Grått och trist i England? Nej, alldeles förtjusande! Och husfasader – allt från vad man traditionellt förknippar med landet till riktiga smällkarameller.
Päron- och jordgubbsglass?
Mera färg!
South Bay, Scarborough
South Bay, Scarborough
Med vackert skepp i fönstret mot gatan
Skorstenar i skönt kvällssken
Är man i Yorkshire så ska man känna på den typiska maten för området. Det fick vi göra med besked. Vår eminente lärare och guide, Nicholas Waters, lyckades verkligen få oss att äta. Mycket, gott och typisk mat från England och Yorkshire. Får man fresta lite?
Full English breakfast
Varje morgon gällde full English breakfast – om man inte sa något annat. Korv, ägg, bacon, bönor, tomat, svamp och hash (en sorts potatiskaka, amerikansk idé). Som jag redan visste blev jag snabbt van vid en så stor och bastant frukost…sen är det svårt att avstå. Suget när man kommer hem kvarstår och yoghurt och flingor känns inte direkt som något alternativ med substans.
Cottage pie
Efter en lång vandring i småkyligt väder satt det bra med varm cottage pie! Malet kött under potatismostäcke och lots of gravy. Sås är man verkligen förtjust i här. Till allt kom det mycket, och för all del god, sås som dränkte hela rätten. Och så lite grönsaker förstås.
Yorkshire pudding
I Haworth åt vi på The White Lion, ett riktigt fint ställe med riktigt vällagad mat. Jag lovar att vi var mätta efter den här… Äkta Yorkshire pudding har flera köttskivor inuti och massor med sås. Inga grönsaker till! God öl serveras överallt och här rekommenderades vi prova ”Mary” – någonting. Ingen blev förstås besviken. De olika orterna verkar sätta en ära i att ha ett eget öl som smakar speciellt.
Picnic i parken
En kväll skulle det ordnas ett ”English tapas meal” vid stranden. Aldrig, trodde vi. I den vinden! Men jo, Nicholas fick rätt att vinden skulle mojna, och kvällen blev riktigt ljum och vacker. Massor med mat… Så många pajer eller smakprov av pajer har jag aldrig ätit någon gång. Här avsmakades säkert ett tiotal sorter varav några var riktigt goda. Ofta är de dock inte så smakrika de här pajerna – mycket potatis i en del. Den absolut godaste, mest smakrika och kraftfulla var steak and kidney pie. Smulor och kanter lämnades i en liten kartong till måsarna.
Paj på paj och lite annat tilltugg
Även speciella, typiska och populära drickor testades. Den godaste, ja, den enda drickbara faktiskt, var en skotsk dryck som hette Irn Bru. Alla andra smakade alltför sött.
Nicholas med favoritdrycken
Kanske den mest typiska rätten, den som för evigt förknippas med engelsmännen, är fish and chips. I Scarboroughs hamnstråk, under de firanden som hölls för Queen Elizabeth, formligen stank hela området av fish and chips. Folk satt, stod och gick med denna tidningspappersserverade rätt i händerna.
Fish and chips eaters, here there and everywhere
Sista kvällen skulle vi ha en riktigt stor, fin och extra god middag. ”The world´s best fish and chips?” kallades den. Mmmjaa, tänkte vi nog lite till mans. Men på The Magpie Café i Whitby blev vi allt annat än besvikna. Avskedsmiddagen kunde inte varit bättre.
The world´s best fish and chips! With champagne!
Serverad med utsökt champagne! Men, det var inte champagnen som gjorde ”det”, utan det här var verkligen en fantastiskt god rätt som platsar på den flottaste restaurang. Caféet ligger i hamnen i Whitby och där är ständig kö utanför. Så, se till att du har gott om tid på dig när du går dit!
The Magpie Café i Whitby
Någon som inte gillar brittisk humor? John Cleese, Monty Python eller Mr Bean, ”Black Adder”? Själv har jag alltid älskat britternas humor och skrattat gott åt deras filmer. ”A Fish Called Wanda”, ”Fawlty Towers” (Pang i Bygget) eller ”Life of Brian”. I vardagen är de lika roliga, faktiskt. Inte bara Cleese och Atkinson utan många vardagsmänniskor också. Det kan gälla allt från skyltar till TV, personliga uttryck eller dekaler.
Vägarbeten är vanliga, där som här, och vår initierade guide upplyste oss om innebörden av detta märke:
”Man struggling with an umbrella”
Och visst, visst fick vi erfara att det regnar mycket i England…
Att man sedan gör något positivt av det jobbiga – som trafikhinder och vägarbeten – är en bra sak:
Building What?
Sugen på bio, någon?
Nedanstående skylt står parkerad bland gravarna på St Mary´s kyrkogård i Scarborough…
?
Vågar man?
Frågan är om man raggar nya gravplatsköpare eller vad, och vad doktorn ordinerar är osäkert… Hursomhelst kan jag skriva under på följande konstaterande när det gäller tillståndet i världen:
Watch out!
På väg upp till Top Withens och ”Wuthering Heights” var allt som jag föreställt mig det. Det öppna landskapet, de flyende molnskuggorna över heden och den ljumma vinden. Emily Brontës roman om familjen Earnshaw och familjen Linton speglar landskapet både i sig, i händelser och i karaktärer. Lika vild är Cathy och lika otämjt djurisk framstår Heathcliff. De två är oskiljaktiga som barn och Cathy ”är” Heathcliff. De två är ett.
Molnskuggor över heden
Emily Brontë, och säkert de andra syskonen Brontë också, brukade ofta vandra över heden och det sägs att Emily brukade gå till den här bäcken där hon gärna satt på en sten och betraktade de porlande små vattenfallen.
Vid bäcken
Fallen
På vår väg upp över heden får jag plötsligt syn på en stor, brun hund som skuttar och far över tuvorna. Vid en närmare titt ser jag att det är två hundar. Efter ytterligare några sekunder inser jag till min förskräckelse att det istället är en hund som jagar ett lamm. Vi blir stående och väntar – hunden och lammet kommer rakt emot oss. Lammet skuttar skräckslaget förbi och nedåt ravinen medan en i vår grupp ställer sig mitt i vägen för hunden, som tvingas retirera och lämna sitt byte.
Lammet var nu på andra sidan ravinen och vi hörde mamman ropa på det från vår sida. Den lille svarade med ljus stämma och mamman fortsatte oförtrutet att ropa.
Då kommer en jeep körande mot oss över heden och ut stiger en man som jag misstolkar för att vara hundägaren. Som hundägare själv skämdes jag över släktet efter den händelse vi just bevittnat, så jag var på väg att säga något barskt. Mannen visar sig dock vara fårfarmaren och han var helt uppgiven när han pratade om hur hundägare struntar i att hålla hundarna kopplade trots förbud på dessa marker att ha dem lösa. Vi hade själva sett skylten. Så, han står kvar och hoppas att mamman och lammet ska finna varandra igen.
Återförenade
Längst ner i ravinen har de äntligen återförenats och tillsammans, som två små prickar, är de på väg upp mot vår sida igen. Fårfarmaren väntar och kontrollerar in i det sista så att de verkligen mår bra. Vi kan alla pusta ut.
Hela dramat kanske tog 5 minuter, men det var långa, ängsliga minuter. Vi pratar om händelsen när vi vandrar vidare mot ”Wuthering Heights”, eller det man tror är förebilden för berättelsen. Alla är glada och jag tänker på hur stark även denna kärlek är, kärleken mellan mor och barn. Som den passion som rasar i Cathy och Heathcliff? Jag vill inte tro att det bara är instinkten som styr.
Efter ett tag har paret hunnit ifatt oss och vill passera, men vågar inte. Så går vi då åt sidan och släpper fram dem.
Tätt, tätt
De tittar noga, sen trippar de förbi oss och vidare upp mot ruinen. Tätt, tätt tillsammans. Lammet skyddat på andra sidan mamman.
Tillsammans mot ”Wuthering Heights”
Är då detta den sanna och riktiga platsen för romanens Cathy och Heathcliff? ”Wuthering Heights” kapitel I sidan 2:
Wuthering Heights is the name of Mr. Heathcliffs dwelling. ”Wuthering” being a significant provincial adjective, descriptive of the atmospheric tumult to which its station is exposed in stormy weather. Pure, bracing ventilation they must have up there at all times, indeed: one may guess the power of the north wind blowing over the edge, by the excessive slant of a few stunted firs at the end of the house; and by a range of gaunt thorns all stretching their limbs one way, as if craving alms of the sun. Happily, the architect had foresight to build it strong: the narrow windows are deeply set in the wall, and the corners defended with large jutting stones.
Ro
Beskrivningen från boken stämmer mycket väl in, och äntligen har tackan och lammet varandra igen.
The long, winding road up there…
Yorkshire har mycket att bjuda resenären och vi kunde bara besöka en bråkdel förstås. Vi var ju inte där som turister utan på fortbildning. Något jag gärna skulle ha sett mer av är Flamborough Headland. Efter ljuvligt förmiddagste i Filey – med tidningsarbete – begav vi oss mot de berömda klipporna.
Stranden i Filey
Det är ingen lång resa mellan dem, men landskapet är helt annorlunda.
Anslagstavlan signalerar…här skulle jag ha vandrat några timmar om jag vore vanlig turist
Naturskyddsområde med många häckande sjöfåglar, bland annat lunnefågel. Underbar vy med ljumma vindar över havet och de fina kritklipporna.
Vi såg många vandrare på väg
Inte Dover kanske, men lika vackert
När vi lämnade havet för att åka vidare mot York mötte vi detta ekipage. Ingen av oss tycker kanske att denna lösning på sådana problem är bra, men det var intressant att se hur det fungerar i verkligheten. Typiskt att råka på fenomenet i England -hundälskande som de är. Frågan är hur rätt mot djuret det här är.
Mopsen släpade bakbenen och var förmodligen förlamad
I anglo-saxarnas läger
Engelsmännen är ett hundälskande folk. Kanske älskar de alla djur, precis som jag. Alla utom fästingar förstås. Var någonstans i näringskedjan de är nödvändiga är för mig en gåta.
Aldrig har jag sett så många hundar per capita. Säkert varannan flanör hade en hund i andra änden av snöret. Ofta hittade jag två eller till och med tre stycken där.
Allt från stolta vinthundar till
… ettriga små
Barn är inget hinder
Inte finns det bara många hundar, utan de får också följa med överallt. På pubar, i affärer, på stranden – ja överallt dit husse och matte går.
Fri att sträcka ut
Med matte på café
Någon begränsning finns det dock… tydligen samma som för barn!
Mmm. Totalt främmande för oss men fullständigt naturligt för engelsmännen!
Trots den anmärkningsvärda mängden hundar såg jag bara en enda hundbajskorv ligga på gatan. En enda. Kanske har detta sin grund i vad som finns anslaget på den här lyktstolpen?
Något för Sverige att testa?
Jag säger inte att det är toppen att få ta med hunden in överallt där mat serveras, men jag tror knappast engelsmännen är sjukare än vi. Lite överkänsliga är vi allt, en del av oss. Och som sagt, kanske det finns något att dra lärdom av i engelsmännens hundvärld.
Här hemma ser jag ofta lämningar som borde tagits upp av hundägaren, och mycket ofta ser jag också hundbajspåsar – med innehåll(!) – slängda både på gator och i buskage. (Inte en enda sådan såg jag under hela veckan i Yorkshire.) Kan någon förklara hur folk tänker där?
Perrong på järnvägsstationen i York
På väg tillbaka från Scarborough till Manchester var vi tvungna att byta i York. Det var kvällens sista tåg och vi måste komma fram till Manchester på kvällen för att hinna med flyget hem tidigt på morgonen. På stationen fanns väl bara vi fyra och ett par personer till, när man i högtalarna meddelar att tåget är ca 15 minuter försenat. Vi började fundera över om vi skulle klara bytet i York. Vi hann bara fundera några minuter innan en uniformsklädd dam glider ut från kontoret och meddelar att om vi missar det andra tåget kommer de att sätta oss i en taxi till Manchester.
Vilken fantastisk service! tänkte vi. Några minuter till gick, och ut kommer samma dam igen och meddelar att de kommer att försöka hålla vårt tåg i York, men skulle vi ändå missa, så får vi naturligtvis en taxi. Nu var vi ännu mer imponerade över tågservicen och pratade om hur otroligt det var att vi inte hade behövt fråga om någonting – de bara ordnar allt ändå! Inte kan man låta bli att jämföra med hemma i Sverige…
Nu kom tåget in på stationen. Innan vi hinner stiga på meddelar damen att någon kommer att möta oss när vi går av i York för att dirigera oss till rätt perrong och väntande tåg. Vid det här laget var vi fullständigt euforiska över den brittiska tågtrafiken. Men, det var inte slut med servicen än. Väl ombord på tåget kommer den kvinnliga konduktören och undrar om vi vill ha vatten – samt delar ut vattenflaskor till alla medan hon vänligt säger att vi blir omhändertagna i York och i händelse att vi ändå missar kommer vi att få en taxi till Manchester. Även hon var alltså informerad om vår belägenhet.
I York möts vi på perrongen av en järnvägstjänsteman som visar oss var det väntande tåget finns. Vi tackar så mycket och rusar med rasslande väskhjul mot det hägrande målet. Och vi hinner.
Medan vi pustar ut i de bekväma sätena och försöker vila lite, diskuterar vi kvällens fantastiska upplevelse av transpennine express och dess personal. Otroligt imponerande! Att vi senare råkade ut för slagsmål och dryckenskap i kupén är en annan sak. Även detta sköttes smidigt av personalen, för framme vid Manchester Airport öppnades inte dörrarna förrän ett antal poliser tagit posto utanför och enkelt kunde gripa slagkämparna innan det var dags för oss att gå av.
Någon som varit med om samma smidighet från SJ? Innan du hinner fråga är allting ordnat?
Iris med besök
…och börjar naturligtvis med varma kramar till utstormande hundar. En tur i trädgården blir det sedan. I solen. Det är berikande att vara borta, men också gott att vara hemma, och det är gott att se hur allting växer.
I morgon bär det vidare med nya berättelser om äventyren i England – fast på svenska. En tur med får och andra till Top Withens, havet och en vandring i Bram Stokers fotspår (för den som vågar…) för, vem känner inte till Dracula?
William Shakespeare tonight at Yorkshire Theatre Royal – As You Like It.
I had not seen this play before, so this was an exciting evening. The actors were very young and very talented and I more or less expect to see a couple of them on TV in the near future. As usual Shakespeare´s language is mesmerizing, and I say good night to you all with this famous quote from the play:
All the world’s a stage,
And all the men and women merely players;
They have their exits and their entrances,
And one man in his time plays many parts,
His acts being seven ages. At first, the infant,
Mewling and puking in the nurse’s arms.
Then the whining schoolboy, with his satchel
And shining morning face, creeping like snail
Unwillingly to school. And then the lover,
Sighing like furnace, with a woeful ballad
Made to his mistress’ eyebrow. Then a soldier,
Full of strange oaths and bearded like the pard,
Jealous in honor, sudden and quick in quarrel,
Seeking the bubble reputation
Even in the cannon’s mouth. And then the justice,
In fair round belly with good capon lined,
With eyes severe and beard of formal cut,
Full of wise saws and modern instances;
And so he plays his part. The sixth age shifts
Into the lean and slippered pantaloon,
With spectacles on nose and pouch on side;
His youthful hose, well saved, a world too wide
For his shrunk shank, and his big manly voice,
Turning again toward childish treble, pipes
And whistles in his sound. Last scene of all,
That ends this strange eventful history,
Is second childishness and mere oblivion,
Sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything.
Welsh poppies
A day in Haworth with flowers and wonderful people makes you keep on ticking. During this day we also had a long walk up to ”Wuthering Heights”, and during those 2-3 hours we really felt the soft winds of the moors and the soaring spirits of Catherine and Heathcliff.
The Parsonage is still here, the place where Emily, Charlotte, Anne and Branwell Brontë grew up, and where the sisters wrote their famous novels.
The Parsonage
The beautiful graveyard in Haworth
The graveyard has got about 42000 graves – which in those days led to the water being polluted down in the village and many children died.
Before starting out on our long walk, we had some Yorkshire pudding at the White Lion and for dessert I had shortbread with strawberries and cream.
Yorkshire pudding
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.