, skottkärran och andra små kärl. På trappan till någons hus ligger en ränsel slängd och en vattenkanna lutar sig mot den lilla trädgårdsstolen. (Fantastiskt nog är samtliga växter som planterats i de små täpporna här sådana som växte i gamla engelska trädgårdar!) Däremot är alla inomhusscener inspelade i Wellington och Hobbitons husdörrar kan bara öppnas ca en halv meter inåt en jordvägg.

Anekdoterna är många och guiderna är duktiga på att berätta dem. Du kan förstå Peter Jacksons detaljnoggrannhet bara genom att veta historien bakom  eken ovanför Bilbos hus. Den är inte äkta därför att så små ekar finns inte. Man fick såga ner och montera ihop en ny ek efter berättelsens anvisningar om storlek och utseende. Nu hade man alltså en död ek. En skolklass sattes till att surra fast konstgjorda eklöv på hela trädet.

Efter Sagan om Ringen hade ju alla byggnader och all rekvisita monterats ner så inför The Hobbit fick teamet börja från noll och bygga upp allt igen.  När det gällde den nya eken gick man efter filmbilder på det första trädet. Den nya måste dessutom  göras mycket mindre än den gamla eftersom The Hobbit utspelar sig några tiotal år tidigare. Åter igen anlitades skolklasser för att montera på alla nya blad…

Eken syns i ett antal filmrutor och är mycket viktig för totalupplevelsen. Så, vi skruvar åt Jacksons minutiositet ytterligare ett snäpp med hjälp av plommonträden. Plommonträd växer sig helt enkelt för höga för hobbitar, så Jackson lät plantera päron- och äppelträd istället. All frukt plockades bort och ersattes med ditsurrade plommon. Scenen där hobbitbarnen äter plommon varar väl tre sekunder i den färdiga filmen.

Lite sörjer jag när jag tänker på alla möjligheter som landet har att göra äkta film – och inte tar dem. Jag förstår dock att det är svårt att resa, leva och spela in i svårtillgängliga områden och vänta in rätt väder och allt. Det kostar. Men jag är övertygad om att Peter Jackson inte ger upp sin perfektionism och sin kraft att göra fantastisk och trovärdig film.

Camellia japonica

Camellia Williamsii ”Brigadoon”

Camellia japonica är en nästan osannolikt vacker växt som jag har försökt odla hemma på fönsterbrädan ett par gånger, men misslyckats. Till slut har jag insett att jag helt enkelt inte kan ge denna skönhet de yttre förutsättningar den behöver.

Kamelian är egentligen en buske som växer långsamt och vill ha det ganska svalt – mellan 10 och 18 grader är idealet. Den är också kalkskyende och vill ha sur jord. I sin rätta utomhusmiljö kan den bli 6-8 meter hög och växer nästan som ett litet träd. Bladen är mörkgröna, glänsande och läderartade och kan bli ca 10 centimeter långa. Blommorna kan bli upp till 10-15 centimeter i diameter och kan vara enkla eller fyllda. Blomfärgen är vit, röd och rosa i olika nyanser. Kamelian blommar på våren.

Namnlös skönhet

Växten är uppkallad efter apotekaren och forskningsresanden G.J. Kamel från Manila. Han levde på 1600-talet och kan ha varit den som först tog kamelian till Europa. Artnamnet japonica betyder naturligtvis ”japansk”. På 1800-talet var kamelia en vanlig krukväxt i Sverige. Som barn såg jag den ett flertal gånger i äldre trähus där den trivdes alldeles utmärkt. Förr fanns det oftare svala, ljusa rum i bostäderna, kanske ”finrum” där man inte eldade fullt som man gör idag.

I Madrids botaniska trädgård var det inte mycket som blommade just denna dag, men på väg mot utgången, efter en skön vandring i solen, upptäcker jag en ovanligt vacker samling av blommande kamelior. Mitt resesällskap satte sig tålmodigt vid kanten av en damm och väntade. Sanningen att säga glömde jag nästan bort honom, och själv somnade han till och föll sånär i dammen.

Camellia Williamsii ”Citation”

”Adolphi Audusson”

”Betty Sheffield Supreme”

”Saluenensis”

”Horto Loureiro”

Williamsii ”Debbie”

”Debbie” igen…

…och igen

Vartill man använder en varm källa

Varma källor har alltid fascinerat mig. Från mitt första möte med Islands fantastiska naturbad och sprutande gejsrar uppe i norr till Nya Zeelands puttrande lerpölar långt i söder. Äger du en varm källa så äger du mycket. Vi tar en rundtur genom några speciella användningsområden.

Det första man tänker på är kanske att bada i de mineralrika källorna. Den vanligaste temperaturen för badkällor är 38, 39, 40 och 41 grader.

Tvagningsstenar ligger på murkanten

För den trötte vandraren finns det källor för enbart fotbad. Den här vilade vi fötterna i efter en promenad i en helt vanlig stadspark.

Mer än tio minuter gick det inte att sitta här - då stack det i fötterna

Maorierna använder fortfarande sina outdoor kitchens – trots att de har fullt utrustade, moderna kök i sina bostäder. För att de ska använda sitt moderna inomhuskök krävs det full storm och regn! Maten sänks ner i en stor pool med 99 gradigt vatten…

Matpool, Rotorua

…eller också ångkokas den i små gropar med trälock. Köttet underst och grönsakerna överst. Mycket saftigt – ingen disk!

Ångkokning av mat, Rotorua

”To get this, you will have to marry one of our people!” Vår guide, Waimaria, var en helt underbar maorikvinna. Hon kunde konsten att berätta – både om traditioner och om sitt stolta folk.

En stor turistattraktion är gejsrarna. Den största är Pohutu Geyser, som regelbundet skickar sina kaskader något 30-tal meter upp – helt utan hjälp. Ingen såpa här inte. Waimaria poängterade mjukt att på naturen väntar man. Vi människor kan ändå inget annat göra.

Pohutu Geyser

Naturligtvis utvinner man också ren energi i stor skala. Vi besåg ett gigantiskt värmekraftverk, ett av de största – om inte det allra största – i världen.

Ren energi!

För maorierna betyder de varma källorna också historia och tradition. Vattnet har fortfarande en läkande och helande kraft.

Maori, historia och tradition

I krig med svårt sårade i strid kunde man helt enkelt utverka vapenvila för att hövdingar och stora krigare från båda sidor skulle få bada i dessa varma källor. Mineralerna hjälpte till att läka såren fortare och bättre.

Läkande källor

Man kan också bara njuta av skönheten i dessa naturens kraftfulla underverk. Det har man säkert gjort i alla tider.

Rotorua

 

Gejserområdet, Rotorua

Mudpool, Rotorua